Helgens hissa&dissa–lista

DISSA

5. Att hissa-listan bara har 5 punkter, så att jag inte fick plats med punkten: långledighet som kändes som 3 veckor men var 3 dagar.

4. Mygg och knott. Dessa förbannade odågor man glömmer existerar när man ser Pripps Blåreklamen och längtar efter sommaren.

3. Det borde schemaläggas pauser mellan intag av fika eller mat, t ex för att andas.

2. Hårda sängar (vanligtvis ursköna tarrsängar där vi sover som stockar) i kombination med foglossning. Foglossning borde finnas under Amnestys lista över tortyrredskap, men eftersom det kommer i kombination med graviditet som snarare är en belöning så funkar ju inte det. Och så går det ju över, vilket avkapade armar inte gör. Men det gör ändå förjävla ont.

1. KNOTTHELVETE!!!! (igen) Damn those animals!!! Och vad lever de av när vi inte är i skogen? Dö, mothafockaaaaas!

****************

HISSA

5. Vädret – första gången på flera år med sol och man hade kunnat varit barbent hela natten om det inte varit för några av sakerna på dissa-listan (se ovan)

4. Färskpotatis med schmöööör!

3. Träffa familj och vänner man inte sett sen... förra midsommaren...

2. Jag kände mig som en sockerbit omgärdad av getingar. Nu pratar jag inte bara om att jag hade en vit sommarblus över min fyrkantiga mage – utan de facto att alla ville fram och klämma (me like!), berömma den fina kulan och önska lycka till. Sista gången man är så uppmärksammad, antar jag. :-)

1. Nancy fångade sina första möss! Fina, ludna små korvar placerade vid ytterdörren. Ingen kunde vara stoltare än jag! :-)

suck

I går hände det en ganska jobbig grej. Jag sa till P: "Jag har gjort bort mig...". Bara detta var jobbigt. Jag gör sällan bort mig. Eller nä – fel. Jag gör inte bort mig så ofta som jag borde inse själv. Oftast bjuder jag på det. Men detta...

I fredags, efter att jag lämnat maken på svensexa och skulle fördriva tiden innan han skulle hämtas igen sent på natten, så ringde jag min käre svåger E och hans flickvän för att kunna få hänga där och förhoppningsvis få honom att köra. Jag ringde två gånger. Inget svar. Till slut fick P tag på honom och allt var frid och fröjd. Igår ringde E men jag hann inte svara. Jag ringde tillbaka men "just nu kan du inte nå ditt önskade mobilnummer, var god försök senare". Dock plingade det till i telefonen efter ett tag med ett sms.

"Vem är du?"

Jag ringde genast upp igen. Han svarade. Jag tyckte det var läge för att vara jätterolig och skrek:

"HAALLÅÅÅÅOO" med kakmonsterröst.

Inser när han frågar vem det är, att det inte alls är E, får panik och avslutar samtalet, lätt stammande.

När jag berättade det för P några timmar senare, så började jag gråta hysteriskt (en väldigt oväntad reaktion – thank you hormones!!!). P skrattade så han skrek och tårarna sprutade och trodde nog att jag också skrattade så tårarna skvätte så jag inte kunde andas (väldigt vanligt) och skrattade ännu mer bara därför. Och självklart ringde han sin bror för att återberätta hela förloppet. De hade väldigt roligt åt mig.

Nåja, till slut skrattade jag också.

Tror jag.

Är det inte bestämt enligt lag att meddela sina närmaste om man bytt telefonnummer??! Det här ska han få faaaan för.

ehihiih

P ringde precis. Nu minns jag inte vad han ville, men jag hörde att han var på stan så jag sa lite halvallvarligt att det var rea på Polarn o Pyret.

– Jag vet, sa han, jag har precis varit där. Och handlat. Ska det vara en present, sa hon (i kassan), och jag sa nej...

Hormonerna exploderade och sprudlade i hela mig. LYCKA!!!!! Så vi fnittrade ikapp i telefonen och blev alldeles tårögda båda två.

Små kläder. Små, små kläder till vårt stora mirakel.

54 dagar kvar.

