Cyklist javisst

VUL (efteråt)

Den flaxade, petade sig i näsan och visade upp sig från sin bästa sida. Pricken sa Aaaeeeeh och vi sa OOoohhh!

10+0. En vecka yngre än vi trott. Så Clearblue visade rätt (eftersom jag i så fall testade för tidigt) och jag hade rätt magkänsla (eftersom jag ändå var gravid). Win-win situation!

VUL

VUL idag om några timmar.

Lätt. Nervös.

MVC!

Nu är jag inskriven på MVC! Samma barnmorska som sist och det känns som i förrgår. Jag tycker ändå jag bearbetat förra förlossningen ganska bra och har tänkt att den nog var ganska normal. Men det var svårare än jag trodde att berätta om den igen. Klump i halsen. P berättade om hur han trodde att han skulle få åka hem ensam. Pulsen steg.

Vi hann dock inte prata så mycket om förra förlossningen innan hon tyckte vi skulle boka tid med en förlossningsläkare för att lägga upp en plan för denna graviditet och kommande bebisleverans. Jag kände hur klumpen i halsen avstannade och det kändes bra att hon verkligen tog oss på allvar. Här ska det inte gås över och noggrann övervakning av tillväxten, var hennes åsikt.

Ett försiktigt yeii.

Det här kommer att gå. Bättre. Väl?

Gäller singeltaxa då?

För någon dag sen mötte jag en taxichaufför. Hade ju inte varit något konstigt med det men han kom på cykel i sin arbetsuniform. jag ångrar så att jag inte frågade honom om han var ledig. Eftersom han förmodligen hade svarat "Ja" på den frågan, undrar jag hur han hade reagerat om jag hade hoppat upp på pakethållaren och bett honom köra mig till min gata i stan.

Eller som Håkan skulle sagt: Mister, visa mig den maximala hastigheten, vart du vill, så fort du kan. Vart du vill så fort du kan!

Undrar vart vi hade hamnat.

Status quo

Hoppla. Graviditetskalendern i mobilen säger att jag är i v 11 (10+0) och att 25% av graviditeten har passerats just idag.

Jag känner mig dock inte särskilt gravid.

OK. Jag mår illa (detta är nytt även för mig). Men jag vet inte om jag gör det för att jag är så rädd att det
a) inte är någon där eller
b) det är något galet

I övrigt är jag precis som vanligt. Jag trodde ett tag att magen växt men det var nog bara rent fett och sen försvann det av att jag inte kunnat äta så mycket att byxorna gick att knäppa igen.

Allt detta gör att jag inte riktigt vågar glädjas. Men i morse bokade jag tid för VUL så nästa vecka får vi veta om det är OK med mini. Om det är på riktigt.

Keep on walking

Och Pricken var så vänlig att han väntade tills jag kommit hem innan han tog sina första steg.

Nåja, det var ju inte direkt som att han aldrig kunnat göra annat, men fram tills igår satte han sig ned så snart han insåg att han inte höll i någon eller något (dock behövde det han höll i inte vara förankrat i marken, men det funkade bara när han stod still). Men nu. Stora kliv. Fram och tillbaka mellan oss. Skrattade högt och vinglade fram med sitt hår i en svärm likt en nyfönad Dynamit Harry.

Och där var bebisen borta. Kvar var ett riktigt barn.