Gam och partaj

Julen passerade med både hårda och mjuka klappar. Mest hårda. Och bra! Böcker till huset, ett fågelmatarhus till Nancy (men fåglarna håller sig på behörigt avstånd från leoparden som sitter och dreglar ner fönsterrutan), Seinfeld-dvd till oss och P hade lämnat in mina fioler på lagning så nu kan vi spela tillsammans! Om man anstränger sig kan det låta som att vi spelar samma låt och med god vilja även höra att det är Äppelbo gånglåt. Varför börja med "köttullar med lingon" som jag gjorde, nej P går direkt på det tunga artilleriet och vill drilla knätofs. Det är så vackert att Nancy börjar gråta blod.

Nyheten avslöjades också så klart. På två sätt. I svårföräldrarnas hus smugglades en bulle in tillsammans med en Jansson (don't try this at home!) och höll på att ta eld innan svärmor äntligen öppnade ugnslukan. Poletten trillade saaaaaakta ner "MÄH, varför ligger det en bulle i ugnen? Vem har lagt en bulle i ugnen???" En liten tår, ena brodern hoppade runt jämfota och vi blev fnissiga. Svärfar var dock inte på plats och fick höra nyheten säkert 2 minuter efter alla andra. Inte så populärt. Han blev glad på sitt sätt genom att vara rolig och blåsa ut hjärtat med bazooka.

Hos min syster satt alla och åt i godan ro när P ville sjunga en stump.

Hej tomtegubbar, slå i glasen nu ska jag va lite lustig

Hej tomtegubbar slå i glasen – vi ska ha barn i augusti....

*paus*

Näääj va roooligt! SKÅL!

*fortsatt intag av den viktiga julmaten*

På det hela gick det som jag trodde, fast lite mindre stående ovationer men hey, det är stort för oss men de förstår nog inte fullt ut vilken kraft det tagit oss för att ta oss hit.

Whatävve.

Snart kommer våra nyårsgäster så det blir en ny lucka i bloggen, världens sämst uppdaterade. Nåja, 2010 blir ett bra år redan i förhandstipsen så jag kommer bättra mig (nyårslöfte!)...

Gott nytt år!

Dan före dopparedan

ÅÅÅÅÅH! Kan tiden inte gå fortare? Jag känner mig som ett litet barn på nytt inför julafton – nu ska bomben släppas.

VI SKA HA BARN!

Jajemän, vi med. Jooo det är sant! Mmmh ja, jo vi vet att det är på tiden, men vi har filat det till så nära perfektion som möjligt. Det tog en faslig tid med krumelurerna i öronen... OK, vi erkänner, riktigt så gick det inte till. Vi är ju barn av den moderna tiden så vi lät en liten tjock farbror med vitt hår slöjda till vår bebis. Nej, inte Tomten. Ja, hahaha jo det hade ju varit kul med tanke på att det är jul. Nä men först har det sprayats i näsan så att jag hamnade i klimakteriet och därefter – nej jag blev inte särskilt ilsk eller rabiat, så himla roligt var det inte ändå GLÖM ATT JAG SA NÅT – anyway sen sprutade jag mig i magen varje kväll... ja, alldleles själv, rätt in i magen. Nålen var inte så tjock men ägglossningssprutan, MY GOD, den sa det PLOPP i skinnet av och satan i gatan vad ont i tuttarna jag hade, sen var jag alldeles uppsvälld i magen av alla ägg – kändes som cement i magen när man gick – som de sen plockade ut under morfin, fy fan vad skönt avslappnad man var rajraj, och jag hade såna sjukt fula strumpor som hasade ner och sen en sjuk pers och få veta om det befruktats och sen skulle man tillbaka och få in de där små i ehhhh... muffen... utan någon skön tripp, med en lång jävla kateter rätt upp i *piiip* och så fick vi se Pricken på TV och vänta, fortfarande som en spärrballong i magen eftersom äggblåsorna tömde vätska ut i bukhålan när de punkterade dem hahaha ja fy fan vad äckligt, och vänta och vänta och misslyckas både en och två gånger så vi fick göra om alltihopa men den HÄR är plockad från frysdisken direkt och nu gick det bra – det gick faktiskt jättebra! Jag mår – VI mår TOPPEN! Heyy, varför ligger era öron på marken?

