fredag 27 november 2009

Ruvning!

Tillbaka från kliniken, tillsammans med P och Pricken i säkert förvar!
De har gjort så att ägget ska fästa lättare, s k assisted hatching, läs mer om det här, och jag hoppas att det är lösningen!

Tack för alla tummar, det värmer i hjärtat på oss båda!


FET chans!

Förutsättningarna från kliniken var dessa: Ringer vi inte före 11 så har allt gått bra och då är ni välkomna till oss kl 14.

10:58 ringer det.

DOLT NUMMER

Jag känner armsvetten bryta ut, små stjärnor exploderar framför ögonen och det känns som att jag har boxhandskar på mig när jag ska svara.

Det var från kliniken.

En kvinna med vän röst som pratar oroväckande sakta (det är så här de låter, när de ska lämna tråkiga besked, tänker jag), och jag hinner även tänka det som hon ska säga: "Tyvärr tinade det inte som det skulle" och undrar om jag kommer börja gråta direkt i luren eller efteråt.

I stället säger hon "Vi har tinat en blastocyst och allt ser bra ut, så då är ni välkomna hit klockan 14."

Jag plockar upp hjärtat som jag tappat en 3 tum ner i trägolvet, tackar och lägger på.

3 h kvar till mötet med Pricken III!

Genomtänkt

Idag, om allt går vägen, är det dags att återigen lägga sig i den där konstiga stolen med benen rätt upp i vädret och ha en tjock, liten vithårig doktor sittandes med näsan i arselhöjd som ska peta in en massa olika saker i muffen.

Så vad gör jag? Jag äter ärtsoppa dagen före. Lysande Nenne!

onsdag 25 november 2009

Meh hu äää'le määä'le? (–Men hur är det med dig?)

Dagens ris går till...

I den staden där jag bor har innevånarna inte bara en jävligt gnällig dialekt, de är dessutom väldigt gnälliga. Det låter lika jobbigt som det verkar vara. En kontrast till grannlandskapet, där allt är tjo och tjim och helt oootroligt rooooligt. Och som dalkulla i exil så sjuder patriotismen i mig och som vanligt ska jag vara tvärtemot (även om gnället ibland tar över min kropp, m-å-s-t-e ... k-ä-m-p-a ... e-m-o-t ...) och därför tänkte jag sprida lite tacksamhet och glädje över fenomenet. Ett tacktal, helt enkelt.

TACK alla bittra människor som skriver dagens ris och arga insändare! Ni gör min dag! Det är fantastiskt att se vad folk retar upp sig på, vilka i-landsproblem som framkallar gallfeber och misshandlade tangentbord eller avbrutna pennor i sin iver att berätta för hela länet vilken oförrätt man drabbats av. En gräsklippare som låter för högt om söndagarna. En stulen pelargonkruka från infarten. Potthål i gatan som aldrig lagas. Telefonförsäljarna i gallerian. Hundskit som inte plockas upp i påse utan med skosulorna på den som inte äger en hund. Hastighetsskyltar som ändras från 90 till 80 så att det tar 2 minuter och 48 sekunder längre tid att åka till jobbet. En morgontidning utan Dagens ris är som en inslagen tomkartong i julklapp. Fortsätt så, bra jobbat!!

och när jag ändå är igång måste jag bara inflika med:

TACK alla lata jävlar som åker bil till jobbet! Utan era breda rövar skulle jag inte motivera mig till att själv cykla året runt i regn och rusk. Martyren i mig njuter av att se hur ni kikar med sympati (ojojoj, stackars sate) på mig genom den, av fullt pådrag på stolsvärmen, immiga vindrutan när jag slirar i snömodden eller sprayar ryggen full med lera. Fortsätt så! Se mig inte som en förebild, leta inte fram den gamla Monarken längst inne i garaget och tänk för all del inte på hur mycket pengar ni spar på att inte ta bilen de där 5 kilometrarna ni har till jobbet för då slutar det med att jag tar bilen och får en bred röv och tittar med sympati på de stackars cyklisterna som...

Anyway. På fredag hoppas jag även få tacka för mig på IVF-kliniken. Pricken III ska flytta in!
Tredje gången gillt?

Tack för mig, hej.

tisdag 24 november 2009

Ett lyckopiller fyller år!

