Toppar och dalar

Vi är ju förkylda både jag och Pricken, så han har varit ganska ledsen, och jag med. I tisdags gjorde vi ingenting mer än bar omkring eller sov (både han och jag) och pyamasen åkte aldrig av. Kände mig sämstare än sämst.

P kom hem och han fick laga mat. Jag vet att han inte kräver att maten ska vara på bordet men kvällen blir längre om vi hunnit äta tidigt och något borde jag ju hunnit göra när jag ändå bara är hemma.

Så igår var jag jävligt effektiv. Bakade siktkakor, städade, sorterade för små bebiskläder (bye bye 56), tvättade, diskade, surfade, fyllde i försäkringspapper (jaha, ska han ha ett namn också..FUCK!), förberedde middagen, planterade om blommor, slängde askan från kaminen, gick på promenad... Men sov ingenting så på kvällen hade jag jordens huvudvärk och inget tålamod. Kände mig sämstare än sämst. Igen!

Grät en hel del på kvällen. Förbannad på den fula unge som smittat oss. Ledsen över att Pricken inte har något namn. Sur för att jag jobbat ihjäl mig när jag inte behöver. Borde vara glad att jag hann så mycket men blir förbannad att jag själv förväntar mig att göra allt och lite till och i bakhuvudet för att göra P glad. Jag är ju mammaledig och inte hemmafru. Vet inte vart det kommer ifrån heller eftersom min mamma är en primadonna som ligger på soffan och ropar efter ostsmörgåsar av pappa. Borde åtminstone kunnat möta de två ytterligheterna halvvägs och inte leva som på 50-talet.

P tröstade så gott han kunde och lovade ta alla bajsblöjor på natten. Bästaste bäste.

Så idag gick jag in för att bara vara mamma igen. Vi har legat och sovit hud mot hud (och den sedvanligt halvfuktiga amningsbehån...), sprattlat på golvet och burit och sjungit oajajajabuff buff hela dagen. Jag har inte ens kammat mig. Börjar åtminstone på en punkt bli mer som min mamma. En framgång. Och middagen stod på bordet!

I morgon har jag som mål att vara mamma OCH påklädd med ett ansikte. Snart har jag nog hittat en lagom nivå.

Inget ont som inte har något gott med sig!

Pricken är förkyld.

Min snorfobi är botad!

Liten blir stor

Pricken 23/9:

5940 g

60,5 cm

Följer leksak med blicken

Sov hela natten till idag (23-06)

Stanna tiden, jag har inte sparat ihop till hans moped än!

Pricken, Prickrumpan och Prickens mamma

Det blev ändrade planer. Promenaden fick utgå och ersättas av en timmes sång- och sagostund. Eller sagostund förresten. Jag berättar anekdoter för Pricken ur verkliga livet och sen är det hans tur. Visserligen har jag fri tolkningsrätt, men jag hade hört hans historier förut (eller också var jag med när det hände). Sen åt han och någonstans i fjärran hörde jag en burkig röst försöka sig på ho ajajajaj buff och två timmar senare vaknar jag med begynnande liggsår. Pricken sov en timme till och med Nancy bredvid så blev dagen kväll innan vi gick upp ur soffan och hälsade den stolte fadern välkommen hem.

Hänt i veckan

Oj. Tiden flyger! Pricken har tagit studenten och vi har flyttat till en liten 2a på markplan med toastol i korridoren och röda larmknappar vid sängen.

Nä.

Inte än. :-)

Pricken växer dock väldigt fort. Förra veckans mät- och vägsession hade han ökat till resliga 59 cm (herregud, han är snart bara en meter kortare än vad jag är!) och respektingivande 5560 g. I morgon är det dags igen. Har han passerat svärmor i längd? Kommer han kunna jobba som barlast i hamnen?

Det han nog är bäst på är att sova. Klockan är halv två och han sover för tredje gången sen klockan 8. Jag har sett hans två blå i några minuter, när vi bidragit till sopberget med hans bajs, eller hans nöjda min när han äter. Eller skiter. Oftast en kombination. Han var inte alls glad av att vakna och inte bli upplockad direkt eftersom jag hade händerna fulla i deg (degdeg, inte pengadeg, boy I would be happy) men med en tutte i munnen ett par minuter senare så var livet återigen a happy place.

Jag sysselsätter mig med typiska mammasaker, som man fördomsfullt skulle tänka. Jag städar. Tvättar. Diskar. Bakar. Bakar! Igår blev det kakor. Idag limpa. Jag intalar mig själv att jag har talang för det men insåg brutalt att det inte hjälper att följa ett recept om man sen ändå bränner dem svarta och stenhårda i ugnen. Någonstans därunder kanske det går att äta någon bit, jag har inte kunnat utröna det ännu. Och min mammaroll är lite naggad i kanten. Eller vidbränd. Men det är ju bara min andra dag på nya jobbet. Shit happens.

Nu blir det promenad och sen stödvila. I love this life!

1 år!

Är det en vanlig dag idag?

Nä, det är ingen vanlig dag,

för det är Prickens tillverkningsdag!

Hurra, hurra, HURRAAAAAAA!!!!!

2 veckor

Medan livet snurrar på som vanligt därute (antar jag) så ligger vi kvar i vår lilla bubbla och bara tittar på underverket. Och han tittar på oss.

Lilla älskade Prick. Förstår du vad du gör med oss? Jag faller handlöst och önskar att tiden kunde stå still ett litet tag till.

På den tredje dagen skapade hon ...

Man vet att man fortfarande är någon annans barn när man ringer för att stolt meddela något man vet att de blir väldigt glada av att höra.

– Mamma, vet du, jag har BAJSAT idag!

Aaaaaaw.

Vad hände?!?

Och Pricken kom med buller och bång.

Torsdagen den 26:e augusti ploppade han ut med hjälp av en stark karl och sju drag med en mackapär som såg ut som något prygelredskap från medeltiden, en stor tjock barnmorska på min mage och en hejarklack av övrig personal på förlossningen förutom älskade P som skrek bara något högre än mig.

En mer ingående rapport tänkte jag återkomma med, mest för min egen skull som bearbetning. Tur att kroppen och knoppen glömmer fort. Och läker ännu fortare.

57 cm lång, 4698 g. Var han fick plats i lilla mig är en gåta. Hur han kom ut är inte så svårt att lista ut alls, med ett utgångshål ungefär 1000 gånger större än tidigare, men nu ihopnystat och ihoptråcklat av farbröder i gröna kläder. Hoppas de hade bra betyg i syslöjd.