Gam och partaj

Julen passerade med både hårda och mjuka klappar. Mest hårda. Och bra! Böcker till huset, ett fågelmatarhus till Nancy (men fåglarna håller sig på behörigt avstånd från leoparden som sitter och dreglar ner fönsterrutan), Seinfeld-dvd till oss och P hade lämnat in mina fioler på lagning så nu kan vi spela tillsammans! Om man anstränger sig kan det låta som att vi spelar samma låt och med god vilja även höra att det är Äppelbo gånglåt. Varför börja med "köttullar med lingon" som jag gjorde, nej P går direkt på det tunga artilleriet och vill drilla knätofs. Det är så vackert att Nancy börjar gråta blod.

Nyheten avslöjades också så klart. På två sätt. I svårföräldrarnas hus smugglades en bulle in tillsammans med en Jansson (don't try this at home!) och höll på att ta eld innan svärmor äntligen öppnade ugnslukan. Poletten trillade saaaaaakta ner "MÄH, varför ligger det en bulle i ugnen? Vem har lagt en bulle i ugnen???" En liten tår, ena brodern hoppade runt jämfota och vi blev fnissiga. Svärfar var dock inte på plats och fick höra nyheten säkert 2 minuter efter alla andra. Inte så populärt. Han blev glad på sitt sätt genom att vara rolig och blåsa ut hjärtat med bazooka.

Hos min syster satt alla och åt i godan ro när P ville sjunga en stump.

Hej tomtegubbar, slå i glasen nu ska jag va lite lustig

Hej tomtegubbar slå i glasen – vi ska ha barn i augusti....

*paus*

Näääj va roooligt! SKÅL!

*fortsatt intag av den viktiga julmaten*

På det hela gick det som jag trodde, fast lite mindre stående ovationer men hey, det är stort för oss men de förstår nog inte fullt ut vilken kraft det tagit oss för att ta oss hit.

Whatävve.

Snart kommer våra nyårsgäster så det blir en ny lucka i bloggen, världens sämst uppdaterade. Nåja, 2010 blir ett bra år redan i förhandstipsen så jag kommer bättra mig (nyårslöfte!)...

Gott nytt år!

Dan före dopparedan

ÅÅÅÅÅH! Kan tiden inte gå fortare? Jag känner mig som ett litet barn på nytt inför julafton – nu ska bomben släppas.

VI SKA HA BARN!

Jajemän, vi med. Jooo det är sant! Mmmh ja, jo vi vet att det är på tiden, men vi har filat det till så nära perfektion som möjligt. Det tog en faslig tid med krumelurerna i öronen... OK, vi erkänner, riktigt så gick det inte till. Vi är ju barn av den moderna tiden så vi lät en liten tjock farbror med vitt hår slöjda till vår bebis. Nej, inte Tomten. Ja, hahaha jo det hade ju varit kul med tanke på att det är jul. Nä men först har det sprayats i näsan så att jag hamnade i klimakteriet och därefter – nej jag blev inte särskilt ilsk eller rabiat, så himla roligt var det inte ändå GLÖM ATT JAG SA NÅT – anyway sen sprutade jag mig i magen varje kväll... ja, alldleles själv, rätt in i magen. Nålen var inte så tjock men ägglossningssprutan, MY GOD, den sa det PLOPP i skinnet av och satan i gatan vad ont i tuttarna jag hade, sen var jag alldeles uppsvälld i magen av alla ägg – kändes som cement i magen när man gick – som de sen plockade ut under morfin, fy fan vad skönt avslappnad man var rajraj, och jag hade såna sjukt fula strumpor som hasade ner och sen en sjuk pers och få veta om det befruktats och sen skulle man tillbaka och få in de där små i ehhhh... muffen... utan någon skön tripp, med en lång jävla kateter rätt upp i *piiip* och så fick vi se Pricken på TV och vänta, fortfarande som en spärrballong i magen eftersom äggblåsorna tömde vätska ut i bukhålan när de punkterade dem hahaha ja fy fan vad äckligt, och vänta och vänta och misslyckas både en och två gånger så vi fick göra om alltihopa men den HÄR är plockad från frysdisken direkt och nu gick det bra – det gick faktiskt jättebra! Jag mår – VI mår TOPPEN! Heyy, varför ligger era öron på marken?

Jag är rädd att det kommer bli så här. Jag babblar på utan paus ens för att andas om detaljer som ingen vill höra eller förstår. Jag får nog be P hejda mig efter VI SKA HA BARN-ögonblicket och sen säga: Frågor på det? och låta honom vara moderator.

Men det riktigt intressanta egentligen är ju hur de ska reagera. Mor och far. Hans föräldrar.

Jag har mina teorier, men de kan ju överraska ibland. Den man tror kommer skita knäck och börja gråta och ropa halleluja kanske kontrar med att säga att det minsann inte kom någon post igår och de som väntade på ett julkort från faster Grus-Britt och allt, och den som brukar börja prata om annat är den som öppnar fönstret och vrålar YO SUCKERS – jag ska bli mormor igen!

Jag återkommer med resultatet.

God Jul!

Alltid samma känsla

Fick en flashback från första gången jag såg P idag. Fråga mig inte vad som triggade det men helt plötsligt fick jag en varm ilning i hela kroppen och jag fånlog trots att jag och Sillstrypar'n diskuterade allt från fobier till invanda mönster.

Jag var på väg ut ur skolan, han satt med sina kompisar alldeles vid dörren. Jag såg honom i ögonen och han... han.. han... tittade tillbaka. Ljudet försvann och det runtomkring blev suddigt och efter en liten evighet vek jag bort med blicken för att öppna dörren och gå ut. Jag log, varm i kroppen. Jag kollade på en kille och han tittade inte bort. Han tittade på mig! Undrar vem det var.

17 år och okysst i båda ändar (som mamma brukar säga) och jag hade precis mött min blivande man. Pappan till mina barn. Men det visste jag ju inte då. När vi sen inledde vårt förhållande med ett mastodonthångel, då – DÅ visste jag. För den sköna känslan försvann aldrig.

P! Jag vill hångla med dig! Kom hit!!!

Todiloo

Vintern har som sagt kommit och det med besked! 15 grader i morse och det nöp rejält i kinderna. Det är så vackert med det blåa ljuset som blir på morgonen och kvällen, det gnistrar i snön och allt är tyst och rofyllt. Den blöta, brungråa hösten är ett minne blott och julen kommer bli vit. I dubbel bemärkelse, här ska bara halsas julmust!

Nancy Fancypants tycker inte om snön. Vi chockade henne genom att släppa ut henne, hon nosade runt en stund på förstubron tills P resolut tog upp henne och släppte ner henne i snön bredvid trappan i tron att hon skulle skutta in likt en känguru eller fånga snöflingor med tassarna. Men hon satt blixtstilla i sin lilla grop, skrek MEEh mehemeh och snurrade runt med huvudet likt en uggla. Hon var stel som en vedklabbe när P snabbt tog upp henne och bar in pälsbollen i värmen igen, hatad för all framtid. Trots detta står hon ofta vid dörren, men när vi öppnar den kikar hon med giraffhals ut genom den och kan stå så i – ja nu har jag inte tagit tid eftersom det blir så kallt om man inte stänger dörren till slut. P blev snabbt förlåten, tur hon inte är långsint vår lilla pälsprick!

Eftersom hon inte springer av sig energin ute så tar hon igen det inne. Vi studsar studsboll, fjångar iväg hårband, viftar med fjädervippa, lyser med laserpekaren och kastar plyschråtta. Nancy springer som en galning, rafsar med klorna i trägolvet och glider på röven in i mattkanten eller med huvudet före in i garderober och hörn. Glidtacklar den stackars råttan in under gardinen där hon slaktar den på ett luddigt öga. Gräver efter möss inne i klädkammaren, de verkar ha gömt sig under heltäckningsmattan som en gång satt fast i golvet. Nystar garn från mina mössor under sängen och påminner om Iron-Maiden-Eddie när hon visar tänderna när hon tuggar mattes hand. Hela övervåningen (nåja, så stor är den inte) är HM Fancypants rike så där härjar hon fritt och kutar fram och tillbaka, rusar genom prasseltunneln, vässar klorna på sitt katt-träd och håller utkik på grannarnas fula katter.

På helgerna kan hon istället ligga från morgon till kväll i soffan och bara resa sig upp för att byta ställning. Så det är kanske så hon tillbringar ensamheten om dagarna också, för att sen byta om till Speedy Gonzalez när vi kommer hem. Sover bort dagen tills hennes älskade lekkamrater är hemma igen och vi alla gruppkramas och fylls av kärlek och energi igen.

Vintern är här!

Underbart!

Före och efter

Före:

Bitter, frustrerad och tappert kämpande för att hålla en neutral fasad (tack, jag mår bra) och med bröst som pungen på en vallack (den finns där men påsen är tom).

Efter:

Frustrerad och tappert kämpande för att hålla en neutral fasad (nä, det har inte hänt något särskilt..). Och kanske lite bitter också. För det känns fortfarande bittert att det har varit så himla svårt när andra som råkat stryka sig mot en herrcykel på InterSport blivit gravida. Och så är jag öm i boobsen och flashar dem gärna. Kolla!!!

( . )( . )

Jag trodde faktiskt, i min enfald, att skillnaden före–efter plusset visade sig, skulle vara J Ä T T E S T O R ! ! ! Helt plötsligt skulle jag avsky öppna skåpluckor, doften av Yes och mannens deodorant. Jag skulle börja gråta bara jag hörde signaturmelodin till Packat & klart och spy av tanken på att det kanske fanns en sur mjölk i kylskåpet.

Men jag mår hur bra som helst, och har inga konstiga idéer som uppkommit sen 7 december (de jag har kan jag således inte skylla på någon annan än mig själv). Men eftersom jag är dum i huvet nå djävulskt, tänker jag ibland tanken att det är för bra för att vara sant – det kanske inte blir något av Pricken trots allt.

OK, det har inte gått särskilt lång tid. Inte lång tid alls. Det kanske vänder vilken dag som helst och jag kommer ångra så att jag inte fångade dagen då jag fortfarande var mig själv, fast Efter +.

Men å andra sidan. Det är helt magiskt. Varje kväll kommer jag på mig själv, skrattar lite och säger: Haha, jag har varit gravid HELA DAGEN, idag med.

Smyga i häcken

Igår kände jag mig smått paranoid. Jag var ute på promenad med en vän när jag kände hur jag var alldeles blöt i trosan.

FaaaaAAAN, nu blöder jag! Tänkte jag. På repit - om och om igen. Jag minns inte vad vi pratade om under tiden som kändes som en evighet, men hoppades att vi snart skulle vara tillbaka till utgångspunkten så jag kunde cykla hem och inspektera.

Jag cyklade så fort jag vågade utan att anstränga mig för mycket. Nu är det ju nästan 1 mil hem så halvvägs stannade jag där cykelbanan leder förbi en fotbollsplan, och i skydd av mörkret (för att undvika att bli inplockad för förargelseväckande beteende) stoppade jag snabbt ner handen i trosorna. När jag kikade på det bleka fingret i cykellampans sken sa jag högt för mig själv: Du är tamejfan inte klok. Dock inte helt övertygad om att jag sett rätt fortsatte jag hem och väl hemma kunde jag pusta ut.

Minnesanteckning: Regnbyxor, jeans och strumpbyxor i kombination med + 5 grader och lätt motionering ger rövsvett. Thank god för rövsvett!

Sprattel och hoppistuds

Efter år av sorger och bedrövelser, ståendes framför tombolan och se andra dra högsta vinsten, trots att det är vi som köpt flest lotter, så känns det idag helt overkligt att det äntligen är vår tur!

Eller har tillståndet gått över utan att jag märkt något?!?!

Vaknade i morse och kände efter. Nej, hittills verkar det här med graviditet inte vara särskilt fysiskt påtagligt. Men stickan med de två strecken låg kvar på handfatet i morse och påminde oss.

Det hade hänt.

Egentligen tror vi inte på att det talar sanning, samtidigt är det det enda vi pratar om. När vi ska berätta för våra föräldrar, och hur vi ska göra det. Hur vi ska vara föräldralediga, vad h*n ska heta... Ska jag vara ärlig så har jag väntat på den här dagen så himla länge, men nu när den är här så är jag skitskraj. Vad ska vi med en bebis till? I huset som är för dåligt planerat, jag som hatar snor och kommer vi att fortsätta vara vi?!

Kommer min mage se ut som om jag hällt blåbärssoppa genom ett hål i hakan, kommer min röv att rasa ner till knävecken och brösten bli som ogräddad vetedeg och vårtgårdarna som vidbrända pannkakor med ett stort fett björnbär i mitten?

Kommer jag skrika på P kl 3 på natten att han måste åka och köpa flygplansmat, för annars vrider jag pungen av honom, eller kommer jag bara äta murbruk, tvättsvamp och dricka från toalettborstkoppen?

Kommer den att bli en glad skit med bra vidhäftningsförmåga på väggarna eller kommer den att vara en fyrkantig klump med 8 ben?

Kommer vi göra någonting rätt?!?!

Klart man blir lite rädd.

Fast just nu känns det alldeles, alldeles fantastiskt underbart och jag gör vad som helst för Pricken. Kom igen, en kaskadspya med ett leende, tack!

Toalettskräck

Undrar om det finns något vedertaget namn för "fobi för att gå på toaletten"?

Jag vågar inte gå dit.

Tänk om jag hittar något jag inte vill se? Börjar jag blöda så dör jag.

Min man är en motherfucker.

Ja, det där trodde jag aldrig att jag skulle få skriva.

Jag är gravid. Vi ska ha barn.

Håll i dig, Pricken!

Utfyllnad

Vår...

...värsta...

tid e' nuuuuu!

Jag gillar verkligen inte att ruva. Försöker verkligen att inte tänka på det, känna efter, räkna dagar, tänka på hur vi kommer reagera när pluset visar sig. Eller hur det kommer kännas när det inte gör det. Hopp och förtvivlan om vartannat. Ena stunden helt övertygad om att nu, NU har det verkligen hänt – vi ska ha barn! Men så fort jag tänkt tanken så känner jag ju – ingenting. Nej, jag halkar omkring i lösgruset vid kanten till avgrunden och ser små stenar falla ner i det stora svarta och jag är så nära, så nära att tappa balansen...

Första IVF'en vi gjorde hade vi jättehöga förväntningar. Äntligen var det vår tur – bättre chans än så här kan man inte få! Och allt såg så bra ut. 14 ägg! 6 befruktade med hjälp av ICSI (microinjektion av spermierna). Men bara ett som klarade långtidsodlingen. Dock blev det ett riktigt s k guldägg och läkaren sa att det var otroligt fint. När vi satte in det fick vi titta på det på en skärm med myrornas krig, och där – DÄR – var Pricken. Vi kramade varandras händer och stirrade andäktigt på den lilla vita pricken (luftbubblan) med det där svarta kamraten som vi skulle få träffa om nästan 9 månader. Läkaren sa att den hade hamnat perfekt och önskade lycka till.

Det blev ett positivt test. Vi stirrade på det, skakade i hela kroppen och kramades utan ord. Men jag hade redan börjat blöda och veckan efter konstaterades missfallet med ultraljud.

Andra IVF'en kändes jättejobbig. Aldrig mer! Klimakterie (om än i mild form), sprutor i magen och tider att passa flera gånger om dagen för medicinen. Ultraljudet före äggplocket visade på 9 äggblåsor, trots starkare dos av Puregon. Men det blev hela 18 ägg några dagar senare. Vilken värphöna jag är! De gjorde ICSI på hälften, resten fick befruktas på egen hand. 8 stycken befruktades (5 ICSI, 3 utan), vi fick ett tillbaka och 2 till frysen! Skönt med backup! Den här gången var det dock inget riktigt guldägg, även om det såg bra ut. Insättningen gjorde ont och samma läkare som sist, visade var Pricken II befann sig men vi kände båda att – nej, det här var inte riktigt lika bra. Läkaren sa heller ingenting, mer än lycka till.

2 dagar innan jag fick mens berättade min syster att hon var gravid samt 3 vänner till. Jag visste det, det fanns ingen plats över till oss. Vi blir utan biljett. Inte ens ett svagt streck blev det. Varför fungerar det inte? Hur kan det fungera så lätt för ALLA ANDRA? Med tanke på att jag vet exakt hur ett barn blir till så är det ett mirakel att det fungerar överhuvudtaget. De flesta får ligga med varandra. En spermie ska hitta ett ägg. Det blir en cellklump som sen blir en bebis. Låter busenkelt. Så varför kan inte vi, vi som får all tänkbar hjälp? Orättvist är bara förnamnet.

Hur som helst. Första frysförsöket. Här behövs ingen resumé om händelseförloppet innan. Vi kommer till kliniken och får en ny läkare, en kvinnlig. Mycket professionell och det känns otroligt bra. Hon berättar att de gjort AHA och att det ser otroligt bra ut (här börjar hoppet spira). Hon berättar vad hon gör, hur hon mäter min livmoder och sen att hon ska föra in katetern i livmoderhalsen. Det ilar i hela underkroppen, små stötar mot ryggen och ner i benen. Obehagligt. Hon kämpar och säger att hon inte kommer igenom livmodertappen men säger att det finns en annan sorts kateter man kan använda, så det är ingen fara. Men det känns som att vi ropat hej, ska vi ha kommit så här långt och ändå inte få den där blastocysten tillbaka?!? Hon kallar på en annan läkare, vår förra. Han kommer in, hälsar och klappar oss på axeln, det känns tryggt. Efter några minuter känner jag en brännande ilning och förstår att han lyckats forcera min svårflörtade livmoderhals. Äntligen! In med Pricken nu då!!! Och Pricken kommer. Vi får återigen se myrornas krig, med en större vit prick och de båda läkarna säger att den sitter PRECIS i mitten, exakt där den ska vara och att det ser jättebra ut. Hjärnan exploderar i en liten poff, och hoppet är nu ovanför trädkronorna. Vi får sitta i ett annat rum och vänta på en sköterska som ska ge oss medicin och ett grav-test. Hela väggen är tapetserad med bilder på barn och vi säger till varandra – Det kan verkligen bli barn på det här viset. Det enda jag tänker på vägen hem, är hur fotot som vi kommer skicka kommer att se ut.

Och här sitter jag och känner ingenting. Det är mer än en vecka kvar innan testdag, men jag vet ju ungefär vilken dag jag kommer få mens ifall att det inte fungerat. Och magkänslan säger till mig att ställa in mig på det värsta. Att livet kommer fortsätta som vanligt. Det här är ju vår identitet. Barnlösa – värdelösa.

Om någon vänlig själ kunde söva ner mig några dagar så att jag fick vakna upp när allt blivit bra.

Nothing to declare

Nä, här händer det inte så mycket för tillfället.

Återkommer när det börjar bli lite mer spännande!

Ruvning!

Tillbaka från kliniken, tillsammans med P och Pricken i säkert förvar!
De har gjort så att ägget ska fästa lättare, s k assisted hatching, läs mer om det här, och jag hoppas att det är lösningen!

Tack för alla tummar, det värmer i hjärtat på oss båda!

FET chans!

Förutsättningarna från kliniken var dessa: Ringer vi inte före 11 så har allt gått bra och då är ni välkomna till oss kl 14.

10:58 ringer det.

DOLT NUMMER

Jag känner armsvetten bryta ut, små stjärnor exploderar framför ögonen och det känns som att jag har boxhandskar på mig när jag ska svara.

Det var från kliniken.

En kvinna med vän röst som pratar oroväckande sakta (det är så här de låter, när de ska lämna tråkiga besked, tänker jag), och jag hinner även tänka det som hon ska säga: "Tyvärr tinade det inte som det skulle" och undrar om jag kommer börja gråta direkt i luren eller efteråt.

I stället säger hon "Vi har tinat en blastocyst och allt ser bra ut, så då är ni välkomna hit klockan 14."

Jag plockar upp hjärtat som jag tappat en 3 tum ner i trägolvet, tackar och lägger på.

3 h kvar till mötet med Pricken III!

Genomtänkt

Idag, om allt går vägen, är det dags att återigen lägga sig i den där konstiga stolen med benen rätt upp i vädret och ha en tjock, liten vithårig doktor sittandes med näsan i arselhöjd som ska peta in en massa olika saker i muffen.

Så vad gör jag? Jag äter ärtsoppa dagen före. Lysande Nenne!

Meh hu äää'le määä'le? (–Men hur är det med dig?)

Dagens ris går till...

I den staden där jag bor har innevånarna inte bara en jävligt gnällig dialekt, de är dessutom väldigt gnälliga. Det låter lika jobbigt som det verkar vara. En kontrast till grannlandskapet, där allt är tjo och tjim och helt oootroligt rooooligt. Och som dalkulla i exil så sjuder patriotismen i mig och som vanligt ska jag vara tvärtemot (även om gnället ibland tar över min kropp, m-å-s-t-e ... k-ä-m-p-a ... e-m-o-t ...) och därför tänkte jag sprida lite tacksamhet och glädje över fenomenet. Ett tacktal, helt enkelt.

TACK alla bittra människor som skriver dagens ris och arga insändare! Ni gör min dag! Det är fantastiskt att se vad folk retar upp sig på, vilka i-landsproblem som framkallar gallfeber och misshandlade tangentbord eller avbrutna pennor i sin iver att berätta för hela länet vilken oförrätt man drabbats av. En gräsklippare som låter för högt om söndagarna. En stulen pelargonkruka från infarten. Potthål i gatan som aldrig lagas. Telefonförsäljarna i gallerian. Hundskit som inte plockas upp i påse utan med skosulorna på den som inte äger en hund. Hastighetsskyltar som ändras från 90 till 80 så att det tar 2 minuter och 48 sekunder längre tid att åka till jobbet. En morgontidning utan Dagens ris är som en inslagen tomkartong i julklapp. Fortsätt så, bra jobbat!!

och när jag ändå är igång måste jag bara inflika med:

TACK alla lata jävlar som åker bil till jobbet! Utan era breda rövar skulle jag inte motivera mig till att själv cykla året runt i regn och rusk. Martyren i mig njuter av att se hur ni kikar med sympati (ojojoj, stackars sate) på mig genom den, av fullt pådrag på stolsvärmen, immiga vindrutan när jag slirar i snömodden eller sprayar ryggen full med lera. Fortsätt så! Se mig inte som en förebild, leta inte fram den gamla Monarken längst inne i garaget och tänk för all del inte på hur mycket pengar ni spar på att inte ta bilen de där 5 kilometrarna ni har till jobbet för då slutar det med att jag tar bilen och får en bred röv och tittar med sympati på de stackars cyklisterna som...

Anyway. På fredag hoppas jag även få tacka för mig på IVF-kliniken. Pricken III ska flytta in!

Tredje gången gillt?

Tack för mig, hej.

Ett lyckopiller fyller år!

Nancy Fancypants fyller 1 år idag! Hurra!!!

Nancy gör verkligen sitt bästa för att hålla oss på bra humör. Varje dag får hon oss att skratta eller bara bli alldeles varm i magen av kärlek! Som matte skämmer jag bort henne med köttfärs, lax och annat gott och undrar sen varför hon alltid sitter vid mina fötter och tigger när jag lagar mat...

Det bästa med Nancy:

• Att hon alltid möter en i dörren när man kommer hem från jobbet. Är vi sena får vi skäll eller total ignorans och hon bara sveper tyst förbi på väg ut.

• Att hon är så himla nyfiken, precis som en Ocicat ska vara. Följer efter en upp och ner till källaren varje gång (vem kommer först!!!), kikar in i alla lådor och skåp man öppnar och hoppar upp i fönstret när man drar upp persiennen. Sen måste hon självklart kolla ner i toan för att se vad det blev eller åtminstone när man spolar; snurrande vatten är kul men läskigt. Hinner hon inte fram får man ett MEEEEEH!!!!

• Att hon numera alltid ligger mellan oss eller på oss i soffan när vi ser på tv. Så himla mysigt och avkopplande med en lealös katt. Finns det någon som kan se så skönt avslappnad ut?