Pricken = Kicken

Hela magen goes mer och mer bananas. Den som befinner sig på insidan springer runt på innerväggarna och skinnets spänst prövas onekligen. En krumbuktande parvel här, en rak höger där. Nu börjar det bli ordentlig kraft i sparkarna, så jävla häftigt, men det är ganska många veckor kvar att träna upp kickarna på så det här kan ju sluta med världens första spontana entré genom naveln istället för mutthålet.

Kom ihåg var ni läste det först.

Tjoho!

Jag har nog, förmodligen, världens bästa chef. Gårdagens försoningssamtal slutade precis som jag hoppats, tyvärr 1 år för sent eftersom jag inte har många veckor kvar att jobba, med att jag och min partner in crime tilldelades fler arbetsuppgifter från "the thing", vilket vårt bråk egentligen handlade om. Min misstanke om att hon inte vill att vi ska ha något att göra för att hon själv ska få vara den som är bäst och helt ovärderlig och oersättlig ligger kvar, men nu blev det en bra kompromiss och hon lyssnar på vad vår VD säger så det här blir nog bra. Finally.

Det behövs en urspårning ibland. :-)

Mycket som ska klaffa

Läste den här artikeln om hur ägget fäster.

Läs den! Och förundras över att det fortfarande är många som tror att du kan motverka en graviditet med tankekraft.

Nu ska jag gå och kissa.

NEJ! Jag kunde inte!! Jag hade tänkt göra det så länge så nu slutade njurarna fungera tillfälligt. Måste slappna av.

Beslut och hur det brukar gå med det

Fy satan vilken velpotta jag är. Jag kan aldrig bestämma mig och oftast så ångrar jag mitt val i alla fall. Jag skulle ha tagit oxfilén. Eller morötter och inte pommes. Eller köpt den där *valfri vara* innan den var slutsåld, då när jag ändå höll i den och gick sju gånger mot kassan men vände lika många gånger.

Idag var ännu en dag med jobbiga beslut att ta. Jag pingvinade mig ner på stan på lunchen och tänkte belöna min flåsande lekamen med en glass. Solen sken, jag handlade ståltråd (inte ens en sån sak kunde jag bestämma om så jag ringde P), presenter till vuxna och barn och sen var det dags. En glass! Glass! Glass! GLASS!!!

Jag hade först siktat in mig på mjukglass. Med tuttifrutti-strössel. NEJ! Förresten, med nougatsås. Eller nötter OCH nougatsås. Eller strössel. Lakrits är också gott som strössel. Här i stan verkar det inte säljas mjukglass på många ställen mer än i galleriorna så jag hann passera ut genom skjutdörrarna (bara en sån sak, jag går ju så respektingivande fort) innan jag hade funderat klart om det verkligen var det jag var sugen på. Nästa chans var Pressbyrån. Åh klart jag ska ha en 88:an! Jag närmade mig. Här blev jag lite tudelad för granne med Pressbyrån är en annan godisbutik som annonserade om mjukglass. Tillbaks på ruta ett.

Jag tog sats. Men istället för att vika av åt vänster gick jag höger och hamnade i en skobutik med skylt "Ät gärna glass, men inte här". Vad hände?

Fortsatte, efter rundan bland barnskorna, med myrsteg efter gågatan. Ny chans på 88:an. Mittemot – en delikatessbutik med kulglass! 88:an försvann ur tankeloopen och jag konstaterade att jag var för mätt för en stor kulglass (ja, för man måste verkligen äta 3 kulor i en våffla), och de har ju ändå inte så många sorter att välja på (vilket borde passa mig). Tanken på caféet i huset där jag jobbar slog mig med full kraft – de säljer Ben & Jerry i små söta förpackningar, perfekt för en dag som denna! 8 minuter och 100 meter senare går jag förbi och in på kontoret, 30 jävla spänn för en glass – är jag inte klok! Tur jag inte köpte nån.

Så här sitter jag nu. Glasslös. Tänk så det kan bli. Det alternativet hade jag inte ens tänkt på.

Catfight

Nä, Nancy var inte inblandad. Jag var. Med en kollega. Inga klösmärken men jag fick henne att resa ragg (ni skulle bara veta hur hårig hon är) och rusa hem till skogs.

