Gumman tö, gumman tö kom och ta bort vår snö!

I natt har det snöat lite drygt en decimeter till. Jag gillar vanligtvis snö. Det är så vackert och ljusar upp.

Men nu får det räcka med påfyllning.

Hittills har det snöat över 3 meter sammanlagt, sen den 15 december. Någon enstaka dag har det varit strax runt 0-gradigt, övriga dagar schweinigt kallt. 700 lastbilar per dag åker med snö från gator och torg till snötippen. 700! Och när man åter börjar ana strukturen av gatsten på trottoaren så kommer det en laddning till från ovan.

Whyyyhyyyyyy!??!?!

Men Nancy har börjat vänja sig vid att spatsera omkring i puder. Och sen gnuggar hon sig mot den gula snön. Mmmm, inget ser så mysigt ut som prickig katt mot hundkiss.

Snälla, låt det bli vår nu! Vi vill inte veta vad hon rullar sig i!

Det kommer bli grisigt

Vi låg på kökssoffan under en filt, med huvudena åt var sitt håll på fluffiga kuddar. Nancy låg under filten mellan våra rövar så inget oanständigt skulle hända (hade varit väldigt svårt ändå utan att vricka klockorna i dalen ur led). Jag läste förlossningsberättelser och småfnissade och snyftade om vartannat, P läste ur boken vi fick från barnmorskan.

HNÖÖÖÖÖÖÖÖRK.

Sa han. Lät han. Som när man rullar över en stor gris med skottkärran full i dynga.

– Kolla! Sa han, och visade mig små tecknade bilder i ljusblått på de olika faserna under förlossningen.

– Den ska ut den där vägen!!

Jo, nog är det så.

Just nu har jag inte riktigt kopplat sammanhanget med att vara gravid (är jag verkligen det?!?) och att jag ska klämma ut en bebis med huvud typ 100 gånger större än det där lilla snipphålet, så särskilt skärrad av informationen blev jag inte. Och så var det ju tecknat. Tur var väl det, för annars hade man fått kapa någon frivillig på längden i bandsågen och det hade verkligen sett ugly ut på bild.

Det gick en stund.

MuuöööÖÖÖÖÖÖ!

Denna gång backade traktorn över grisen.

Den här gången var det ingen tecknad bild, utan ett foto på hur barnmorskan höll upp moderkakan. Det såg ut som en trasig, blodig, genomskinlig ballong med ett snöre. Inte alls likt den där jag drömde om.

– Oj, sa jag, tur att du inte måste äta den där.

Nåja. Resan fortsätter. Jag ser fram emot slutmålet och är så himla glad att jag har P med mig vid min sida, även om han kanske kommer visa sig vara grisen i säcken i mitten på augusti.

Ångest

Åååh det är bara en vecka till – sen är OS slut! HJÄLP! Hur ska vi klara oss utan André Pops?!? nu kommer han bara synas på helgerna i Vinterstudion. Ååh arma värld, varför är du så ond mot mig?

Vilka härliga upplopp och målgångar och nagelbitningar och hjärtklappningar det varit. Och tårar, som vanligt när det handlar om sport. Vi sitter båda tysta med darr på läppen och tänker på vad stolta föräldrarna måste vara. Uhuuuuu!

Men OS mest oväntade överraskning stod Ejenborgh för, hahah! Mera! Mera!

En annan rolig överraskning som OS medfört är att Nancy inte väcker oss vid 5-snåret som hon brukar. Förmodligen eftersom vi inte lägger oss kl 22, som vi brukar göra likt andra pensionärer, utan sitter uppe till efter midnatt och hon ser som sin plikt att hålla oss sällskap och rävsover med öronen på helspänn. Klart hon vill ha sovmorgon då. Yei!

Nenne rasar mot överdriven rubriksättning

Om ni tänkt laga hallonpaj någon gång, använd inte det här receptet.

Blä.