Jag är rädd att det kommer bli så här. Jag babblar på utan paus ens för att andas om detaljer som ingen vill höra eller förstår. Jag får nog be P hejda mig efter VI SKA HA BARN-ögonblicket och sen säga: Frågor på det? och låta honom vara moderator.

Men det riktigt intressanta egentligen är ju hur de ska reagera. Mor och far. Hans föräldrar.

Jag har mina teorier, men de kan ju överraska ibland. Den man tror kommer skita knäck och börja gråta och ropa halleluja kanske kontrar med att säga att det minsann inte kom någon post igår och de som väntade på ett julkort från faster Grus-Britt och allt, och den som brukar börja prata om annat är den som öppnar fönstret och vrålar YO SUCKERS – jag ska bli mormor igen!

Jag återkommer med resultatet.

God Jul!

Alltid samma känsla

Fick en flashback från första gången jag såg P idag. Fråga mig inte vad som triggade det men helt plötsligt fick jag en varm ilning i hela kroppen och jag fånlog trots att jag och Sillstrypar'n diskuterade allt från fobier till invanda mönster.

Jag var på väg ut ur skolan, han satt med sina kompisar alldeles vid dörren. Jag såg honom i ögonen och han... han.. han... tittade tillbaka. Ljudet försvann och det runtomkring blev suddigt och efter en liten evighet vek jag bort med blicken för att öppna dörren och gå ut. Jag log, varm i kroppen. Jag kollade på en kille och han tittade inte bort. Han tittade på mig! Undrar vem det var.

17 år och okysst i båda ändar (som mamma brukar säga) och jag hade precis mött min blivande man. Pappan till mina barn. Men det visste jag ju inte då. När vi sen inledde vårt förhållande med ett mastodonthångel, då – DÅ visste jag. För den sköna känslan försvann aldrig.

P! Jag vill hångla med dig! Kom hit!!!

Todiloo

Vintern har som sagt kommit och det med besked! 15 grader i morse och det nöp rejält i kinderna. Det är så vackert med det blåa ljuset som blir på morgonen och kvällen, det gnistrar i snön och allt är tyst och rofyllt. Den blöta, brungråa hösten är ett minne blott och julen kommer bli vit. I dubbel bemärkelse, här ska bara halsas julmust!

Nancy Fancypants tycker inte om snön. Vi chockade henne genom att släppa ut henne, hon nosade runt en stund på förstubron tills P resolut tog upp henne och släppte ner henne i snön bredvid trappan i tron att hon skulle skutta in likt en känguru eller fånga snöflingor med tassarna. Men hon satt blixtstilla i sin lilla grop, skrek MEEh mehemeh och snurrade runt med huvudet likt en uggla. Hon var stel som en vedklabbe när P snabbt tog upp henne och bar in pälsbollen i värmen igen, hatad för all framtid. Trots detta står hon ofta vid dörren, men när vi öppnar den kikar hon med giraffhals ut genom den och kan stå så i – ja nu har jag inte tagit tid eftersom det blir så kallt om man inte stänger dörren till slut. P blev snabbt förlåten, tur hon inte är långsint vår lilla pälsprick!

