Arg

Idag har vi varit och reklamerat Biltemas maskeringstejp som slet ned ytskiktet på de nya tapeterna. :-( Andra ord än de som rimmar på Titta och Duk räcker liksom inte till.

Pricken says

Vi träffade en kompis från föräldragruppen förra veckan. Hennes tjej hade sagt 'ampa' och tittat på en lampa. Stor händelse, naturligtvis. Jag, som inte haft en tanke på att de uttryck Pricken slänger sig med är något annat än joller, blev ju genast fundersam. Han kanske vill säga mig något? Så nu har jag ägnat mig en eftermiddag åt att försöka förstå vad min son säger. Här är vad han ville förmedla idag:

Ä dä?
Dä dä dä titta dä dä dä.
Titta dä!
Titta tutte.
Ä dä tutte?
Äta ute (kan även vara Äta tutte, lite oklart, men förmodligen är det det senare).
Nä nä Nenne.
Hej du, hej du, hej du.
Mamma ä nunna.

Va? Han har ju stenkoll! Det är ju så vackert att man vill gråta.

Fånga dagen

Världen var otäck redan innan Pricken kom. Men sen han anlände så ter sig livet så otroligt skört. Fragilt. Hemskheter som händer på andra sidan jorden kryper tätare inpå, går inte att värja sig emot. Men ändå overkligt. Orättvisor, naturkatastrofer, våld, död och krig. Varje familjs öde som skildras antar formen av vår egen. Tänk om det var vi, tänk om det var han. Tänk om det händer oss något... Helt plötsligt har jag också blivit så medveten om att livet är ändligt. Dödsannonserna i tidningen läses med förfäran över att de som dominerar är inte längre födda i början på 1900-talet, utan är i våra föräldrars ålder (eller ännu värre – i VÅR ålder). Och om jag förr var rädd att P skulle ryckas ifrån mig, så är jag nu skräckslagen att det ska hända mig själv något. Att Pricken inte ska ha någon mamma kvar. Eller att vi inte kommer få veta vad det skulle bli av den här underbara Prick.

Men just idag är det bra. Vi utgår från att det kommer vara bra även i morgon. Något annat är (nästan) otänkbart.

Pow! Ouuch! Wam!

Egypten...Libyen. Revolutionen för demokrati hade nått Kina. Platsen är en gammal teater, ljuset är ganska dunkelt och ett svagt sorl av kostymklädda män är det enda som hörs. Partiets kongress avbryts plötsligt av några studenter, kaos utbryter. En flagga hissas – röd med vita tecken och symboler – och människor springer omkring, ropar, skanderar sina slagord. Vi följer flagghissarens flykt mot dörren, bakom ett draperi hör man hur hans gelikar knivhuggs till döds. Han sliter upp en stor ståldörr. Utanför är det natt, det regnar och asfalten på bakgården är alldeles svart. Där väntar P – klädd som Batman. De försvinner tillsammans i mörkret.

Jag vaknar. Förvirrad. Varför har han* bytt klädsel?

*P är ju annars lik Spindelmannen, ja utan mask alltså, om man ska tro några av mina forna kollegor.  

Dålig Prick – Dålig mor

Pricken vaknade i min famn igår vid två. Han har varit lite lättstött ett tag, orken har tagit slut och kramigheten varit hög. Mycket händer nu! Han ålar, roterar och försöker resa sig upp mot soffbordet, men benen orkar inte så han hänger med huvudet vid bordsskivan och ser filurig ut bara. Jag misstänkte en utvecklingsperiod så klart. Men när han vaknade den här gången så började illvrålet! Vilken ledsen Prick, till synes otröstlig! Efter ett tag lugnade han ned sig men efter en stund var det dags igen. Och repeat på det. På kvällen ringde vi 1177 och berättade hur det var. De undrade om han hade ont i magen och vi funderade på det med, han lät som han försökte krysta. Han hade i och för sig gjort stora A dagen innan men... P åkte och köpte microlax. Efter en dos tog det bara några minuter så var hela blöjan full. Så där, nu måste han väl ändå bli glad igen? Det blev han. Ett kvart.

Så vi ringde 1177 igen. P hade upptäckt att han blev ännu ledsnare om man tryckte honom vid örat. Hon tyckte vi skulle ge honom Alvedon och avvakta morgondagen eftersom familjeläkarjouren var stängd. Men så hörde hon hur han skrek i bakgrunden så då skickade hon oss till akuten och sa att hon skulle förvarna dem åt oss.

