Nenne trädgårdsbloggar!

Jag älskar att ha trädgård!

Nu har jag ju ännu inte hämtat mig från insikten att mina fingrar inte är naturligt gröna, efter en incident med uppochnedvända pioner.

De har inte heller riktigt hämtat sig...

Men trots det så försöker jag nu se framåt. Gå vidare. Skaka av mig jorden och resa mig upp för att beskåda frodigheten. Vissa saker lyckas jag med, tulpanerna och krokusarna kom upp där jag satte dem (pärlhyacinterna till höger är dock Ps förtjänst). Bärbuskarna har ännu inte vissnat och de blommor och buskar som redan växte här när vi flyttade hit har heller inte dött. En framgång! Framgång har jag också rönt i mitt krig mot kvickroten. Förra året låg den som en tjock matta över den, av förra ägarna, övergivna rabatten. Jag grävde och slet med händer och grep och till slut, efter mil av rötter, kunde sista biten jord skönjas nu i våras (då fick P hjälpa till eftersom jag befordrats till arbetsledare). Det är fortfarande bara jord där eftersom .. det där med pionerna. Men jag tror bara de är lite slow starters.

Hur som helst. Vår bästa tid är nu. Det doftar av häggen (ja, inte här då, eftersom vi inte har någon), alla löv är krispigt ljusgröna och det känns skolavslutning i luften. Nu var det ju ofantligt många år sen jag slutade skolan, men känslan är kvar.

Angående bilderna från vår trädgård. Jag har ingen aning om vad något heter, förutom gullvivorna (och kvickroten mellan de där pyttesmå, blå blommorna).

Nancy gillar också vår trädgård. Hon gör sitt bästa för att det ska växa i rabatten och smyger omkring i blåbärsriset och några buskar som ser lika risiga ut som Ölandstok fast det blir små, rosa blommor (ni ser, jag har stenkoll). Fångar flugor, fjärilar och mygg. Spanar på småfåglar och tjattrar tillbaka till skatorna. Skrubbar ryggen mot stenplattorna eller trottoaren, och struttar efter till postlådan som en hund innan hon väljer sin egen väg.

Själv tycker jag det är skönast att vi har så många träd. Skön, grön skugga. Eftersom jag är nästintill ljusblå i huden så hade jag inte velat ha en tomt där solen hela tiden gassade. Och var skulle vi i så fall sätta upp hängmattan? Den som jag planerat ligga i resten av sommaren (vilket kräver att vi hyr en travers, enligt P, för att få mig dit och därifrån utan större skador, osäker på om han menar på sig själv), med en bok eller bara filosofera i väntan på Pricken. Jag är bra på det. Att göra ingenting. Så då spelar det ju ingen roll att fingrarna inte är gröna om jag ändå inte använder dem.

Gröna och gröna förresten. De blir ju mest bruna tycker jag, när man håller på och påtar (i jorden alltså). Kanske där det felar. Man kanske bara ska smeka bladen? Fast det är klart, om man satt roten så det växer ned mot Kina finns inga blad att smeka.