Och Pricken var så vänlig att han väntade tills jag kommit hem innan han tog sina första steg.
Nåja, det var ju inte direkt som att han aldrig kunnat göra annat, men fram tills igår satte han sig ned så snart han insåg att han inte höll i någon eller något (dock behövde det han höll i inte vara förankrat i marken, men det funkade bara när han stod still). Men nu. Stora kliv. Fram och tillbaka mellan oss. Skrattade högt och vinglade fram med sitt hår i en svärm likt en nyfönad Dynamit Harry.
Och där var bebisen borta. Kvar var ett riktigt barn.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar