In Sweden we call it a kick

Och då hände det.

P var lite susig på vin och jag hade vanilj- och mascarponemousse med åkerbärssorbet som en jojo i halsen (kunde varit värre). Under sköna täcken på hotellrummet i Lappland låg vi och "filoferade" över att livet är underbart och vi kommer aldrig glömma de fyra P:na som då kom.

Pricken

Petade

På

Pappa

Psykbryt

Jag kan nog i mina bästa stunder verka som smiley-gubben själv (se bild). Drygt positiv. Tjosan hejsan och fissiluring, jädrar vad roligt det är jämt och ständigt. En jobbig jävel, helt enkelt.

Jag har dock någonstans en stubin kort som en (återupplivar ett gammalt citat) vinterbadande penis, som tack vara P blivit något längre eftersom hans (stubinen, alltså, inte penisen) går två varv runt jorden innan det smäller (utom idag då när det är hemmamatch för Leksand och hans mugg var "stulen" på jobbet! VE OCH FASA, bränn den skyldige!).

Igår hann dock inte ens en gnista göra så min stubin brann av. Så nu har jag valt att göra en topp 3-lista över mina största (ååh jag börjar nästan koka redan) irritationsmoment för stunden.

1. *andas djupt*

Matlådor. Jävla plastbyttor som ständigt saknas, eller är för många så de ramlar ur skåpet så fort man ens funderar på att öppna dörren. Jag blir VANSINNIG! Om än värre är det att de ska fyllas med mat, och detta kommer vi nästan jämt på så sent som möjligt på kvällen. När ögonen går i kors, linserna kliar och den enda tanke som existerar är hur skönt det ska bli att lägga sig. ARRRRRRGGGH!!! Maten står på spisen, matlådor måste göras! Förbannade sallad som sprids ut över bänken pga spjångliga ruccolablad som aldrig vill trängas med töntig tomat. Och ett plastbytteskåp som gapar tomt, jag tror jag går upp i limningen. Igår skrämde jag slag på P att han trodde jag förvandlats till vår förrförrförra granne i den skumma förorten utanför Stockholm – där lägenheterna på bottenvåningen hyrdes ut till psykfall. Dessa avgrundsvrål över att behöva ta några skedar ris och några slevar kasslergryta och lägga dem tillsammans i en liten genomskinlig burk med lock puttigull MY ASSS att jag kommer göra det utan motstånd. Ever!

2.

Fan, jag är fortfarande arg över de där jävla matlådorna så nu minns jag inte vilka andra grejer som

JO för FAAN!

Kukhår på golvet! Hur FAN kan det bildas en heltäckningsmatta av afrokrull på bara några dagar inne på WC?!?! Vad är det som gör att frotté i raska drag mot skrevet MÅSTE innebära att något av det lossnar. och varför inte frottén!?!? Nu vet jag ju att den skyldige inte gör några hårdhänta sågningar med handduken runt klockorna i dalen så de måste ju lossna av ren skräck av ljuset. Och hur mycket kan det finnas innan pungen blir helt kal?! Inga problem med återväxten där inte. Dock var golvet rent i morse så jag måste sagt något som gjorde susen. Jag minns inte, allt blev bara svart.

3.

Kaos. Ååh, min skapare. Varför ska vi båda två vara så infernaliskt dåliga på att plocka undan efter oss. Och just i hallen, av alla ställen. Där minst plats finnes!??! Vi är två personer. Dock ser hallen ut som under en visning av en våning i Vasastan. Skohyllan är dock tom. Har man tur finns en liten stig in i huset utan att man behöver kliva på någon väska. Något som vi, om möjligt, är ännu sämre på, är att parkera den där förjävla fula dammsugaren. En relik från 70-talet (om ens det) – Electroluxens rolls roys –med ett insug som fångar upp gråsparvarna nere på torget. Själva fordonet (nej, man kan kan inte åka på den eftersom den har så låg markhöjd) är närmare metern lång, ej slang inräknad. Eftersom uttaget i hallen innanför kaoshallen gör att man når hela huset, så utgår vi alltid därifrån. Och sen hamnar den tillbaka där. Mitt i fyrvägskorsningen, husets hjärta. Vi har inga problem att kliva över den i flera dagar, trots attt det krävs flopp-stil för att passera. Fast... så irriterande är det inte, för då hade jag flyttat på åbäket.

