Vi vet inte riktigt vad som hänt men vaknade på natten av hennes skrik som om det gällde livet, och eftersom hon var försvunnen när vi väl kom ut så trodde vi att hon aldrig mer skulle komma tillbaka. Men det gjorde hon. Halt, sårad och trött. Men hon kom tillbaka.
Älskade lilla katt! Om du visste hur oroliga vi var, så ledsna för att vi trodde du var borta för alltid. Vår Prozac. Prickrumpa! Fancypants! Skrutta! Hoppas de här dagarna går fort och att du förlåter oss för våra elakheter i form av tratt runt halsen, medicin i munnen, termometer i rumpan och sårsköljning av tassen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar