En tråkig rubrik

Nu börjar återigen tankarna snurra runt vad som tidigare kändes som en evighet bort. Snart dags för nedräkning till vårt första FET! Frozen Embryo Transfer. En liten bubblig version av liv ska petas in i mig och förhoppningsvis göra ännu fler såpbubbliga kluttar av sig som till slut blir en *ta-taaa* bebis. Låter busenkelt. Men det har ju visat sig tidigare vara en rätt komplicerad historia och inget supersklisterpindelnät i världen verkar hjälpa.

Med nedräkning menar jag att det är dags att börja kissa på en sticka som ska säga "Hey, du håller ju för fan på att ägglossa, släpp sargen och kom in i matchen!". Jag har inte hittat just den versionen som gör det, utan de jag fick tag på visar två streck. Om det är dags alltså. Har jag otur så visar det bara ett streck och då blir det inget FET den här gången. Bara att vänta en cykel till. Väntan, väntan, väntan...

Fram tills nu har jag varit så otålig och önskat att tiden ska flyga fram så vi äntligen får en ny chans till ett mirakel. Nu är vi här, och så mycket kan gå fel. Så nära igen att inse nederlaget och falla med ett brak rätt ner i backen. Och samtidigt så nära målet som vi siktat på men som tycks glida längre och längre bort ju mer tiden går. Nu är det inom räckhåll igen.

Jag vågar knappt tänka på vad som kan hända och hur vi orkar gå vidare om det återigen visar sig att vi får gå direkt till tomheten utan att passera Gå.

Samtidigt vet jag ju att det finns de som har det värre. Vi har en tvåsamhet. Jag är inte ensam.

P & Jag. Tror jag det.