• Att hon är helt vild när vi leker. Jagar allt från totaldemolerade tygmöss till hårband, morgonrocksskärp och sladdar på parketten i hallen när klorna inte får fäste (ibland fäller hon inte ens ut klorna så man undrar ju om hon inte sladdar med flit). Ibland åker hon in med huvudet före i garderoben för att hon inte hinner svänga/stanna. Och det där lilla sprattlet med rumpan hon gör innan attack är sjukt roligt att se.

• Att hon är så påhittig. En kväll hörde vi ett konstigt ljud, som blev starkare och starkare. Prassel! Helt plötsligt står det en plastpåse utanför sovrumsdörren och vill in. En plastpåse full med mjukplast för återvinning. Den har hon släpat upp från källaren (jag säger ju det, hon gillar verkligen inte mjukplast), och efter en stark insats gick dörren upp så pass mycket att hon kunde skjuta in påsen till oss. Jahapp. Tack?!?! Hon försökte få den under sängen, där hon har sin avrättningsplats, men det var för trångt. Jag fick vara bad guy och slänga in påsen i en garderob så vi kunde sova. Men det skar i hjärtat, som hon kämpat! I brist på mjukplast dödar hon numera mina stickade mössor under sängen. Tur att de inte luktar nämnvärt...

• Att hon pratar så mycket. Det är MEEEEH eller mehmehmhe eller också låter hon som en geckoödla. Geck ooouuuuu! Och vi svarar. Mememeh! MeeeEE?? Ett annat ljud hon har är när hon jagar laserpekaren eller fåglarna ute i trädgården. Ett sorts klapprande hårbollshost...

• Att hon är så graciös och snygg. Hon vickar t o m på rumpan när hon går! Pälsen är hur cool som helst med prickarna och ränderna, och så himla len!

• Att hon tycker om oss lika mycket. Vi gruppkramas flera gånger varje dag och då kurrar hon högt!

*krulltrumpeter*

MEEEeheheh!!!

Surprise!

Ibland överraskar vi os själva.

Dagen började tidigt med en joggingtur (jag vet, helt sjukt!) och äntligen – ÄNTLIGEN – sken solen på oss igen från en ljusblå himmel.

Hela själen blev 24 kg lättare.

Varje gång jag får på mig löparskorna säger jag till mig själv att det här vore bra om det blev en vana. Det borde vara så enkelt. Snöra på sig skorna och gå utanför dörren. Jag köper nya träningskläder, för det måste man ju faktiskt ha, men så kommer träningsvärken, dåligt väder (fast jag vet att det är skönt att springa när det regnar), för bra väder, ett avsnitt av "Vänner" som jag inte sett sen 2005 eller något annat viktigt. Mitt sneda bäcken säger just nu till mig att jag är som skapt till ett liv som slacker, och ska man inte lyssna på sin kropp? Nu har P hakat på mitt träningsschema så jag antar att jag inte kommer undan. Fast nästa vecka ska ju Pricken in och då borde jag inte...

weeeh, jag löper!

II

Jag hade ju tänkt göra det lite mer spännande än så här men det blev så tråkigt med bara en massa ensamma streck och min skrivkramp är svår som det är redan. Men till slut kom streck numero 2 så nästa vecka är det äntligen dags för inpetnig av en av bubbelprickarna! Om någon av dem överlever upptiningen, vill säga, så än är inget HEJ ropat.

Eftersom detta var överraskningarnas dag så fortsatte vi vara produktiva. Förutom vedhuggning, vinterdäcksbyte på cyklar, avloppsdragning till nya toaletten i källaren och allmän skrubbning av interiören så tillbringade vi eftermiddagen och kvällen i köket. Vi gjorde färsk pasta och P slöjdade ihop Rödbets-& getostfyllda

ravioli med sås av vitt vin och schmöööör, vilt freestylat efter ett besök på Cookshop förra året. Resultatet blev väldigt lyckat! Jag förvisades, inte helt oväntat, till pastamaskinen och jag tror det blev 385 km pasta till slut. Nästa gång hoppas jag att vi inte tar samma recept som Barilla gör för att fylla ICAs centrallager utan anpassar degen till en liten familj på två personer...

Smakprov!

Testing, testing

Nä, fortfarande bara ett streck på testet. Ingen ko på isen dock! Jag har pratat med kliniken både igår och idag och det kommer nog lösa sig även utan "böj" på stickan.

Piuh!

Vinter, vita vinter, HEJ!!!

Usch, nu är jag riktigt trött på det här vädret. Regn, dimma och ett mörker som äter upp cykellyset. Vik hädan! Nej, nu är det dags för första, riktiga snön att singla ned och stanna på backen.

Jag gillar vinter. Oftast. Krispig,hög luft och torr fin snö som virvlar försiktigt runt fötterna. Klarblå himmel och gnistrande vidder. Kanske en skidtur? Mer troligt: en fika i en driva. Eftersom det i skrivande stund känns väldigt avlägset med en riktig vinter så passar jag på att lägga in ett moodboard. Väldigt decembertonat, men det är ju inte så långt bort faktiskt. Varsågoda. Längta!