Eftersom hon inte springer av sig energin ute så tar hon igen det inne. Vi studsar studsboll, fjångar iväg hårband, viftar med fjädervippa, lyser med laserpekaren och kastar plyschråtta. Nancy springer som en galning, rafsar med klorna i trägolvet och glider på röven in i mattkanten eller med huvudet före in i garderober och hörn. Glidtacklar den stackars råttan in under gardinen där hon slaktar den på ett luddigt öga. Gräver efter möss inne i klädkammaren, de verkar ha gömt sig under heltäckningsmattan som en gång satt fast i golvet. Nystar garn från mina mössor under sängen och påminner om Iron-Maiden-Eddie när hon visar tänderna när hon tuggar mattes hand. Hela övervåningen (nåja, så stor är den inte) är HM Fancypants rike så där härjar hon fritt och kutar fram och tillbaka, rusar genom prasseltunneln, vässar klorna på sitt katt-träd och håller utkik på grannarnas fula katter.

På helgerna kan hon istället ligga från morgon till kväll i soffan och bara resa sig upp för att byta ställning. Så det är kanske så hon tillbringar ensamheten om dagarna också, för att sen byta om till Speedy Gonzalez när vi kommer hem. Sover bort dagen tills hennes älskade lekkamrater är hemma igen och vi alla gruppkramas och fylls av kärlek och energi igen.

Vintern är här!

Underbart!

Före och efter

Före:

Bitter, frustrerad och tappert kämpande för att hålla en neutral fasad (tack, jag mår bra) och med bröst som pungen på en vallack (den finns där men påsen är tom).

Efter:

Frustrerad och tappert kämpande för att hålla en neutral fasad (nä, det har inte hänt något särskilt..). Och kanske lite bitter också. För det känns fortfarande bittert att det har varit så himla svårt när andra som råkat stryka sig mot en herrcykel på InterSport blivit gravida. Och så är jag öm i boobsen och flashar dem gärna. Kolla!!!

( . )( . )

Jag trodde faktiskt, i min enfald, att skillnaden före–efter plusset visade sig, skulle vara J Ä T T E S T O R ! ! ! Helt plötsligt skulle jag avsky öppna skåpluckor, doften av Yes och mannens deodorant. Jag skulle börja gråta bara jag hörde signaturmelodin till Packat & klart och spy av tanken på att det kanske fanns en sur mjölk i kylskåpet.

Men jag mår hur bra som helst, och har inga konstiga idéer som uppkommit sen 7 december (de jag har kan jag således inte skylla på någon annan än mig själv). Men eftersom jag är dum i huvet nå djävulskt, tänker jag ibland tanken att det är för bra för att vara sant – det kanske inte blir något av Pricken trots allt.

OK, det har inte gått särskilt lång tid. Inte lång tid alls. Det kanske vänder vilken dag som helst och jag kommer ångra så att jag inte fångade dagen då jag fortfarande var mig själv, fast Efter +.

Men å andra sidan. Det är helt magiskt. Varje kväll kommer jag på mig själv, skrattar lite och säger: Haha, jag har varit gravid HELA DAGEN, idag med.

Smyga i häcken

Igår kände jag mig smått paranoid. Jag var ute på promenad med en vän när jag kände hur jag var alldeles blöt i trosan.

FaaaaAAAN, nu blöder jag! Tänkte jag. På repit - om och om igen. Jag minns inte vad vi pratade om under tiden som kändes som en evighet, men hoppades att vi snart skulle vara tillbaka till utgångspunkten så jag kunde cykla hem och inspektera.

Jag cyklade så fort jag vågade utan att anstränga mig för mycket. Nu är det ju nästan 1 mil hem så halvvägs stannade jag där cykelbanan leder förbi en fotbollsplan, och i skydd av mörkret (för att undvika att bli inplockad för förargelseväckande beteende) stoppade jag snabbt ner handen i trosorna. När jag kikade på det bleka fingret i cykellampans sken sa jag högt för mig själv: Du är tamejfan inte klok. Dock inte helt övertygad om att jag sett rätt fortsatte jag hem och väl hemma kunde jag pusta ut.

Minnesanteckning: Regnbyxor, jeans och strumpbyxor i kombination med + 5 grader och lätt motionering ger rövsvett. Thank god för rövsvett!

