Mors dag

Min första mors dag! Jag fick förpresenter i fredags i form av en bukett röda gerbera och en Hus&Hem. Vad ska jag säga? Han känner mig, helt klart. P har därefter haft något fuffens för sig i källaren och jag besöksförbud till nämnda våningsplan. Vad hade han hittat på? En ponny? En villa i sydfrankrike? Att han fick två trisslotter och en mössa när det var pappadagen gjorde ändå att jag höll nere förväntningarna.

Så i morse var det dags för storfirandet. Ta tam ta taaa. Frukost på säng! En ask chokladpraliner från chocolaterian, juice, te och smörgås och egenhändigt målad svensk flagga, en sån man får på brickan med mackor efter förlossningen. För dem som inte blir ivägrullade till OP som jag. Nu fick jag en, en alldeles egen, och det kunde inte blivit en finare överraskning! Tack!

Hissnande känslor

Long time, no see. Jag har haft det alldeles för bra. När livet ler mot en så det sprudlar i kroppen så finns bara nuet. Men ibland får jag en klump i magen; är det för bra för att vara sant? Vad för skit kommer att hända som motpol? Jag skjuter bort tanken. Inget. Inget kommer hända. Inget får hända oss.

Fredagen. Egentligen skulle Pricken sova. Solen letade sig ned mellan träden, luften var varm och båda han och vi tyckte det var för tidigt för godnattsagan. Han satt på mina axlar i sin pyjamas med korta ben och de blonda lockarna (ännu en sak han inte fått från mig) dansade. Vi jagade P på gräsmattan. Han skrek av spelad skräck. Vi skrek av glädje. Studsade. Virvlade omkring. Byte från jagande till jagade. Pricken kluckade av skratt och när det var Ps tur att vara ponny saktade tiden liksom in som på film och det sög till i magen av obeskrivlig lycka. Jag sprang i slow motion, såg oss som på håll. En liten familj. Min familj.

Jag sparar det här minnet nära ytan, lättillgängligt. Vart vi ska nu? Vet inte. Men den här hissen fortsätter bara uppåt.

Hej å hå, jobba på

Jag vill egentligen inte börja arbeta igen. Men känslan av att komma hem efter en lång arbetsdag och mötas i hallen av en speed-krypande Pricken, som knappt hinner andas av glädje, är värt all smärta av längtan och saknad man känt. Och att P får vara hemma är ju inte mer än rättvist.

Fast det känns som ett svek. Att jag arbetar istället för att vara hemma med mitt barn. Är det nu det ständigt dåliga samvetet, otillräckligheten som alla pratar om, börjar?

Bäst jag fortsätter jobba nu så jag inte har tid att tänka på annat.

Fick ett mail nyss med en bild på en nyvaken Pricken med solkatt i ansiktet. Det låter väldigt underligt, för jag har bara regn hos mig.

Back in business

Tillbaka på jobbet. 8 månader gick fort. Har jag drömt alltihop?