suck

I går hände det en ganska jobbig grej. Jag sa till P: "Jag har gjort bort mig...". Bara detta var jobbigt. Jag gör sällan bort mig. Eller nä – fel. Jag gör inte bort mig så ofta som jag borde inse själv. Oftast bjuder jag på det. Men detta...

I fredags, efter att jag lämnat maken på svensexa och skulle fördriva tiden innan han skulle hämtas igen sent på natten, så ringde jag min käre svåger E och hans flickvän för att kunna få hänga där och förhoppningsvis få honom att köra. Jag ringde två gånger. Inget svar. Till slut fick P tag på honom och allt var frid och fröjd. Igår ringde E men jag hann inte svara. Jag ringde tillbaka men "just nu kan du inte nå ditt önskade mobilnummer, var god försök senare". Dock plingade det till i telefonen efter ett tag med ett sms.

"Vem är du?"

Jag ringde genast upp igen. Han svarade. Jag tyckte det var läge för att vara jätterolig och skrek:

"HAALLÅÅÅÅOO" med kakmonsterröst.

Inser när han frågar vem det är, att det inte alls är E, får panik och avslutar samtalet, lätt stammande.

När jag berättade det för P några timmar senare, så började jag gråta hysteriskt (en väldigt oväntad reaktion – thank you hormones!!!). P skrattade så han skrek och tårarna sprutade och trodde nog att jag också skrattade så tårarna skvätte så jag inte kunde andas (väldigt vanligt) och skrattade ännu mer bara därför. Och självklart ringde han sin bror för att återberätta hela förloppet. De hade väldigt roligt åt mig.

Nåja, till slut skrattade jag också.

Tror jag.

Är det inte bestämt enligt lag att meddela sina närmaste om man bytt telefonnummer??! Det här ska han få faaaan för.