Jag har skonats från krämpor under hela graviditeten. Ej heller har jag fått några typiska gravvosymptom. Illamående, yrsel, elefantfötter, cravings, halsbränna, bristningar, förstoppning, hemorrojder, you name it – nada. Förutom ett hål i magen av magmuskler som brast, lite gallproblem som nu är borta och den här foglossningen som började i v 7 så har det varit en promenad i parken, om jag hade kunnat promenera vill säga.
I 26 veckor har alla ben i mitt bäcken varit som gjord av maränger som gnagt mot varandra. Jag har inte kunnat vända mig i sängen utan att kvida av smärta. Känt som jag lånat pappas stora cykel och halkat på tramporna och krossat pullan mot stången, eller blivit slagen med ett basebollträ på muttan alternativt svanskotan, gjort spagat fastän jag inte kunnat. Höfterna har suttit löst. Jag har tagit myrsteg på stan, rest mig upp ur soffa/säng i slow-motion, bytt cykel för att ens kunna komma upp på sadeln utan att behöva sära på benen...
Men när en skatjävel kommer in i sovrummet halv 5 på morgonen så studsar jag som en fjäder över på Ps sida, lika fort tillbaka och upp på golvet och några lätta löpsteg ut i vardagsrummet – utan att känna någonting.
Jävla simulant.