Mammabyxepremiär!

Idag spatserar jag omkring i mina nya, stretchiga mammabyxor med en skön resår som når ända upp till tuttarna. Varför ser inte alla jeans ut så här? Inget som klämmer fettvalken, skär in rätt upp i mumindalen eller stryper blodtillförseln till benen. Och man slipper sätta sig i en bil med iskalla skinnsäten och upptäcka att jackan åkt upp en bit på ryggen och blottat bar hud – nej här värms hela bålen upp i mjuk trikå. Och vips så ser jag smalare ut igen eftersom degen på jäsning inte svämmar över kanten och eftersom det inte finns någon gylf ser inte alla att jag har turkosa trosor idag.

Fantastiskt.

Musigt igen

Surprise!

Jag älskar överraskningar.

JAG ÄLSKAR ÖVERRASKNINGAR!

Jag visste i och för sig att det skulle dyka upp ett litet försenat julkort i brevlådan. Från USA!

Ni vet ju hur det är "over there". Hamburgarna är som brunnslock, skyskraporna flera kilometer höga och den genomsnittlige amerikanen väger ett halvt ton. I Sverige är julkorten i A6, med en Jenny Nyström-tomte tryckt i fyrfärg på oliksidig, 300 g kartong . Ambitiösa människor slår på stort och gör ett, håll i er, 4 sidor A6-kort med stämplar och glitter, änglahår och färgat papper, dock inte så mycket att det går över portogränsen på 5 kronor (helst).

I USA är ett julkort tydligen en stor jiffypåse med ett pyssligt litet rött kort, med stansade stjärnor och värmande text. Så långt rätt lika här hemma. Förutom det består ett julkort av två gigantiska påsar med choklad fylld med jordnötssmör (nu börjar jag dregla bara av tanken på att de ligger och väntar hemma i skafferiet), plåster med din egen nuna tryckt på (jag gör mig bra på plast), gashämmande medicin (vet dock inte om detta är extended version) och, om jag inte glömt något nu eftersom det är så svårt att koncentrera mig på något annat än jordnötssmör, även mycket uppskattade kattleksaker som redan gömts, slitits och bitits i, kastats upp i luften och strukit kärleksfullt mot (Nancy skäms lite för att hon inte skickat något tillbaka...).

Are you impressed? I am impressed!

Så än en gång: TACK! Fina, fina du! Hälsa familjen och önska god jul och gott nytt år tillbaka! :-)

Björnfrossa

Weeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeh!!!

Till en väldigt speciell och fin person vill jag bara säga

Lavjo.

Och tack.

Det blev visst tre ord. Men det räcker ändå inte riktigt till. :-)

Ni har väl inte glömt...?

Fettis-dagen! :-)

Petter Northug

Det var inte direkt någon hurtigrutt igår, va?

MOOOOAAHAHAHAHAHAHAH!!!

Pricken är levererad

I natt kom han.

Det blev inte riktigt som jag hade tänkt mig, utan via akut kejsarsnitt, eftersom jag hade ett extra kön och de inte visste hur han skulle komma ut på annat sätt.

Efteråt låg livmodern uppfläkt och vi skådade den konstiga, blekrosa ut-och-in-vända ballongen.

– Är det här magmunnen? Frågade jag och pekade på någon litet hål. Anatomi har ju alltid varit min starka sida. Nej, det kunde det inte vara, för det är massa hår på utsidan just där. Ojojoj, jag vill inte veta vad det var...

Navelsträngen satt i mitten och i andra änden var Pricken. Ful som stryk. En liten rumpnisse med sugrör till armar, minimal överläpp och en gigantisk uppnäsa likt Hedvig från A till Ö. Jag blev i alla fall själaglad när jag såg att han hade mina ögonfransar med Ps svarta hårfärg. Piuuh!