Känns det inte lite, lite bättre nu?

Btw, Gårdagens test: I

The Fighting Egg no 1

Måndagens test:

I

Fortsättning följer...

The Fighting Egg no 1

Dagens testresultat (inte helt oväntat):

I

Vänner värmer även när det är blött

Det tråkiga med att träffa vänner som man verkligen trivs med och kan prata med om ALLT och inget, är att det alltid känns som att tiden gått alldeles för fort. Efteråt känner jag mig alltid som en övergiven hundvalp som helst av allt velat följa med hem till någon av dem, legat orörlig och tyst i soffan bara för att fortsätta få vara nära och kanske klias bakom örat om de råkar sätta sig bredvid. Men absolut inte vara till besvär och i vägen. Bry er inte om mig, prata ni så ligger jag här och njuter av att få vara din vän.

Varde ljus!

Nu har det varit mörkt länge nog. Solen har gått ned och orkar inte upp mer än mellan 9 och 3 och vem vet om den ens är uppe när det ändå bara är grått dis eller regn?

Men en snirklig ljusslinga i en enbuske och en annan i en lönn sprider från och med idag små pliriga stjärnor i det förr så kompakta mörkret utanför vår lilla stuga. Grannarna avslöjar sina bon av kåta eldflugor i buskarna och staden börjar leta upp de där trasslet med bling-bling längst ned i byrålådan.

2 veckor kvar till advent...

Plats: Jobbet. Tid: Fredag kl 16:00

En tråkig rubrik

Nu börjar återigen tankarna snurra runt vad som tidigare kändes som en evighet bort. Snart dags för nedräkning till vårt första FET! Frozen Embryo Transfer. En liten bubblig version av liv ska petas in i mig och förhoppningsvis göra ännu fler såpbubbliga kluttar av sig som till slut blir en *ta-taaa* bebis. Låter busenkelt. Men det har ju visat sig tidigare vara en rätt komplicerad historia och inget supersklisterpindelnät i världen verkar hjälpa.

Med nedräkning menar jag att det är dags att börja kissa på en sticka som ska säga "Hey, du håller ju för fan på att ägglossa, släpp sargen och kom in i matchen!". Jag har inte hittat just den versionen som gör det, utan de jag fick tag på visar två streck. Om det är dags alltså. Har jag otur så visar det bara ett streck och då blir det inget FET den här gången. Bara att vänta en cykel till. Väntan, väntan, väntan...

Fram tills nu har jag varit så otålig och önskat att tiden ska flyga fram så vi äntligen får en ny chans till ett mirakel. Nu är vi här, och så mycket kan gå fel. Så nära igen att inse nederlaget och falla med ett brak rätt ner i backen. Och samtidigt så nära målet som vi siktat på men som tycks glida längre och längre bort ju mer tiden går. Nu är det inom räckhåll igen.

Jag vågar knappt tänka på vad som kan hända och hur vi orkar gå vidare om det återigen visar sig att vi får gå direkt till tomheten utan att passera Gå.

Samtidigt vet jag ju att det finns de som har det värre. Vi har en tvåsamhet. Jag är inte ensam.

P & Jag. Tror jag det.

Mut(t)erad mupp

Visst är det skönt med vinter? Säsongen då man förvandlas från len persika till något mer ...värmande. Likt mögel breder det ut sig över kroppen och jag välkomnar alltihop, här ska inte frysas in någon vinter!

Let's face it. Kala ben orsakar onödigt mycket lidande så här års. Nej, tacka vet jag lager på lager-principen. Mammutlurv och stickade strumpbyxor är en oslagbar kombination. Detta resulterar ju i att hyveln får välförtjänt vila, glöms bort i ett hörn och eftersom det ändå är så mörkt när bävern ska bonkas gör det inget att djungeln är tät även där när P ska ut på safari. Inte för att han har något emot det (risken att bävern rivs är ju minimal även om man stryker mothårs). Och jag sparar inte tokbusken för värmens skull utan av ren lathet.

I dagsljus är det dock något helt annat. Eftersom jag återigen ska lufta stjärten hos min gynekolog inom kort, kom även tanken om det inte var läge, för allas skull, att fixa frisyren.

Jo, det var det. AAAH!

Soffpotatis

Behold! I denna pjäs ska vi tillbringa vinterhalvåret. I kväll väntar glöggpremiär och .. och.. och.. och HÅNGEL! Yihaaa!

Fjortisar!

Idag är ingen vanlig dag! Det är vår fjortonårsdag! Hurra, hurra, hurra, hurraaaaaaa!!!!

