onsdag 28 april 2010

Vagn beställd!

Emmaljunga City cross – vårt nya fordon

måndag 26 april 2010

Små tankar om stora saker

Nu kanske det är dags att inse att vi kommer att få ett barn, om allt går vägen. Prickens blivande mormor överöste oss i helgen en massa små saker. Små skor, overaller, bodysar, tofflor och filtar. Det kom väldigt oväntat då jag trodde hon inte skulle vara så engagerad eftersom det är hennes fjärde barnbarn. Men uppskattat. Och konstigt. Ska vi ha med det där hem?

Vaffö då?

Vi har även fått en spjälsäng, nappflaskor, skötväska, bärsele och ännu mer kläder av min kusin. Som nu står i ett hörn på vinden.

Konstigt.

Morbrors fru frågade i helgen var vi ska ha skötbordet. Ett skötbord vi inte har och som ingen av oss förstått att vi behöver.

Till vadå?

Jag är gravid bara, varför pratar ni med oss som att vi ska ha barn?

Undrar om det är ett resultat av denna eviga jakt på plusset. Total fokus på att få ett extra blått streck i rutan. Vi ville så gärna ha barn men fastnade i tanken på att bli gravid... Bara bli gravid. Konsekvensbeskrivningen föll mellan stolarna och så här mer än halvvägs så har vi ändå inte riktigt kunnat ta in i våra huvuden att vi faktiskt ska bli mamma och pappa. Fast vi säger det varje dag.

–Vet du?
–Nä?
–Jag är med barn.
–Wohoo!
–Du ska bli pappa.
*tv-puckhög*

Att det är vårt barn jag bär. Att han ska bli pappa. Att vi ska snusa fontanell och fylla på sopberget med bajsblöjor, bada en liten skrutt i handfatet och vara ledig för att ta hand om ett barn – VÅRT barn.

En hisnande tanke, och lite skrämmande.

Men ändå. Hur många förstår av ett litet blått plus i en ruta att man ska bli förälder? Är det verkligen naturligt självklart för någon, t ex de som blev gravida när de ville?

Och från det där lilla pluset –eller strecket– till den här kulan jag nu har. Där det bor en alien som ibland tar spjärn mot ryggraden och trycker ut sig lite till sidan om naveln, eller karvar hål i diafragman som nödutgång och som gått från att bubbla till att studsa. Som vi ska få träffa om ca 15 veckor. En bebis. Eller baaaabis, som vår barnmorska med svår utvecklingsstörning på sin dialekt säger (ja, jag lär mig aldrig att det är så de pratar här i trakten). Ett plus=bebis.

Ofattbart.

Och idag ska vi beställa barnvagn. För att ha någonstans att lägga matkassarna i. Typ. Jag vet inte riktigt, men de säger att man måste ha en sån.

fredag 23 april 2010

Bara att lyda

Magbild!

v 24+2 :-)

The number of the beast

På vägen till barnmorskan i morse så skruvade P upp ljudet på bilstereon för att Pricken skulle få höra lite riktig musik. Iron Maiden – "666". Så vi sjöng med: 6 6 6 the nuuuu (vibrato här) mber of the beast! Duuudududududuudu....

Vägde sen in mig hos barnmorskan.

66,6 kg.

Är det ett tecken?

Det kanske inte är sparkar jag känner, utan det är Pricken som headbangar?

Rapport!

Magen är hel! Inget bråck och ingen gallsten. :-) Tataaa! Men magmusklerna har delat sig, så nu är det 2 cm mellan dem och bukhinnan är väldigt tunn. Så det gäller att ta det lugnt framöver... Det kan jag nog leva med. :-)

Vi besökte även barnmorskan idag. Tvärtemot vad jag trodde, med tanke på alla "Är det inte fler än en?"-frågor, så kvalar jag precis in på kurvan för sf-måttet. Hjärtljuden var idag på 140 och allt var frid och fröjd i arselhöjd.

Hurra!

torsdag 22 april 2010

Hål(l) i mig

Jag har känt mig konstig i magen. Eller diafragman. Vet inte när det började eller vad som är vad av gallbesvär, ihopklämda organ eller detta mystiska – som känts som om jag gnidit in övre magen med Gullfiber, eller bränt mig ordentligt i solen, eller smörjt in mig i lokal-bedövningsmedel för jag har varit som bortdomnad men ändå öm och sticksig, brännande smärta. Solklart?

