onsdag 31 augusti 2011

Plötsligt händer det

Jag hade hoppats men aldrig trott att det skulle ske. Liksom hoppsan hejsan, så som det gör för "alla andra".

Men det har det gjort.

Fast det är klart, jag är ju inte förvånad ändå för förutsättningarna fanns ju. Gör man så här kan det gå så där.

Men det funkade ju inte innan, hur mycket vi än gjorde efter alla instruktioner och dessutom några trick i boken. Vi fick ta hjälp av experter.

Och nu. Gravid. Liksom av oss själva. Jag tror jag måste köpa en Trisslott idag.

fredag 26 augusti 2011

Ett år

För ett år sen var Pricken fortfarande på insidan. Men nästan, nästan ute. Vi hade varit på förlossningen ett bra tag vid det här laget. Jag hade så ont så P fick äta upp allt godis själv (det grämer jag mig för än idag – tacka nej till godis? Det gör man ju bara inte). Att det inte blev riktigt som jag tänkt mig är ett understatement, men inget jag tänker på idag. Huvudet glömmer. Kroppen glömmer.

Han kom ju till slut. Vår efterlängtade, EFTERLÄNGTADE, Pricken.

Och i morse väckte vi honom med sång och paket. Han var helt mosig i ansiktet, kisade på oss och sträckte på sig. Vad håller ni på med, ser ni inte att jag sover! Paketet öppnades. Kastruller! Vilka perfekta cymbaler de där locken är! Och vi gick in i hans lekrum, där ett ännu större paket stod. Riv och slit (mest av mig). Ta taaaa! En liten spis! Med lucka som går att öppna och stänga. Knappar att vrida. Plattor att koka (nåja) kuinariska mästerverk på. En ugn att gömma sig i för mindre varelser (Nancy testade och den fick klart godkänt).

1 år. Från en sovande marsipangris till spexande krulltott. Älskade, älskade barn.

Köket på bilden har inget samband med texten

måndag 15 augusti 2011

Jaha. Nähä.

Så dumt. Jag har trott att jag varit gravid ända sen i tisdags. Så himla dumt. Varför skulle jag vara det, vi ligger ju bara med varandra för skojs skull. Men kaffesug, illamående och framförallt utebliven mens och ett pirr i kroppen. Vi kunde själva. I dag fick jag äntligen tag på ett test. Skyndade mig på lunchen och smugglade in förpackningen (inbrottssäker plast?!), och kissade på stickan. Det där kan man ju. Men jävlar i havet vilken lång tid det tog innan resultatet kom. Jag var så nervös att blodet pumpade högt, högt innanför ögonloberna. Jag visste ju vad det skulle bli. Jag VISSTE.

Men hade fel. Så himla dumt. Så himla dum.

söndag 14 augusti 2011

Back in business

Long time no see. Jag har haft semester. Jag har varit så totalt avslappnad att jag... äh. Vi har haft det väldigt bra i alla fall. Åkt kors och tvärs och långt, långt bort och nära. Varit väldigt lediga, men hade nog gärna varit hemma mer än vi varit. 

Pricken skulle ha fyllt 1 förra veckan, om han inte varit kvar så långt kontraktet sträckte sig. Nu firar vi istället om några veckor i stället. Tur det, för vi har ändå inte hunnit ordna någon present. Eller bakat tårta. Han kan stå själv några sekunder, om han inte tänker på det. Han säger Mamma klart och tydligt, och Däddä om P. Oouuuh i falsett betyder Nancy. Ouuuh i normal ton är oftast något stort (gärna gult) på hjul, följt av ett brrrrm. Han smackar med tungan långt ute när vi ska äta eller om han vill smaka något och säger Nam om det är extra gott. Innefattar även kattmat och grus, fortfarande otroligt populärt. Stenarna sköljes noga ett par sekunder och spottas ut om vi inte redan petat ut dem med fingret. Han bonkar gärna huvudet mot allt. Oss eller sig själv i spegeln med en kärvänlig min, på bollar (vi har övat på nickar), golvet, gröttallriken. Kan fortfarande inte klappa händerna, men dricker själv ur små glas. Om vi frågar om han kan stampa fort så stampar han så fort han kan och skrattar, alternativt skriker, högt! Hans hår är långt, blont och när han sovit är det alldeles fullt av stela korkskruvar i nacken. Han har fem tänder, som han gnisslar med och har testat deras funktion i mina bröstvårtor, tack för den. Så fort han ser bar hud så ska han prutta på den med munnen. Min sladdriga mage är mest populär att prutta på. Den behöver man inte se huden på för att göra roliga ljud. Jag tänker "den här tiden är den bästa", samma som jag tänkt när han var ny. Eller 1 månad. Eller 2, 3, 4... Varje vecka slår den förra. 

I morgon börjar jag jobba heltid och P ska vara hemma. Han bävar, jag bävar. Han – för att Pricken är högt och lågt och nyfiket far fram som en virvelvind. Jag – för att jag inte vet hur jag ska klara av att vara borta från Pricken så mycket. Men man vänjer sig väl. Hoppas jag. Jag har redan tankat mig full med kramar nu på kvällen så det ska räcka åtminstone fram till lunch i morgon. Sen får resten av eftermiddagen gå på ren vilja och överlevnadsinstinkt.