Ett år

För ett år sen var Pricken fortfarande på insidan. Men nästan, nästan ute. Vi hade varit på förlossningen ett bra tag vid det här laget. Jag hade så ont så P fick äta upp allt godis själv (det grämer jag mig för än idag – tacka nej till godis? Det gör man ju bara inte). Att det inte blev riktigt som jag tänkt mig är ett understatement, men inget jag tänker på idag. Huvudet glömmer. Kroppen glömmer.

Han kom ju till slut. Vår efterlängtade, EFTERLÄNGTADE, Pricken.

Och i morse väckte vi honom med sång och paket. Han var helt mosig i ansiktet, kisade på oss och sträckte på sig. Vad håller ni på med, ser ni inte att jag sover! Paketet öppnades. Kastruller! Vilka perfekta cymbaler de där locken är! Och vi gick in i hans lekrum, där ett ännu större paket stod. Riv och slit (mest av mig). Ta taaaa! En liten spis! Med lucka som går att öppna och stänga. Knappar att vrida. Plattor att koka (nåja) kuinariska mästerverk på. En ugn att gömma sig i för mindre varelser (Nancy testade och den fick klart godkänt).

1 år. Från en sovande marsipangris till spexande krulltott. Älskade, älskade barn.

Köket på bilden har inget samband med texten