Sprattel och hoppistuds

Efter år av sorger och bedrövelser, ståendes framför tombolan och se andra dra högsta vinsten, trots att det är vi som köpt flest lotter, så känns det idag helt overkligt att det äntligen är vår tur!

Eller har tillståndet gått över utan att jag märkt något?!?!

Vaknade i morse och kände efter. Nej, hittills verkar det här med graviditet inte vara särskilt fysiskt påtagligt. Men stickan med de två strecken låg kvar på handfatet i morse och påminde oss.

Det hade hänt.

Egentligen tror vi inte på att det talar sanning, samtidigt är det det enda vi pratar om. När vi ska berätta för våra föräldrar, och hur vi ska göra det. Hur vi ska vara föräldralediga, vad h*n ska heta... Ska jag vara ärlig så har jag väntat på den här dagen så himla länge, men nu när den är här så är jag skitskraj. Vad ska vi med en bebis till? I huset som är för dåligt planerat, jag som hatar snor och kommer vi att fortsätta vara vi?!

Kommer min mage se ut som om jag hällt blåbärssoppa genom ett hål i hakan, kommer min röv att rasa ner till knävecken och brösten bli som ogräddad vetedeg och vårtgårdarna som vidbrända pannkakor med ett stort fett björnbär i mitten?

Kommer jag skrika på P kl 3 på natten att han måste åka och köpa flygplansmat, för annars vrider jag pungen av honom, eller kommer jag bara äta murbruk, tvättsvamp och dricka från toalettborstkoppen?

Kommer den att bli en glad skit med bra vidhäftningsförmåga på väggarna eller kommer den att vara en fyrkantig klump med 8 ben?

Kommer vi göra någonting rätt?!?!

Klart man blir lite rädd.

Fast just nu känns det alldeles, alldeles fantastiskt underbart och jag gör vad som helst för Pricken. Kom igen, en kaskadspya med ett leende, tack!

Toalettskräck

Undrar om det finns något vedertaget namn för "fobi för att gå på toaletten"?

Jag vågar inte gå dit.

Tänk om jag hittar något jag inte vill se? Börjar jag blöda så dör jag.

Min man är en motherfucker.

Ja, det där trodde jag aldrig att jag skulle få skriva.

Jag är gravid. Vi ska ha barn.

Håll i dig, Pricken!

Utfyllnad

Vår...

...värsta...

tid e' nuuuuu!

Jag gillar verkligen inte att ruva. Försöker verkligen att inte tänka på det, känna efter, räkna dagar, tänka på hur vi kommer reagera när pluset visar sig. Eller hur det kommer kännas när det inte gör det. Hopp och förtvivlan om vartannat. Ena stunden helt övertygad om att nu, NU har det verkligen hänt – vi ska ha barn! Men så fort jag tänkt tanken så känner jag ju – ingenting. Nej, jag halkar omkring i lösgruset vid kanten till avgrunden och ser små stenar falla ner i det stora svarta och jag är så nära, så nära att tappa balansen...

Första IVF'en vi gjorde hade vi jättehöga förväntningar. Äntligen var det vår tur – bättre chans än så här kan man inte få! Och allt såg så bra ut. 14 ägg! 6 befruktade med hjälp av ICSI (microinjektion av spermierna). Men bara ett som klarade långtidsodlingen. Dock blev det ett riktigt s k guldägg och läkaren sa att det var otroligt fint. När vi satte in det fick vi titta på det på en skärm med myrornas krig, och där – DÄR – var Pricken. Vi kramade varandras händer och stirrade andäktigt på den lilla vita pricken (luftbubblan) med det där svarta kamraten som vi skulle få träffa om nästan 9 månader. Läkaren sa att den hade hamnat perfekt och önskade lycka till.