Men vart var P? Han var ju inte med!!! Nåja, jag fick ringa honom senare, nu var det dags för mig och min storasyster att dra till tax-freen. Där hade barnmorskorna redan radat upp alla bebisar på en hylla i mitten, i små kartonger som det brukar ligga Marsvin i med olika klädslar, som när man trycker på handen börjar spela Kung Fu fighting och veva med armarna.

– Hmmm, det ser ut som den där rumpnissen som de sa var min, men det står tryckt "Axel" på kartongen och det namnet hade vi ju inte riktigt tänkt oss.

Jag plockade med mig Axel under armen och åkte hem till gruppbostaden, dit vi hade fått flytta efter att ha klagat på standarden i lägenheten. Där var P och hela hans familj och jag kände mig väldigt obekväm med KungFu Axel fortfarande kvar i kartongen – vad skulle de tänka?!?! Jag vet ju inte hur man gör med så här små barn!

P var inte sen att ta kommandot, tog det lilla trastliknande barnet i knät och började mata honom med flaskan med AD-droppar som de hade skickat med.

Jag kände mig lugn, klart vi kommer fixa det här. Även om det inte riktigt blev som jag hade tänkt mig.

Längtans blåa blomma

I höstas köpte vi små lökar i samma mängd som vi köper smågodis. P lassade i och som vanligt tyckte jag det var för snålt. Men efter att ha kämpat sig svettig, så nästan bladet på planteringsspaden gick av i vår hårda skogstomt, var jag tacksam att han inte skopade i 2 slevar till.

Nu hoppas jag bara att de små rackarna orkar komma upp i vår. Just nu ser det mörkt ut, eftersom det är en snöhög på 2,5 meter precis över stället där jag satte flest. Jag tror den kommer förvandlas till en glaciär och aldrig smälta bort. Samma sak över rabatten där jag påtade ner tulpanerna. Permafrostforskare har redan börjat anmäla sitt intresse. Men förhoppningsvis kommer de underbara krokusarna att ploppa upp tillsammans med kattfot, scilla, gullviva, liljekonvalj och vitsippa och även en liten tuva med blåsippor som jag hoppas vi inte dödade genom vår blotta närvaro i fjol.

Hoppas, hoppas. Hoppas vi ses snart.

Tack 'Parnassia' för inspirationen!

Min första magbild

Busted

Igår gjorde jag ett av mina regelbundna inhopp på mitt gamla jobb. M, som vetat om Prickens närvaro sen v 6, har tjatat på mig att jag ska berätta men det är så himla svårt att säga, det kommer liksom aldrig tillfälle! Jaha, apropå taskigt kaffe, jag är med barn! Så det blev inte av den här gången heller. Dock berättade jag för I, som jag känner lite bättre och hon frågade om inte hon fick säga det till de andra och jag såg min chans att slippa undan.

Det var bara det att när hon berättade så var det ingen som blev förvånad (men glada), eftersom de hade sett min mage men inte vågat fråga (tack).

Detta gav mig följande tankar:

1. WOHOOOOOOOOOOOO!! Jag är gravid och det SYNS! YEEEIII!!!

2. Shit, jag måste verkligen ha världens sämst tränade magmuskler.

På corepasset senare på kvällen lät jag hela alltet svälla ut och kände mig höggravid och svängde försiktigt på kroppen och fokuserade på de sneda bukmusklerna helt enligt regelboken. I duschen var det skönt att inte behöva dra in magen som man brukar göra och jag hoppades att ingen skulle fråga om jag inte skulle testa Actimel mot uppblåst mage. Nåja, uppblåst stämde ju i alla fall.

Sen fick jag dåligt samvete...för tänk om någon av de andra i duschen har svårt att få barn, eller precis fått missfall eller något annat otäckt, och så står jag och pösmunkar mig. Förlåt mig!

Idag är dock magen som bortblåst (!) och jag ser återigen ut som en något tunnare version av Jabba the hut. Inte särsklit avslöjande om innehållet (mer än semlor).