Vi klädde på honom och packade ihop oss någorlunda. Han blev lugn i babyskyddet och somnade i bilen de få minuterna till sjukhuset. Väl där fick vi snabbt komma till barnavdelningen och träffa en undersköterska och sen en doktor. Vi fick frågan om vi gett honom Alvedon eller något annat smärtstillande, och det hade vi ju inte. Båda höjde på ögonbrynen och vi kände oss som världens sämsta föräldrar. Nu i efterhand kanske vi borde gjort det men om han hade blivit lugn då så hade vi ju inte ringt och därmed inte åkt in och då hade det tagit en dag till innan vi hade upptäckt att han hade öroninflammation.

Klart han hade ont, stackars lille vän. Men efter en Alvedon + Ipren i baken, Kåvepenin och en lugn och skön natt så vaknade han i morse med sitt vanliga jag och solsken i blick. Snabb vändning. Hoppas det håller i sig.

Min tanke är ju att man inte ska ta smärtstillande i onödan, fast man kanske ska tänka annorlunda med barn? Var lade jag nu instruktionsboken...

Handduken III

Handduken är tillbaka. Verkar nytvättad. Mystiken tätnar.

Frysförsök är ingen dröm

Det som är väldigt skönt med frysisar är att man inte behöver gå på en massa hormoner och nedregleringar och kontroller medan tiden segar sig fram i alltför många veckor. Nu finns det ju flera sätt men när Pricken blev till så ringde vi bara kliniken när jag fick utslag på ägglossningestestet och så fick vi komma dit några dagar senare och vips så var jag tjoff gravid liksom ba.

Jaja, det där vet ni.

Så jag drömde att vi skulle peta in eskimån vi har kvar i frysen. Prickens syskon. Trots att jag är gammal i gemet så blev jag satt på en sightseeing-tur i lokalerna och så var det dags för det där mystifistiska herrummet, dit vi damer i långa strumpor och höga på morfin aldrig fått tillträde till (utom i undantagsfall). Där låg en man mitt under pågående procerdur för att få ut de dyrbara dropparna. For the record... Jag trodde att jag visste hur det gick till; klappa skräppan väldigt snabbt och titta i fina, glossiga magasin med bilder på nya Audin. Att det var vi tjejer som hade det jobbigt. Men här låg nu en man med en kateter brutalt nedstucken i halsen (en blå, inte en gul den vet ju alla att det ska vara kiss i), det gurglade och han hade tårar i ögonen. Såg otroligt obehagligt ut. På britsen bredvid var det fortfarande blod och något gulkladdigt (nu slog det mig vad det var – HUVVA!). Och längre in låg Pär och såg blek ut. Men lilla vän, vi ska ju peta in en frysis, du behöver inte... Joo, nickade han allvarligt. Det är så här det går till på riktigt.

Man lär sig något nytt varje dag.

Stackare! Nä, det där vill jag inte utsätta dig för igen, inte på lång tid i alla fall.

Bluff och båg

Det där med horoskop ger jag inte mycket för.
Pfft.

Dagens horoskop

Jungfrun (23 augusti – 22 september)
Det är lätt att vara noga med 
detaljer idag. Ta itu med en del 
rutinuppgifter. Du får mycket gjort.

Vadå, ska han skita eller?

Julen varar än till påska!!!!

När man är som mest sårbar, naken och tilltuffsad – kan man ge sig fan på att posten knackar på dörren.

Med ena tutten framme, halvsovande med Pricken i soffan framför det totalt ointressanta 15 km-loppet, fick jag rusa upp, samla ihop mina kroppsdelar och öppna dörren (tur han inte var så fräck att han öppnade!) och där var det: Ett jättepaket som rest ända från uwesa! Från världens sweetaste vän! Det var en prickig(!) sovpåse, en pyjamas, två par vantar, jordnötssmör, vindruvsmarmelad, Reese's (godis) och en praktisk mugg med ett lock i silicon som jag tror Nancy skulle gilla att bita i (hon har svårt att skilja på mitt och ditt). Pricken blev alldeles till sig och provgnagde på muggen innan han fann den orangea påsen som prasslade fint i gommen.

Jag hjälper dig öppna, mamma!

Kolla! Finaste fina grejerna! 

Tusen, tusen tack – älskade vän! Vilken tur jag har som hittat dig! (Eller var det du som hittade mig?) :-*

(Bara några minuter senare kom nästa paket, ett vårdpaket. Nancy var åter från veterinären och med lite färre organ i magen. Det blir inga prickiga kattungar från henne, tyvärr. Men hon verkar glad ändå.)