Nästan halva vårt liv har det varit P & Jag. Oskiljaktiga, även då vi levt åtskilda. Vuxit upp, vuxit ihop. Psykiskt och (nästan) fysiskt. P's mamma sa i sitt tal på vårt bröllop att vi var som två ormar. Och så rätt hon har! Alltid är det någon kroppsdel som rör den andre. Omslingrade vågrätt och lodrätt. Ihoptrasslade likt nykokt tagliatelle. Ssssssssssss!

En av de första bilderna som togs på oss! Så unga... Och vilka

pinsamma kläder, kolla Emmaus-utstyrseln! Pwaahahahah!

P. Min allra bästa vän. Tack för att Du finns! Mitt hjärta är ditt, ditt hjärta är mitt och aldrig jag lämnar det åter.

Jag älskar dig!

Får jag lov?

Jag är så glad för du är hos mig

Du fångar mig med varje lek

och vad som helst kan alltid hända

för i vår dröm är allting smek

Jag kramar dig igenom rymden

Du strålar gul, jag skrattar blå

och vi följs åt i evigheter

en glittervind som är vi två

Du och jag är miraklet här

Du och jag är miraklet här

Du och jag är miraklet här

Du och jag är miraklet

Jag föds i varje blick du ger mig

Jag ger dig allt, du ger mig mer

Du ler så varmt åt mina tankar

sen den där dan då jag sa hej

Du och jag är miraklet här

Du och jag är miraklet här

Du och jag är miraklet här

Du och jag är miraklet

Miraklet...

Moneybrother

Tack för igår, det var magiskt! :-)

Musigt

Den här halvtrista veckan på jobbet avslutas med en redig final idag eftersom Anticimex kommer hit för att hitta råttan som hade det ytterst väldresserade beteendet att bajsa i papperskorgen igår kväll. Kanske elakt av mig att skicka dem på den när den skött sig så bra men det räcker med de möss med lång svans som sitter fast i datorn som sällskap. Framförallt eftersom de är rumsrena.

När vi ändå är inne på ämnet så undrar jag när Nancy ska fånga sin första mus och var hon i så fall ämnar visa upp sin trofé. Hittills är det hetaste tipset under P's sida av sängen, eftersom det är där hon lämnat totaldemolerat kattgodispapper, en fullproppad påse med mjukplast (hon har helt klart något otalt med polymerer) samt andra leksaker hon hittat och "dödat". I så fall borde vi kanske börja dammsuga lite oftare så vi hinner upptäcka kadavret innan den jäst till en lättpunkterbar vattenballong och sprutar sängbottnen full av död och förruttnelse vid blotta åsynen av den. Men förhoppningen är ju att hon åtminstone är så stolt att hon lägger den synligt... Hon är inte ute några långa stunder nu när det börjar bli kallare så chansen att hon ska fånga någon är väl inte så stor. Hittills har hon visat sig på styva linan genom att jaga, hitta, leka och äta upp de där jättespindlarna vi har i källaren. Det gillar matte. Dock inte P eftersom det är hans vänner (men det säger han ju inte högt förstås).

Nästa vecka hoppas jag att vår nya howardsoffa kommer! Då blir det, om möjligt, ännu svårare att hålla sig i annat än vågrätt läge i vinter. Jag ser det redan framför mig. Hela familjen (förhoppningsvis med en av eskimåerna tinad i varmgaraget) i soffan, under en filt. Varm choklad med vispad grädde, en sprakande brasa i kaminen, Vinterstudion (eller vinter-OS!!!!) med André Pops på TVn och vi är alldeles rosiga om kinden efter en tidig morgonpromenad runt sjön. Okej, det där sista lät inte trovärdigt. Vi byter ut det mot: rosiga om kinden efter ett skott i råttan.

Utan att katten varit inblandad.

Mor, kära mor...

Mamma: P! Kan du se vad det är för fel på den här stegräknaren jag har. Den funkar inte! Jag har haft den i byxfickan, i strumpbyxorna och i skon men inget händer!

P: Det är inte så konstigt, eftersom det är en cykeldator.

Jag: Jag tror inte du är tillräckligt hjulbent, mamma...

Mor, kära mor, vem är väl som du? Ingen i hela världen!

The Nenne family

Låt mig få introducera min kära familj! Från vänster ser ni P, Nancy och därefter våra tappra eskimåer Pricken & Prickan:

OBS! Bilderna på blastocysterna är hämtade från intärnätt eftersom jag vill att de ska fortsätta få vara anonyma. All eventuell likhet med oss föräldrar är en ren tillfällighet.

Premiär!

Nu är jag här. Trampar på stigar som andra har gått många gånger tidigare och säkert hur många gånger som helst. Det är inte ens en stig längre, utan en 6-filig motorväg! Men jag har ändå min machete med, för det här är lite läskigt. Att ligga i framkant och starta trender har liksom aldrig legat för mig. Att starta en blogg är ju bara såååå 2006! Men, men. Nu är det gjort ändå. Det var ju roligt. Men var ska detta sluta? Jag kanske blir helt bananas och bara kastar mig över nya saker att testa? Nästa vecka: Hjulet. Det har jag hört ska vara något alldeles extra.