Till morfar

insåg att det aldrig mer
blir plättar med socker
för jag upptäckte
att stigen till ditt hus
hade växt igen

Eh... Wtf?

Hittade de här godsakerna igår när vi var på utflykt. Ska man skratta eller gråta?

Jag gjorde't

Jahapp. Nu är jag fast.

Trynet

Det här med Facebook. Jag är ju inte där. Eftersom jag vet hur besatt jag kan bli av att hänga på nätet, i trådar, på forum och bloggar så verkar det sunt att inte ha ett konto. Dessutom hävdade min svåger drygt att jag minsann kommer skaffa ett till slut så därför har jag även av principer vågat vägra Fejjan.

Men nyfikenheten gnager, och jag har ofta "lånat" P's för att kika runt på vad mina (ja, våra) kompisar har för sig. "Vad händer i världen?" frågar jag, och han berättar eller så får jag läsa själv. Men jag känner mig lite utanför. Jag är inte så intresserad av att hitta gamla klasskompisar, vänner som tappats på vägen. Har jag ingen kontakt med dem så beror det ju på något. Men en liten smygkik av vad de sysslar med nuförtiden vore väl trevligt. Och nya vänner... De vill jag ju hålla kontakten med och det verkar ju som det enda sättet, jag ringer ju aldrig och är dålig på att skriva brev. Finns posten ens kvar?

När mitt envisa beslut togs var det ingen mer än datanördar och reklamtöntar som trodde på någon större succé. Samma personer som hävdade att alla, företag som privatpersoner, skulle till slut umgås som avatarer i någon fantasivärld som jag glömt namnet på (jo, jag var på den föreläsningen).

Så ska jag krypa till korset? Svälja stoltheten och med brännande kinder erkänna för A att han hade rätt? Sitter med startsidan framför mig.

Gilla?

Sömnbrist

Så jag ropade hej för tidigt igen. Pricken som sov så bra, utan att amma något om natten. PFFFFFFTT! Nu har ju vi varit oförskämt förskonade från stökiga nätter men sen jag skrev det här inlägget så har det vänt helt uppochned. I går natt trodde jag han hade nattskräck, för det gick helt enkelt inte att få kontakt med honom när han skrek som besatt och det enda som fick tyst på honom var tutten. Och den fick inte lämna munnen, vilket resulterade i rätt öm moder. I natt skrek han inte lika mycket men sov inte och snurrade runt, gnällde och sparkades. När han väl sov lät han som en knarrande dörr som aldrig slutade.

I morse vaknade vi kl 9 av att Pricken satt i sängen mellan oss och pratade och pratade. Mitt huvud kändes 4 nummer för trångt, kroppen som förlamad och ögonen full av kattsand. Vi vuxna var på fruktansvärt dåligt humör och att P fick hälsenan krossad av en gåvagn framförd av en fartdåre utan kontroll och omdöme gjorde det inte bättre.

Å andra sidan har de här dagarna varit väldigt lätt att lägga honom. Han somnar snabbt och utan strul i sin säng. Men kan man inte ha både och?

Jag har all respekt för de med sömnstruliga barn! Hur orkar ni? Man blir snabbt knäckt. No wonder sömnbrist är en tortyrmetod. Nu finns inte några alternativ än att just försöka orka, och man klänger sig fast vid hoppet om en kommande bra natt. Det måste vara en period. Det går snart över. Tänderna i överkäken? Separationsångest? Utvecklingsperiod?

Sov gott min skatt. Vi behöver det.