Härliga tider, strålande tider!

Äntligen verkar våren vara på väg! Eller åtminstone ljuset... Nu börjar en av årets bästa tider. Solen kommer upp tidigare på morgonen och lägger sig senare på kvällen, snön ligger fortfarande kvar och hjälper till att ljusa upp, det gnistrar av snön, himmelen är klarblå och fräknarna kryper fram över näsan (och överläppen, inte lika gulligt).

Jag har två resor bokade till fjällen. Riktiga fjällen. Den ena med mitt jobb, en tur till Åre där man får lära känna sina kollegor i långkalsonger och på pickalurven. Ja, inte jag då, jag kommer vara observerande och med stort intresse följa förvandlingen från småputtrigt artighetsfraseri till allra bästa kompis och rumpavtryck på fönsterrutorna. Fast jag har ingen aning om det kommer bli så, men lovar att återkomma i ärendet.

Den andra resan går till Lapplandsfjällen med det allra bästa jag har – P. Jag längtar så mycket! Det blir spa, helikopterskidåkning (som jag nog bara får se på i morgonrocken), gourmetmiddag och solsken eller norrsken, stillhet och njutning. Av varandra och av omgivningen.

Fjällen ger mig frid i själen. De snöklädda topparna – tysta, rofyllda, starka – oberörda av små myror som letar sig nedför eller uppför deras ryggar.

Här i plattlandet finns inga berg att vila blicken på. Vi har dock slagit ner våra bopålar på en rullstensås, så vi är inte helt på havsnivå, och på vår gård reser sig ett par två meter höga snöhögar, men det är det enda som påminner om att vi befinner oss i Norrland. Fast som det ser ut nu kan vi skotta upp en isbar på verandan och ha pjäxdans med öl, renklämma eller hjortronsylt på våffla framåt mars-april. Vi gör sannerligen vårt bästa för att fjällkänslan ska finnas hos oss ändå. Bergsäkert.

Myrsteg och härdsmälta

Jag fick höra när jag skulle börja blogga att så länge jag var frekvent med mina inlägg så spelade det ingen roll vad det stod. Nästan. I princip.

Men jag kommer inte ens på något att skriva om. Även om det egentligen borde finnas en massa att skriva om så vet jag inte vad jag ska skriva om det. Så jag skriver inget alls.

Dåligt, dåligt.

Hur som, veckan som gått har vi besökt vår underbara barnmorska och från ingenstans blivit varse om att just denna dam tar 650 kronor per besök. Vilket kommer bli runt 6500 riksdaler innan vi är i mål. Jag trodde i min enfald att all mödravård i Sverige var gratis, men inte denna. Så nu ska vi byta tillbaka till MVC igen för att kunna köpa något roligare. Det är inte så svårt att välja mellan flera tusen och ... ehh ... gratis. Nog om det, vi var där i nästan enåenhalv timme, det klämdes på magen och P fick leka doktor och jämförde min livmoder, som precis kikat över blygdbenskanten, med en blöt oasis. Sen försökte vi hitta hjärtljud men apparaten var glapp (en anledning till att byta BM, hahahah) och P fick slicka på batteriet för att se om det var ström i det men det enda som hördes var min kroppspulsåder som swoschade och Securitas fikarum. Nåja, det var inte så säkert att det skulle hörts något ändå så ingen ko på isen!

Därefter har min foglossning verkligen fått mig att sakta in på stegen och beskåda staden vi bor i, visste ni att det finns 3867 rader med gatsten mellan rådhuset och torget?

Nej, nu hittar jag bara på.

En annan rätt cool sak är att jag precis bokat tid för det stora, hett efterlängtade ultraljudet. Vi ska få se Pricken igen! Nu i större skala! Säg hej till publiken! Men det är 5 veckor dit, så jag hoppas oasisen får plats med en gigantisk ... bukett. :-)