Lika men ändå olika

Även om P gillar gulan och jag vitan och han hellre äter underdelen på frallan och jag överdelen – när det kommer till inredning så har vi samma smak. Och oftast brukar jag och P prata samma språk. Oftast.

Vi håller på att göra en ny toalett i källaren. Ett litet skrymsle under trappan ska få bli Emergency Room (tyvärr med varken George Clooney eller Noah Wyle, utan bara skit). Ett litet utrymme som jag får kliande fingrar av inför chansen att få sparka bakut mot vårt annars försiktigt folkhemsaktiga möblemang och vita väggar blahablaha för att istället ta ut svängarna rejält. Jag har mailbombat P med länkar till marockanskt kakel, rivit ut sidor ur inredningstidningar med färgglatt mosaik och fingrat på porträtt på Kungen med tjock guldram.

Igår värmde vi oss i väntan på bussen inne i en mycket strategiskt placerad inredningsbutik. Pär såg en kolonn med mosaikprover och stegade fram och sa, precis som jag hoppades, att vi kan ju ta i lite mer vågat eftersom det är så litet utrymme. Vid det här laget studsade jag bredvid honom. Till exempel den här, sa han, och pekade på en mosaikbit med två vita nyanser. Eller den här. Nu pekade han på en annan bit med tre oerhört vågade kommunalgrå nyanser, och jag tittade stumt på honom innan jag stammade att det var ju modigt med vitt eller grått.

Hur vulgärt som helst. Extravaganza.

Jag och P pratar oftast samma språk. Oftast. Eller vi säger samma saker i alla fall. Alltid något.