Vaffö då?
Vi har även fått en spjälsäng, nappflaskor, skötväska, bärsele och ännu mer kläder av min kusin. Som nu står i ett hörn på vinden.
Konstigt.
Morbrors fru frågade i helgen var vi ska ha skötbordet. Ett skötbord vi inte har och som ingen av oss förstått att vi behöver.
Till vadå?
Jag är gravid bara, varför pratar ni med oss som att vi ska ha barn?
Undrar om det är ett resultat av denna eviga jakt på plusset. Total fokus på att få ett extra blått streck i rutan. Vi ville så gärna ha barn men fastnade i tanken på att bli gravid... Bara bli gravid. Konsekvensbeskrivningen föll mellan stolarna och så här mer än halvvägs så har vi ändå inte riktigt kunnat ta in i våra huvuden att vi faktiskt ska bli mamma och pappa. Fast vi säger det varje dag.
–Vet du?
–Nä?
–Jag är med barn.
–Wohoo!
–Du ska bli pappa.
*tv-puckhög*
Att det är vårt barn jag bär. Att han ska bli pappa. Att vi ska snusa fontanell och fylla på sopberget med bajsblöjor, bada en liten skrutt i handfatet och vara ledig för att ta hand om ett barn – VÅRT barn.
En hisnande tanke, och lite skrämmande.
Men ändå. Hur många förstår av ett litet blått plus i en ruta att man ska bli förälder? Är det verkligen naturligt självklart för någon, t ex de som blev gravida när de ville?
Och från det där lilla pluset –eller strecket– till den här kulan jag nu har. Där det bor en alien som ibland tar spjärn mot ryggraden och trycker ut sig lite till sidan om naveln, eller karvar hål i diafragman som nödutgång och som gått från att bubbla till att studsa. Som vi ska få träffa om ca 15 veckor. En bebis. Eller baaaabis, som vår barnmorska med svår utvecklingsstörning på sin dialekt säger (ja, jag lär mig aldrig att det är så de pratar här i trakten). Ett plus=bebis.
Ofattbart.
Och idag ska vi beställa barnvagn. För att ha någonstans att lägga matkassarna i. Typ. Jag vet inte riktigt, men de säger att man måste ha en sån.
Visst är det så. Ingen förstår vad det innebär att bli förälder INNAN barnet verkligen kommer. Det går inte att förbereda sig. Man kan göra så gott man kan och skaffa grejer, ev läsa på om man känner för det, men sedan blir det ändå som det blir. och det är så olika för olika personer. Det jobbigaste är säkert om man tror man ska reagera på ett visst sätt som man sedan inte gör. Men det är ju också vanligt och helt naturligt.
SvaraRaderaVad blir det för vagn då??????? :-)
KRAAAM!
Och sen visar det sig att man blivit preciiiiis som sin mamma. ;-)
SvaraRaderaKram på dig!!!!!
När A kom upp på min mage var min kommentar "Tänk att det kom någon som skulle sova i spjälsängen ändå".. Så nä, man förstår det inte... Inte för fem öre! Undra om det hjälper när det är andra eller tredje barnet... :-S
SvaraRaderaMSW
SvaraRadera:-D Nä, det måste ju nästan bli lika overkligt, ska vi få en till som ser ut som Hildur eller vem är det här?
Och det verkar ju som de flesta ändå inte tror på att det är deras barn utan att någon ska komma och hämta det så det hjälper ju inte att föda heller för att fatta. :-))))
Och nu för tiden kan jag inte förstå att jag har en sådan stor kille som springer och pratar och ha sig.. Så förmodligen fattar man nog aldrig riktigt vad det var som hände egentligen! ;-)
SvaraRadera