Magen

Trots att jag varit gravid ett halvår så är det fortfarande helt overkligt. Jag. Gravid. På tjocken. Vi ska ha barn! För P är det ännu konstigare. I morse såg han mig kliva ut ur duschen och den första tanken som for genom hans fina huvud var inte: Vilken fin mage. Se där, en befruktad kvinna. Mitt barn i den där magen, vad mysigt. Min fru är gravid. Kolla – en tjockis i duschen!

Nä.

Biafra.

Så tänkte han.

Kommer vi någonsin att förstå vad som hänt? Att den lilla klumpen med frysbränna tinat upp inuti mig, har växt från några celler till en 40 cm lång krabat med armar och ben som suger på tummen, reagerar på ljus och ljud, blinkar, hickar och petar ut röven genom skinnet med jämna mellanrum och snart ska ut i livet och bo med oss?

Ok, när jag ser det så så verkar det mer troligt att jag blivit undernärd med uppsvullen buk. Eller troligt och troligt, sånt kan hända. Jo, alltså graviditet kan ju hända det också. Sånt där som händer andra.

Nu har det hänt oss. Vi är nog bara väldigt trögtänkta.

Hönan eller ägget?

Min man är en filosof. En tänkare. En morgon, strax före vi skulle skiljas åt och som vanligt hångla som tonåringar vid soptunnan för hundbajs, släppte han iväg den högst existentiella frågan:

Får man underbett om man är kuf, eller blir man kuf om man har underbett?

Sådana här frågor är för svåra att få plats med under cykelhjälmen, strax före 8 en tisdagsmorgon. För mig i alla fall. Men nu när hjulen börjat snurra lite så vet jag inte riktigt om jag ska vara glad för att jag, med mitt jätteöverbett, antingen kommer att klara mig från att bli kuf, eller om jag kommer få ett perfekt bett inom en snar framtid när underbettet jämnat ut skillnaden.

Den som lever får se.

Andra bullar

Förutom att ytan på mina tuttar ser ut som Nilen-deltat från månen, har de även ökat något i storlek. Tydligen. Med raketfart (i alla fall i mitt medvetande) har jag tagit mig från blygsamma 70A (om än väldigt fina) till att precis kommit åter från Butiken-som-har-många-tuttkassar med två, svarta skapelser i 75D.

D som i Dunderdon. Yeiks. Vad hände?

Schyssta lökar...

Hur man ser på vänskap

Jag trodde "i motgångar prövas vännerna" betydde att de som var friska hörde av sig till den sjuke och inte att den som mår dåligt ska skicka blommor och meddela "Hej! Jag lever. Hör av mig nästa vecka om det är lika då".

Fatta vad dyrt det skulle bli. Om man inte hinner dö.

Och eftersom jag inte tog den kostnaden eller dog så blir det inget bröllop att gå på i juni (nej, det är inte Vickan och Daniels), och jag har en vän mindre. Nu höll jag inte på att dö, utan var bara inställd på standby-läge, ledsen över barn som aldrig verkade bli och att de var gravida men inte jag. Men jag orkade faktiskt inte höra av mig (fast jag gjorde det ändå). Barnlöshet – hopplöshet – är inget man vill skrika ut över hela världen utan hoppas att folk förstår att man mår dåligt så därför tryckte jag inte upp något nyhetsbrev. För varje månad fanns det ju en chans att man fick en anledning att hoppa av glädje och ringa hela telefonkatalogen och skrika. Vet ni – jag är gravid! Vi ska ha barn! Äntligen är det vår tur! Men så kom mensen istället. Och som inte det är straff nog så vill ingen vara med dig, för du är läskig och vi vet inte vad vi ska säga och om du inte hör av dig så får du skylla dig själv.

Tack och lov så funkar inte alla så, men en endaste en räcker för att göra hjärtat lite sargat.

Rid i natt

I förrgår hämtade jag ut ett paket från minimundus. En omsorgsfullt ihoptejpad sopsäck som innehöll en liiiten liten sovpåse till Pricken och stoooor stor amningskudde till mig. Att sova med, för tillfället. Jag köpte en stor för att den både skulle kunna få plats mellan knäna och under magen.

