Borta bra men hemma bäst

Jag har varit i London. Utan vare sig P eller Pricken, utan med tre fantastiska brudar. Vi har babblat, njutit, promenerat, shoppat (jag gjorde mitt bästa) och ätit. Jag blir väldigt fort mätt så det har varit många besvikna servitörer som plockat bort tallriken.

Två nätter. Två nätter och som jag längtat hem! Samtidigt som jag trivts med att bara hålla koll på mig själv och möjligtvis ett öga på de andra för att inte gå vilse. Jag behövde aldrig oroa mig för att de skulle riva inredningen eller kleta gröt i pannan.

Väldigt skönt, så här i efterhand (mitt barnlösa jag hade sagt "vad var det jag sa?!?").

Känslan av att komma hem och mötas av min lilla familj (ja, jag hade ju tekniskt sett åtminstone en av dem med mig hela tiden) var obeskrivlig. Ville omsluta Pricken så han kapslades in av hela mig, precis som när han låg i magen. Krama sönder. Han höll min hand hela vägen hem. Eftersom det var mitt i natten sov han men stundtals tittade han på mig, tyst med stora ögon.

Jag vaknade vid 4. Becksvart i rummet och för ett ögonblick trodde jag att jag var kvar på hotellrummet. En liten hand på min axel, trummande fingrar. Tunga andetag från både P, Pricken och Nancy som trängdes så nära mig de kunde. Mitt blod fick fart som när man skjuter iväg en roulette-kula.

Hemma.

Så. Jäkla. Skönt.