Nancy Fancypants fyller 1 år idag! Hurra!!!

Nancy gör verkligen sitt bästa för att hålla oss på bra humör. Varje dag får hon oss att skratta eller bara bli alldeles varm i magen av kärlek! Som matte skämmer jag bort henne med köttfärs, lax och annat gott och undrar sen varför hon alltid sitter vid mina fötter och tigger när jag lagar mat...

Det bästa med Nancy:
• Att hon alltid möter en i dörren när man kommer hem från jobbet. Är vi sena får vi skäll eller total ignorans och hon bara sveper tyst förbi på väg ut.

• Att hon är så himla nyfiken, precis som en Ocicat ska vara. Följer efter en upp och ner till källaren varje gång (vem kommer först!!!), kikar in i alla lådor och skåp man öppnar och hoppar upp i fönstret när man drar upp persiennen. Sen måste hon självklart kolla ner i toan för att se vad det blev eller åtminstone när man spolar; snurrande vatten är kul men läskigt. Hinner hon inte fram får man ett MEEEEEH!!!!

• Att hon numera alltid ligger mellan oss eller på oss i soffan när vi ser på tv. Så himla mysigt och avkopplande med en lealös katt. Finns det någon som kan se så skönt avslappnad ut?

• Att hon är helt vild när vi leker. Jagar allt från totaldemolerade tygmöss till hårband, morgonrocksskärp och sladdar på parketten i hallen när klorna inte får fäste (ibland fäller hon inte ens ut klorna så man undrar ju om hon inte sladdar med flit). Ibland åker hon in med huvudet före i garderoben för att hon inte hinner svänga/stanna. Och det där lilla sprattlet med rumpan hon gör innan attack är sjukt roligt att se.

• Att hon är så påhittig. En kväll hörde vi ett konstigt ljud, som blev starkare och starkare. Prassel! Helt plötsligt står det en plastpåse utanför sovrumsdörren och vill in. En plastpåse full med mjukplast för återvinning. Den har hon släpat upp från källaren (jag säger ju det, hon gillar verkligen inte mjukplast), och efter en stark insats gick dörren upp så pass mycket att hon kunde skjuta in påsen till oss. Jahapp. Tack?!?! Hon försökte få den under sängen, där hon har sin avrättningsplats, men det var för trångt. Jag fick vara bad guy och slänga in påsen i en garderob så vi kunde sova. Men det skar i hjärtat, som hon kämpat! I brist på mjukplast dödar hon numera mina stickade mössor under sängen. Tur att de inte luktar nämnvärt...

• Att hon pratar så mycket. Det är MEEEEH eller mehmehmhe eller också låter hon som en geckoödla. Geck ooouuuuu! Och vi svarar. Mememeh! MeeeEE?? Ett annat ljud hon har är när hon jagar laserpekaren eller fåglarna ute i trädgården. Ett sorts klapprande hårbollshost...

• Att hon är så graciös och snygg. Hon vickar t o m på rumpan när hon går! Pälsen är hur cool som helst med prickarna och ränderna, och så himla len!

• Att hon tycker om oss lika mycket. Vi gruppkramas flera gånger varje dag och då kurrar hon högt!

*krulltrumpeter*
MEEEeheheh!!!



lördag 21 november 2009

Surprise!



Ibland överraskar vi os själva.

Dagen började tidigt med en joggingtur (jag vet, helt sjukt!) och äntligen – ÄNTLIGEN – sken solen på oss igen från en ljusblå himmel.

Hela själen blev 24 kg lättare.

Varje gång jag får på mig löparskorna säger jag till mig själv att det här vore bra om det blev en vana. Det borde vara så enkelt. Snöra på sig skorna och gå utanför dörren. Jag köper nya träningskläder, för det måste man ju faktiskt ha, men så kommer träningsvärken, dåligt väder (fast jag vet att det är skönt att springa när det regnar), för bra väder, ett avsnitt av "Vänner" som jag inte sett sen 2005 eller något annat viktigt. Mitt sneda bäcken säger just nu till mig att jag är som skapt till ett liv som slacker, och ska man inte lyssna på sin kropp? Nu har P hakat på mitt träningsschema så jag antar att jag inte kommer undan. Fast nästa vecka ska ju Pricken in och då borde jag inte...

weeeh, jag löper!
II

Jag hade ju tänkt göra det lite mer spännande än så här men det blev så tråkigt med bara en massa ensamma streck och min skrivkramp är svår som det är redan. Men till slut kom streck numero 2 så nästa vecka är det äntligen dags för inpetnig av en av bubbelprickarna! Om någon av dem överlever upptiningen, vill säga, så än är inget HEJ ropat.