Så i tisdags var jag på yoga. 9 blivande mammor (iiiiih!) i varierande storlek flåsade ikapp i mysbyxor med jättemuddar. Mitt i "Trycka upp skrevet mot himlen och knip"-övningen så var det något som brast inuti mig. Som sa "KNOOOCK!" och så brände det till i magen. Jag blev paralyserad. Va fan... Lyfte rumpan mot skyn en gång till. Lite försiktigare den här gången.
"KNOCK!" Aj som... Jag grimaserade och välte omkull. Yogaledaren trodde jag fick ont i fogarna så när hon efteråt frågade vad som hände och jag sa att det kändes som att jag sprack, så skrattade hon och sa att det kom då inte ut någonting. Jag kanske skulle ha lagt till att det var magen som sprack och inte röven.

Så jag ringde MVC, som hänvisade mig till hälsocentralen, eftersom det inte var gravidrelaterat. Vilket jag tycker kan diskuteras eftersom det förmodligen är min pilatesformade mage som gjort att det inre inte hunnit med. Väl på hälsocentralen kände och klämde doktorn försiktigt på magen. Jo, där var ett hål. Hua! Ett hål! Så nu väntar jag på kallelse för ultraljud av både förmodat bråck och gallsten, när jag ändå var där.

Fortsättning följer. Har Pricken hittat en alternativ flyktväg? Har någon numret till Sigourney Weaver?

Och så tog våren slut

I natt har det snöat. Rejält.
April är en underbar månad, visst är den?


måndag 19 april 2010

Kurr(y)linje

Nancy har aldrig varit någon knäkatt. Nog för att hon gärna vill ligga nära oss där vi är, i knäveck, vid sidan. Men sällan på oss.

Tills nu.

Så fort jag välter omkull mig i soffan så hoppar hon upp och lägger sig på magen. Nog för att jag hört att katter gillar att ligga högt upp med utsikt, men det här är ju löjligt. Så hög är den inte än. Väl?

På fredag är det dags för inmätning av magen för första gången. Det visar sig om det är ett begynnande Mount Everest hon har att hänga på.

söndag 18 april 2010

Våldtäktsförsök!

Jag skriker allt vad jag kan. Rycker i dörrhandtaget men inser att jag inte hinner in innan det är för sent. Jag lägger benen på ryggen och springer så fort jag kan runt huset, han är hack i häl men jag är snabbare. Jag hör någon skrika mitt namn på håll men kan inte vända tillbaka till räddningen. Han är säkert tre gånger större än mig, och med äcklig hängbuk så han borde inte orka och borde inte...

Nu gäller det. Ett högt språng rätt upp i tallen, tar några tag med klorna och kommer ännu högre upp, ända upp till kronan. Shit, hur gör jag nu? Så här högt har jag aldrig varit! Men fettot hänger på. Han är en meter nedanför mig, men bättre klättrare. Husse vrålar.

Jag kissar. Jag kissar honom mitt i ansiktet och han hoppar ned från trädet och vänder sig mot husse som står i badrock och med en kvast i handen. Han är konstig, husse, men jag blir glad. Ful-Ragge hoppar över staketet, dit jag också måste hoppa för att komma ned. Han sticker åt ena hållet, med halvnaken husse efter med kvasten i högsta hugg. Jag gömmer mig under altanen och vågar mig in när både husse och matte ropar på mig.

Den natten sover jag nära matte, äventyren får vänta till en annan natt.

måndag 12 april 2010

Dresserad man

*speglar mig*
– Shit. Tycker du min röv blivit lite platt och hängig?
– Den frågan tänker jag inte svara på, för då kommer jag få stryk.

Nästan fullärd, men det finns saker kvar att jobba med.

onsdag 7 april 2010

Jada jada jada

Och påsken passerade.

Tre träd fick ge vika. Två granar och en tall som ska eldas upp nästa år. Jag och Nancy gillar att titta på P när han står därute i arbetskläder och klyver ved. Jag börjar dregla av bara tanken.

Tvättstugans makeover har fortsatt. Väggar och golv har fått ny färg och snart har även the emergency room (WC) fått kakel på väggarna och mosaiken på golvet väntar på fog. Lovely!

Vi blev förlåtna när vi hämtade henne. Vi har samsovit tätt, tätt ihop hela lilla familjen utan att hon vikt från vår sida. Jag har matat fåglarna med så mycket nötter så de har flugit hit från hela norrland efter att ha hört om tabberaset på åsen. Nancy vet inte var hon ska vara, vid fönstret för att titta på spektaklet eller i startblocksposition vid husknuten för att eventuellt våga sig på en attack. Världens sötaste!

Men smekmånaden är över, nu sover hon mest i sitt klätterträd uppe på vinden men kommer när vi ropar och ligger pliktskyldigast hos oss en stund innan hon återvänder till lugnet där uppe. Hon ligger oftast hos mig då. På magen (lite skumpigt) eller alldeles bredvid den. Känner hon något?

