Saknad

Stackars Nancy, säger jag.

Stackars matte.... säger P.

Nancy är fortfarande på retreat hos P's moster. Hon har det säkert bra, moster är pensionär och är hemma hela dagarna och ger Nancy sällskap när katten inte sitter i fönstret och tittar på fåglarna.

Jag inbillar mig dock att hon känner sig övergiven av oss. Att vi grymt släpade med henne i bilen i flera mil (vilket hon hatar) och dumpade henne i ett litet hus utan utrymme att göra rivstarter på parketten, springa ute och rulla sig i hundkiss eller jaga oss när vi springer runt med badrocksskärpet.

"Skäller hon på fåglarna?" Frågar vi.

"Nej, hon är alldeles tyst."

"Får du sova om nätterna då?" *fnissar i mjugg*

"Ja, hon är jättesnäll. hon sitter mest i knät på mig i soffan framför TVn"

:-o

Stackars Nancy! Hon sover ENSAM på soffan och är så deprimerad att hon inte ens pratar med varken fåglarna eller moster, eller hoppar på dörren eller kutar omkring helt galen... Hon kanske inte ens tittar på fåglarna utanför utan hoppas det ska komma en mörkblå bil och ta henne med sig hem. Tänker: Nej, inte den här dagen heller...

Det KAN också vara att hon är tillräckligt stimulerad av att alltid ha sällskap. Hon behöver inte visa sina bästa partytrick för att få känna sig behövd och hon kanske inte pratar så mycket eftersom hon tycker det är skönt med någon som håller käft. Åh nej, bara inte de där töntarna kommer och hämtar mig...

Vi har saknat henne oerhört och gjort vårt bästa för att fylla tomrummet. Tur att vi kan kommunicera med varandra utan ord. Jag behöver bara kasta en råtta av plysch på P för att han ska göra en fantomräddning, slänga sig runt på golvet och försöka döda den innan han oberörd reser sig upp, som inget hänt, och fortsätter där han blev avbruten. Jag har fått hoppa efter falukorvsbitar och stå på bakbenen så länge jag kan. Det var lite bökigt för P att försöka få plats under mina knän i soffan men jag kliade honom på huvudet och han verkade spinna nöjt. Men hon fattas oss ändå.

Men idag, IDAG får vi äntligen träffa henne igen. Då får vi se om vi är förlåtna, bortglömda, efterlängtade eller för evigt dömda till ignorans.

Meeeh meeh!