Eftersom detta var överraskningarnas dag så fortsatte vi vara produktiva. Förutom vedhuggning, vinterdäcksbyte på cyklar, avloppsdragning till nya toaletten i källaren och allmän skrubbning av interiören så tillbringade vi eftermiddagen och kvällen i köket. Vi gjorde färsk pasta och P slöjdade ihop Rödbets-& getostfyllda
ravioli med sås av vitt vin och schmöööör, vilt freestylat efter ett besök på Cookshop förra året. Resultatet blev väldigt lyckat! Jag förvisades, inte helt oväntat, till pastamaskinen och jag tror det blev 385 km pasta till slut. Nästa gång hoppas jag att vi inte tar samma recept som Barilla gör för att fylla ICAs centrallager utan anpassar degen till en liten familj på två personer...


Smakprov!

fredag 20 november 2009

Testing, testing

Nä, fortfarande bara ett streck på testet. Ingen ko på isen dock! Jag har pratat med kliniken både igår och idag och det kommer nog lösa sig även utan "böj" på stickan.

Piuh!

onsdag 18 november 2009

Vinter, vita vinter, HEJ!!!

Usch, nu är jag riktigt trött på det här vädret. Regn, dimma och ett mörker som äter upp cykellyset. Vik hädan! Nej, nu är det dags för första, riktiga snön att singla ned och stanna på backen.

Jag gillar vinter. Oftast. Krispig,hög luft och torr fin snö som virvlar försiktigt runt fötterna. Klarblå himmel och gnistrande vidder. Kanske en skidtur? Mer troligt: en fika i en driva. Eftersom det i skrivande stund känns väldigt avlägset med en riktig vinter så passar jag på att lägga in ett moodboard. Väldigt decembertonat, men det är ju inte så långt bort faktiskt. Varsågoda. Längta!

Känns det inte lite, lite bättre nu?

Btw, Gårdagens test: I

tisdag 17 november 2009

The Fighting Egg no 1

Måndagens test:

I

Fortsättning följer...

söndag 15 november 2009

The Fighting Egg no 1

Dagens testresultat (inte helt oväntat):

I

Vänner värmer även när det är blött

Det tråkiga med att träffa vänner som man verkligen trivs med och kan prata med om ALLT och inget, är att det alltid känns som att tiden gått alldeles för fort. Efteråt känner jag mig alltid som en övergiven hundvalp som helst av allt velat följa med hem till någon av dem, legat orörlig och tyst i soffan bara för att fortsätta få vara nära och kanske klias bakom örat om de råkar sätta sig bredvid. Men absolut inte vara till besvär och i vägen. Bry er inte om mig, prata ni så ligger jag här och njuter av att få vara din vän.

Varde ljus!


Nu har det varit mörkt länge nog. Solen har gått ned och orkar inte upp mer än mellan 9 och 3 och vem vet om den ens är uppe när det ändå bara är grått dis eller regn?

Men en snirklig ljusslinga i en enbuske och en annan i en lönn sprider från och med idag små pliriga stjärnor i det förr så kompakta mörkret utanför vår lilla stuga. Grannarna avslöjar sina bon av kåta eldflugor i buskarna och staden börjar leta upp de där trasslet med bling-bling längst ned i byrålådan.

2 veckor kvar till advent...

fredag 13 november 2009

Plats: Jobbet. Tid: Fredag kl 16:00

En tråkig rubrik

Nu börjar återigen tankarna snurra runt vad som tidigare kändes som en evighet bort. Snart dags för nedräkning till vårt första FET! Frozen Embryo Transfer. En liten bubblig version av liv ska petas in i mig och förhoppningsvis göra ännu fler såpbubbliga kluttar av sig som till slut blir en *ta-taaa* bebis. Låter busenkelt. Men det har ju visat sig tidigare vara en rätt komplicerad historia och inget supersklisterpindelnät i världen verkar hjälpa.