Pricken poffar och buffar, krumelurar sig och jag tänker att jag kommer verkligen att sakna det här. Verkligen sakna.

torsdag 1 april 2010

Saknad

Stackars Nancy, säger jag.

Stackars matte.... säger P.

Nancy är fortfarande på retreat hos P's moster. Hon har det säkert bra, moster är pensionär och är hemma hela dagarna och ger Nancy sällskap när katten inte sitter i fönstret och tittar på fåglarna.

Jag inbillar mig dock att hon känner sig övergiven av oss. Att vi grymt släpade med henne i bilen i flera mil (vilket hon hatar) och dumpade henne i ett litet hus utan utrymme att göra rivstarter på parketten, springa ute och rulla sig i hundkiss eller jaga oss när vi springer runt med badrocksskärpet.

"Skäller hon på fåglarna?" Frågar vi.
"Nej, hon är alldeles tyst."

"Får du sova om nätterna då?" *fnissar i mjugg*
"Ja, hon är jättesnäll. hon sitter mest i knät på mig i soffan framför TVn"

:-o

Stackars Nancy! Hon sover ENSAM på soffan och är så deprimerad att hon inte ens pratar med varken fåglarna eller moster, eller hoppar på dörren eller kutar omkring helt galen... Hon kanske inte ens tittar på fåglarna utanför utan hoppas det ska komma en mörkblå bil och ta henne med sig hem. Tänker: Nej, inte den här dagen heller...

Det KAN också vara att hon är tillräckligt stimulerad av att alltid ha sällskap. Hon behöver inte visa sina bästa partytrick för att få känna sig behövd och hon kanske inte pratar så mycket eftersom hon tycker det är skönt med någon som håller käft. Åh nej, bara inte de där töntarna kommer och hämtar mig...

Vi har saknat henne oerhört och gjort vårt bästa för att fylla tomrummet. Tur att vi kan kommunicera med varandra utan ord. Jag behöver bara kasta en råtta av plysch på P för att han ska göra en fantomräddning, slänga sig runt på golvet och försöka döda den innan han oberörd reser sig upp, som inget hänt, och fortsätter där han blev avbruten. Jag har fått hoppa efter falukorvsbitar och stå på bakbenen så länge jag kan. Det var lite bökigt för P att försöka få plats under mina knän i soffan men jag kliade honom på huvudet och han verkade spinna nöjt. Men hon fattas oss ändå.

Men idag, IDAG får vi äntligen träffa henne igen. Då får vi se om vi är förlåtna, bortglömda, efterlängtade eller för evigt dömda till ignorans.

Meeeh meeh!

Besök hos farbror doktorn


Igår efter jobbet fick jag magknip. Som blev värre. Smärtan satt långt ned till höger och jag gick igenom tänkbara orsaker i huvudet, allt från UVI till – huvaligen – blindtarmen. Jag hittade en toalett inne på kakelbutiken men efter att ha pressat ut några droppar så kunde jag knappt gå upprätt därifrån. P blev orolig.

Ringde sjukvårdsupplysningen. 25 minuters kö. Lade på.

Ringde mamma. "Du har kommit till syster *piiip* lämna ett meddelande efter signalen så ringer jag upp så snart jag kan".

Ajdå. OOhh ajajajaj...

Pricken skuttade runt som sjutton därinne så det var mer mig själv jag var orolig för.

Ringde sjukvårdsupplysningen igen. Plats 27 i kön. Under tiden körde vi runt på stan och P hann köpa färg på K-Rauta, handla all påskmat inför helgen och vi hann åka den knappa milen hem innan jag kom fram till en sjuksköterska i andra änden av luren.

Många frågor. Japp, jag har skött magen. Nej, jag tror inte det är något med gravidmagen. Ont i nästan 1,5 timme. Ja, jag har blindtarmen kvar... Fick en tid en dryg timme senare på familjeläkarjouren nere på stan. Krånglade mig ur bilen och gick i huset, kämpade mig in på toaletten igen utifall, utifall... Touch down. Åt middag. Pricken sparkade fortfarande på som en gnu. En kvart senare hade det släppt. Men vi åkte in i alla fall för att bli kollad.

Stick i fingret (båda mina bästa fuck-you-fingrar!), kissa i mugg, sänka, blodsocker, UVI-test, skäll om att jag druckit alldeles för lite och till slut en vänlig läkare som klämde här och där och det enda vi kom fram till var det ytterst spännande: Troligen en bajskorv på tvären. Men för säkerhets skull skickades mitt kissprov på odling.

Pricken vs Mr Hanky
1-0