Äsch, vad fånigt att bli upprörd över något som jag själv inte orkar göra något åt. Så där, nu känns allt genast lite bättre.

P har dock ännu inte kommit över mugg-incidenten på jobbet utan tror det är en fult trick av någon ondsint AIK'are. Hans glöd räcker något längre.

Borgafjäll – rekreation

Å ena sidan:

Borgafjäll. Snöfall hela helgen = inställd skidåkning samt sjuk massör = inställd behandling. Mjölkvitt så landskapet såg ut som Gästrikland – bara granar. Solsken när vi åkte därifrån, naturligtvis. Jaha, såg det ut så här. Vilket hån.

Å andra sidan:

Borgafjäll. Tid över till att bara vara. Med varandra. Lugn och ro inne på spaavdelningen där vi plaskade omkring ensamma i bassängen eller satt i badrocken och blickade ut över snökaoset utanför panoramafönstren eller läste böcker i loungen och sparade flera tusen på att inte åka skidor med helikopter eller bli knådad av en hårdhänt norrlänning – vilket fint adjö med solen som sken över de vackra fjällen när vi åkte därifrån. Magiskt!

Det bästa med semester är ju ändå att få vara lediga tillsammans. Det andra är ju bara yttre omständigheter vi inte kan påverka. Och som inte kan påverka oss. Pass på och njut istället!

Besök hos mvc

Åter från barnmorskan. Hon blev väldigt förvånad och överraskad att P hade lyckats höra Pricken med bara örat. Så han verkar ha haft tur! Hon fuskade med en sån där stav med gelé och hittade rätt på första dutten mot magen. Vovom vovom vovom... 150 slag / minut. Pricken försökte smita undan och när inte det gick så gjorde h*n små attacker mot den där saken som störde. Banzaiiii!

Nu känns det tydligt när Pricken rör sig. Som jag undrat hur det skulle kännas! Och nu känns det... bara naturligt. Och mysigt. Och skumt. Och alldeles, alldeles underbart.

Halvvägs. Redan! Hjälp, jag vill inte att den här graviditeten någonsin ska ta slut!

(Påminn mig om det här inlägget när jag vaggar fram i 30 graders värme med uppsvullna fötter, andningsbesvär och svettlukt 2 veckor före bf)

Tre

I går kväll innan middagen tog vi en paus i sängen tillsammans med Nancy. Vi har lite dåligt samvete för att vi inte är hemma med henne om dagarna, så lite kvalitetstid med husse och matte är hon väl värd. Hon blev inte särskilt långvarig, otålig som hon är, utan körde några rivstarter ute i hallen i stället. Om jag ska tolka det som otacksam eller om hon bara ville visa upp sina färdigheter låter jag vara osagt.

Så det var bara P och jag. Med sitt huvud på min mage frågade han mig vilken puls jag hade. Jag satte fingrarna mot halsen och nynnade med.

"Nä, då är det inte din puls jag hör... Det är nog Prickens!"

pompompompompompompom... Jag tog tid medan P trummade takten. 140 slag per minut.

...pompompompompom...

Pompopom! Åh åh åh åh åh åh nananaa shobidooooa....

Man vet att man varit tillsammans väldigt länge när...

... båda från olika rum i huset ropar exakt samtidigt:

"Å FY FAN VAD JAG FISER ILLA!"

*paus*

VA!?!?

Tjuvkik

Ursäkta min dåliga uppdatering. Vi har varit så himla nervösa! P tyckte jag var oroväkande sval (jag som varit jättevarm och skön sen insättningen i princip) och trodde det värsta, men efter mycket googlande fick han lugnande besked. Det är heeeeeelt normaaaaalt.