Med nedräkning menar jag att det är dags att börja kissa på en sticka som ska säga "Hey, du håller ju för fan på att ägglossa, släpp sargen och kom in i matchen!". Jag har inte hittat just den versionen som gör det, utan de jag fick tag på visar två streck. Om det är dags alltså. Har jag otur så visar det bara ett streck och då blir det inget FET den här gången. Bara att vänta en cykel till. Väntan, väntan, väntan...

Fram tills nu har jag varit så otålig och önskat att tiden ska flyga fram så vi äntligen får en ny chans till ett mirakel. Nu är vi här, och så mycket kan gå fel. Så nära igen att inse nederlaget och falla med ett brak rätt ner i backen. Och samtidigt så nära målet som vi siktat på men som tycks glida längre och längre bort ju mer tiden går. Nu är det inom räckhåll igen.

Jag vågar knappt tänka på vad som kan hända och hur vi orkar gå vidare om det återigen visar sig att vi får gå direkt till tomheten utan att passera Gå.

Samtidigt vet jag ju att det finns de som har det värre. Vi har en tvåsamhet. Jag är inte ensam.

P & Jag. Tror jag det.

måndag 9 november 2009

Mut(t)erad mupp

Visst är det skönt med vinter? Säsongen då man förvandlas från len persika till något mer ...värmande. Likt mögel breder det ut sig över kroppen och jag välkomnar alltihop, här ska inte frysas in någon vinter!

Let's face it. Kala ben orsakar onödigt mycket lidande så här års. Nej, tacka vet jag lager på lager-principen. Mammutlurv och stickade strumpbyxor är en oslagbar kombination. Detta resulterar ju i att hyveln får välförtjänt vila, glöms bort i ett hörn och eftersom det ändå är så mörkt när bävern ska bonkas gör det inget att djungeln är tät även där när P ska ut på safari. Inte för att han har något emot det (risken att bävern rivs är ju minimal även om man stryker mothårs). Och jag sparar inte tokbusken för värmens skull utan av ren lathet.

I dagsljus är det dock något helt annat. Eftersom jag återigen ska lufta stjärten hos min gynekolog inom kort, kom även tanken om det inte var läge, för allas skull, att fixa frisyren.

Jo, det var det. AAAH!

torsdag 5 november 2009

Soffpotatis

Behold! I denna pjäs ska vi tillbringa vinterhalvåret. I kväll väntar glöggpremiär och .. och.. och.. och HÅNGEL! Yihaaa!

tisdag 3 november 2009

Fjortisar!

Idag är ingen vanlig dag! Det är vår fjortonårsdag! Hurra, hurra, hurra, hurraaaaaaa!!!!

Nästan halva vårt liv har det varit P & Jag. Oskiljaktiga, även då vi levt åtskilda. Vuxit upp, vuxit ihop. Psykiskt och (nästan) fysiskt. P's mamma sa i sitt tal på vårt bröllop att vi var som två ormar. Och så rätt hon har! Alltid är det någon kroppsdel som rör den andre. Omslingrade vågrätt och lodrätt. Ihoptrasslade likt nykokt tagliatelle. Ssssssssssss!

En av de första bilderna som togs på oss! Så unga... Och vilka
pinsamma kläder, kolla Emmaus-utstyrseln! Pwaahahahah!

P. Min allra bästa vän. Tack för att Du finns! Mitt hjärta är ditt, ditt hjärta är mitt och aldrig jag lämnar det åter.

Jag älskar dig!

Får jag lov?

Jag är så glad för du är hos mig
Du fångar mig med varje lek
och vad som helst kan alltid hända
för i vår dröm är allting smek

Jag kramar dig igenom rymden
Du strålar gul, jag skrattar blå
och vi följs åt i evigheter
en glittervind som är vi två

Du och jag är miraklet här
Du och jag är miraklet här
Du och jag är miraklet här
Du och jag är miraklet

Jag föds i varje blick du ger mig
Jag ger dig allt, du ger mig mer
Du ler så varmt åt mina tankar
sen den där dan då jag sa hej

Du och jag är miraklet här
Du och jag är miraklet här
Du och jag är miraklet här
Du och jag är miraklet

Miraklet...

söndag 1 november 2009

Moneybrother

Tack för igår, det var magiskt! :-)