Nu visade det sig att den var nästan lika stor som mig själv, och att ha den mellan knäna kändes som att rida på en dinosaurie, särskilt eftersom den nådde mig ända upp till hakan och var hårt stoppad av styrolitkulor. När sen P lade sig bakom för att ligga sked fick således även han grensla jättebananen och där låg vi, ihopkopplade – fast inte så snuskigt som man ibland önskar – och dessutom med Nancy mellan oss. YIIHAAAaaaa!

Senare på natten hade jag tydligen puttat iväg den så P inte hade fått plats i sängen.

Mitt betyg på denna makapär? En svag 2:a. Fin färg, och den kan säkert övertyga mig senare om att den är oumbärlig. Men någon sängkamrat är det inte.

Murphy was here

Jag skulle verkligen behöva cykla till jobbet igen, med tanke på att min rörelseförmåga är starkt begränsad och jag borde verkligen röra på mig. Men vi har varit så lata om morgnarna. Hittat på ursäkter för att kunna ta bilen istället för att cykla. Mer eller mindre dåliga. Det har varit besök på byggvaruhus, hämtning av paket, handling, mvc, jobbrelaterat, försenade (IGEN!), hämtning av ditten och datten... Men i morse, då – DÅ skulle det ske. I snygg outfit bestående av regnbyxor, fleecetröja, blommig scarf, kavaj i fuskskinn och den obligatoriska cykelhjälmen med hawaiinspirerat mönster på så stegade jag ut mot garaget.

Punktering.

Åh. Typiskt.

I morgon ska vi på föräldrautbildning. Och till bilprovningen. Funkar inte att cykla dit (jag har i och för sig inte provat, men har en känsla).

Miss Nancy Fancypants goes Sleeping Beauty

Äntligen har nätterna blivit en stund att sova på, istället för att springa upp en gång i timmen och öppna dörren för HM Nancy på nattliga äventyr. Det var gulligt i början att hon lärt sig att hoppa på dörrhandtaget när hon vill in eller ut. En annan grej som var gullig de första gångerna var att hon även hittat en alternativ ingång genom att hoppa upp, via en stolpe för vattenslangen, till fönsterblecket utanför sovrumsfönstret. Parkour! På det detta eviga meeeh meeeh me e e e eeehh, och total anarki och våldsdemonstrationer i form av omkullvälta krukor.

Men nu... mmm aaaaahhh... Förutom att hon lystrar till och ställer sig i givakt vid våra pinsamma läten som möss i grannskapet och självklart hennes namn, samt kommandona "Ut?", "Var är tröttkatten?" (om vi inte sett henne på någon timme) och "Vill du ha godis?" så är "Ska vi sova?" det nya, trendiga. Och vi sover. Åtminstone fram till halv 5, men det är ju ett fall framåt.

Eller sover och sover. Inte jag då. Sen hålet i magen uppstod har jag enbart kunnat ligga på rygg som en padda på dissektion. Men nu börjar det sakteliga bli bättre och nu har jag kunnat vända på mig i sängen utan att det ska kännas som att Jätten Jorm gör tusen nålar på mig, på mitten. Men då kommer ju foglossningen på det, så rent sovmässigt kanske det blir +/-0. Och jag antar att det inte blir mer sova av i augusti och framåt, men hey – det är bara att gilla läget. Nancy är åtminstone tyst och otroligt mysig när hon ligger i knävecken under täcket och kurrar. Och skönhetssömn är ändå bara för skönheter. Alltså Nancy. Den lilla silkeslena, gracila prick som är som underbarast när hon har sovit.

Väx upp!

Trädgård. Det fantastiska med att bo i hus. Se året gå i alla dess olika skepnader. Undra varje år vad som kommer upp och när. Små gröna blad – krulliga, flikiga, spetsiga, runda... En liten blomma. Ett gäng med krokusar (det blev inte permafrost, wehoooouu!) och små musöron på rosenbuskar och en hel skog av... små lönnar. Helt otroligt, men om något verkar trivas hos oss så är det lönn. På varenda ställe där det trillat ned en liten näsa i höstas, där kommer det nu upp små skrangliga stjälkar med tiny blad på. Överallt. I stenläggningen, i rabatten, i mossan, i blåbärsriset, i gräsmattan och där och där och.. där.

Kan man sälja lönn på postorder? En femma styck och vi kommer bli miljardärer. Jag skojar inte.