Jag har också tänkt mig små skräckscenarier om hur vi får det hemskaste besked man kan få i en sådan här situation. Undrat hur vi i så fall skulle orka gå vidare. Vi har även pratat om det, vad skulle vi i så fall göra, förutom att dö en liten smula?

Och så: igår fick vi träffa den raraste barnmorska man kan tänka sig, när vi besökte förlossningen för RUL. Allt såg bra ut, Pricken var proportionerlig och alla delar satt där de skulle. Och känslan var... nä. Ord är överflödiga. Här är Pricken III:

Om jag på förra tjuvtitten kände ett litet *PING* i hjärtat som vid en lätt sommarförälskelse, så var värmen som spred sig, och lugnet, pirret, längtan och fascinationen början på något så mycket större. Vi svävade som på moln från sjukhuset och jag tror inte någon av oss landat än.

Och på semifinalen i bandy (SAIK-Bollnäs) vi senare befann oss på, ungefär 2 minuter före första målet då övriga blåorangea åskådare runt omkring oss exploderade av liknande eufori, fick jag en skön puff i höjd med byxlinningen. Jag klämde Ps hand. Den petade på mig! På riktigt!

JAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA!!!!!!!!

Stuck in the middle

På väg tillbaka från lunchen noterade jag att de bytt till ett nytt kodlås. Här fungerar det så att man först måste öppna ytterdörren med kod, gå in i en luftsluss, avvakta att ytterdörren går igen och låser sig och sen låser innerdörren upp sig automatiskt och man är insläppt i Fort Nox.

Så jag slog in koden precis som vanligt.

Gick in i slussen.

Råkar släppa en rejäl brakare som jag själv blev rädd för.

Och sen öppnas inte innerdörren.

Och låsknappen för att öppna ytterdörren har de plockat bort, så fiffigt.

Jag rycker några gånger i innerdörren och vet inte riktigt hur jag ska ta mig därifrån och...ser en man komma mot dörren.

Panik! Här står jag fast i en pruttlukt som jag inte kan skylla på någon annan och så kommer en kostymgubbe och ska öppna. Som om han inte redan såg väldigt skeptisk ut eftersom han inte kände igen mig gjorde nog en fin parfym av tarmludd inte saken bättre. Jag babblade på som jag brukar när jag blir nervös och skyndade ut fort som fan ut ur dimman och önskade att han var rökare så han ändå inte kunde känna lukten av en ... rökare.

Nåja. Jag överlevde. I morgon och fram till BF blir det papperspåse över huvudet.

Fint som snus

Jag är ingen tjej-tjej. Går oftast omkring i jeans och har klänning endast när det är näst intill tvång på det. Oftast känner jag mig utklädd och som en sämre genomtänkt transvestit.

Min syster ska om några veckor gifta sig med sin prins och det är ju, om något, ett klänningstillfälle. Jädrar i havet vad jag surfat mammaklänningar. Jag hittade till slut två stycken som inte var för pråliga, och inte för vardagliga. Med vind i håret, rosor på kind och otroligt snygg liten mage såg jag mig själv svassa omkring och göra total succé. Jag hämtade ut paketet igår och körde catwalk hemma.

I randiga strumpor.

Man får inga snygga ben i strumplästen. Särskilt inte när man redan är för nära backen med röven för att anses som en amazonkvinna. Jag såg som väntat ut som en städtant. Klänningen satt som ett stelt tält och skärningen under bysten satt närmre naveln än tuttarna så det såg ut som mina boobs skulle vara en sisådär en halvmeter långa och tömda på innehåll.

Nåväl, på med pumpsen. Mjoo, något bättre, vaderna fick en något smäckrare form än massiv ek och jag seglade omkring. Ingen Carola-vind i håret som på bilden jag såg när beställningen gjordes, men jag får öva in farten bara så löser det sig nog. Tuttarna fortfarande lite småkonstiga men om jag ska lita på min systers löfte om D-kupa som i hennes fall boinnngade fram i v 25, så kanske jag kan övertyga någon mer än P om att jag inte är där enbart för att få påskgodis och komplimanger för min snygga utklädnad men att jag nog hamnat fel.