Det blev ett positivt test. Vi stirrade på det, skakade i hela kroppen och kramades utan ord. Men jag hade redan börjat blöda och veckan efter konstaterades missfallet med ultraljud.

Andra IVF'en kändes jättejobbig. Aldrig mer! Klimakterie (om än i mild form), sprutor i magen och tider att passa flera gånger om dagen för medicinen. Ultraljudet före äggplocket visade på 9 äggblåsor, trots starkare dos av Puregon. Men det blev hela 18 ägg några dagar senare. Vilken värphöna jag är! De gjorde ICSI på hälften, resten fick befruktas på egen hand. 8 stycken befruktades (5 ICSI, 3 utan), vi fick ett tillbaka och 2 till frysen! Skönt med backup! Den här gången var det dock inget riktigt guldägg, även om det såg bra ut. Insättningen gjorde ont och samma läkare som sist, visade var Pricken II befann sig men vi kände båda att – nej, det här var inte riktigt lika bra. Läkaren sa heller ingenting, mer än lycka till.

2 dagar innan jag fick mens berättade min syster att hon var gravid samt 3 vänner till. Jag visste det, det fanns ingen plats över till oss. Vi blir utan biljett. Inte ens ett svagt streck blev det. Varför fungerar det inte? Hur kan det fungera så lätt för ALLA ANDRA? Med tanke på att jag vet exakt hur ett barn blir till så är det ett mirakel att det fungerar överhuvudtaget. De flesta får ligga med varandra. En spermie ska hitta ett ägg. Det blir en cellklump som sen blir en bebis. Låter busenkelt. Så varför kan inte vi, vi som får all tänkbar hjälp? Orättvist är bara förnamnet.

Hur som helst. Första frysförsöket. Här behövs ingen resumé om händelseförloppet innan. Vi kommer till kliniken och får en ny läkare, en kvinnlig. Mycket professionell och det känns otroligt bra. Hon berättar att de gjort AHA och att det ser otroligt bra ut (här börjar hoppet spira). Hon berättar vad hon gör, hur hon mäter min livmoder och sen att hon ska föra in katetern i livmoderhalsen. Det ilar i hela underkroppen, små stötar mot ryggen och ner i benen. Obehagligt. Hon kämpar och säger att hon inte kommer igenom livmodertappen men säger att det finns en annan sorts kateter man kan använda, så det är ingen fara. Men det känns som att vi ropat hej, ska vi ha kommit så här långt och ändå inte få den där blastocysten tillbaka?!? Hon kallar på en annan läkare, vår förra. Han kommer in, hälsar och klappar oss på axeln, det känns tryggt. Efter några minuter känner jag en brännande ilning och förstår att han lyckats forcera min svårflörtade livmoderhals. Äntligen! In med Pricken nu då!!! Och Pricken kommer. Vi får återigen se myrornas krig, med en större vit prick och de båda läkarna säger att den sitter PRECIS i mitten, exakt där den ska vara och att det ser jättebra ut. Hjärnan exploderar i en liten poff, och hoppet är nu ovanför trädkronorna. Vi får sitta i ett annat rum och vänta på en sköterska som ska ge oss medicin och ett grav-test. Hela väggen är tapetserad med bilder på barn och vi säger till varandra – Det kan verkligen bli barn på det här viset. Det enda jag tänker på vägen hem, är hur fotot som vi kommer skicka kommer att se ut.

Och här sitter jag och känner ingenting. Det är mer än en vecka kvar innan testdag, men jag vet ju ungefär vilken dag jag kommer få mens ifall att det inte fungerat. Och magkänslan säger till mig att ställa in mig på det värsta. Att livet kommer fortsätta som vanligt. Det här är ju vår identitet. Barnlösa – värdelösa.

Om någon vänlig själ kunde söva ner mig några dagar så att jag fick vakna upp när allt blivit bra.

Nothing to declare

Nä, här händer det inte så mycket för tillfället.

Återkommer när det börjar bli lite mer spännande!