Efter mannekängandet åkte klänningen av men skorna blev kvar på. Det kändes faktiskt lite mer trevligt att plocka ur diskmaskinen i pumps, trosor och t-shirt än velourbyxor med uttöjda knän och raggsockor. Klappretiklappretiklapp! Trevligt!

Det kanske bor en tjej härinne någonstans ändå?

Milstolpe

Idag har jag, för första gången i mitt liv, passerat 60-kilosstrecket.

Jag som kände att jag seglade så högt i det blå, står istället ännu mer stadigt på marken.

Det känns tryggt!

Sooooolen i magen!

Vårsolen värmer skönt. Det droppar från taket och nu är det inte långt kvar tills vi kan gräva i landet och se hur krokusarna yrvaket ploppar upp ur marken. Det är säkert inte mer än en meter snö i vägen. Nästan ingenting.

Ur spår!

P har åkt Stafettvasan idag! Han hade vallat för -10 men det var -26 i starten så det kändes tydligen som han hade dragit skruv genom skidorna. Och det är ju dumt att ha det om man vill att det ska gå framåt. Men knappt två timmar efter start lämnade han vidare stafettpinnen i Mångsbodarna och nu ska de äta gott innan de kommer hem sent i kväll. Bra jobbat!

Nancy var helt skogstokig igår när inte han var hemma. Hoppade på dörrhandtaget fram till halv 2 i natt och pratade och pratade (hörru matteeeee, husse är där ute någonstans!!!!!) och pillade och gnagde och körde alltså sin morgonshow vid midnatt istället för vid 5-halv 6. Sen sov hon på hans kudde resten av natten, till klockan var halv 7, då kröp hon ner under täcket och lade sig vid min mage.

Tur han kommer hem i kväll, så vi båda får sova nära honom och allt är som vanligt igen.

Åh sen bah FAAAAJT!

Jag låg vaken i mörkret, på rygg med benen över P's ben. Han låg tätt bredvid mig med armen om mig och andades tungt i mitt öra.

Då kom en liten bubbla från mitt inre, flöt upp mot taket och sa "Plopp".

Nu börjar det? :)

Ljudet av mitt hjärta behöver ljudet av ett annat hjärta

WOSSSCH

WOSSSCH

WOSSSCH

WOSSSCH

WOSSSCH

WOSSSCH

*knaster*

vovom vovom

vovom vovom

vovom vovom

vovom vovom

vovom vovom

vovom vovom

vovom vovom

vovom vovom

vovom vovom

vovom vovom

*boink*

–"Oh, där var en spark!"

vovom vovom

vov

*BOINK!*

– "Nä, nu var det mamma som skrattade..."

Magi.

P – du och jag! Tror jag det...

aldrig förr har så mycket tid gått så fort
tänker på alla saker vi har gjort
sen den dagen du och jag blev ett par
är det ett årtal, månader, trehundrasextiofem dagar
men alltid samma känsla, även att vi förändras
och lågan brinner trots att vindarna har blåst hårt ibland
och om vi någon gång gråter så möts vi alltid åter
i lyckorus och det är därför jag älskar dig

jag minns allt, det finns inget rum som är tomt
ser hur det goda berövar oss på allt ont
och jag tar vara på varenda minut
så låt mig vandra här på vår väg utan slut
och alltid samma känsla, även att vi förändras
vi lyser starkt och klart fast tiden borde satt sina spår
och om vi någon gång gråter så möts vi alltid åter
i lyckorus och det är därför jag älskar dig

kom och lägg din kind mot min
dröm om oss om du somnar in
jag är här hos dig

och det är alltid samma känsla, även att vi förändras
vi lyser starkt och klart fast tiden borde satt sina spår
och om vi någon gång gråter så möts vi alltid åter
i lyckorus och det är därför jag älskar dig

(Elin Sigvardsson)