I morgon väntar samtal med förstående VD (kan tänka mig att han är smått road av situationen) och om jag inte gjorde det tidigare så räknar jag dagarna till semestern. Och därefter väntar lång föräldraledighet, om allt går bra.

Nåja, jag känner mig tillfreds med att ha fått säga det jag ville ha sagt, men tror inte att hon kommer kunna ändra på sitt beteende.

Rooaaarrr...

En doft av död

Det är mycket att tänka på som husägare. Det ska hållas koll på allt möjligt, och mycket lär man sig på vägen. Det senaste vi samlat på oss i kunskapsväg är:

Att äta något med räkor dagen efter de tömt soptunnan är en väldigt dum idé.

Hur flärdfullt det än kändes när vi pillade av skalen och fick Nancy att göra fina konster för att bli matad med bajssträngen, så blir inte grannarna (de som bosatt sig norr om stan för att slippa lukten från papperbruket) imponerade av 2 veckors vällagrade räkskal i kompostkärlet.

Don't try this at home.

Kackel på fikarasten

Min kollega, 35 år, undrade häromdagen om kycklingfilé var ett nytt påfund i affären. Hon hade aldrig köpt det tidigare i alla fall – vilken smart grej! Så praktiskt! Hon och hennes man hade tidigare alltid köpt färdiggrillad kyckling nämligen. Himla kladdigt och det blev ju en massa ben över.

Jag är osäker, men har man verkligen alla hönor hemma då?

Pingvinmarschen

Åh underbara sommar! Kvällarna är så ljusa och fina, att det känns bortkastat att sitta inne och pussla (min tönthobby jag återupptagit på barnmorskans inrådan, eller ja, hon sa att jag skulle vila och slappna av men det är ju ungefär samma sak) så igår föreslog jag för P att vi kunde ut och gå en sväng på kvällen, efter att han kommit hem från träningen.

Sagt och gjort.

På med foglossningsbältet och sköna skor.

– Är du verkligen säker på det här? sa P.

– Jaaadå.

Efter 100 meter och 14 minuter senare kom vi till en liten uppförsbacke (och då bor vi ändå nästan högst upp på åsen redan). Där tog mina ljumskar slut. Så vi fick vända och gå hem igen. P blev glad för han frös.

I kväll tänkte jag sitta på en stol i solen och lukta på blommorna. Jag har vallats färdigt för säsongen.

Nyanländ med storken!

I natt blev mina föräldrar mormor och morfar för tredje gången. En liten kille tittade äntligen fram och jag blev moster igen! Hurra!!! Välkommen lilla vän!

Nenne trädgårdsbloggar!

Jag älskar att ha trädgård!

Nu har jag ju ännu inte hämtat mig från insikten att mina fingrar inte är naturligt gröna, efter en incident med uppochnedvända pioner.

De har inte heller riktigt hämtat sig...

Men trots det så försöker jag nu se framåt. Gå vidare. Skaka av mig jorden och resa mig upp för att beskåda frodigheten. Vissa saker lyckas jag med, tulpanerna och krokusarna kom upp där jag satte dem (pärlhyacinterna till höger är dock Ps förtjänst). Bärbuskarna har ännu inte vissnat och de blommor och buskar som redan växte här när vi flyttade hit har heller inte dött. En framgång! Framgång har jag också rönt i mitt krig mot kvickroten. Förra året låg den som en tjock matta över den, av förra ägarna, övergivna rabatten. Jag grävde och slet med händer och grep och till slut, efter mil av rötter, kunde sista biten jord skönjas nu i våras (då fick P hjälpa till eftersom jag befordrats till arbetsledare). Det är fortfarande bara jord där eftersom .. det där med pionerna. Men jag tror bara de är lite slow starters.

Hur som helst. Vår bästa tid är nu. Det doftar av häggen (ja, inte här då, eftersom vi inte har någon), alla löv är krispigt ljusgröna och det känns skolavslutning i luften. Nu var det ju ofantligt många år sen jag slutade skolan, men känslan är kvar.

Angående bilderna från vår trädgård. Jag har ingen aning om vad något heter, förutom gullvivorna (och kvickroten mellan de där pyttesmå, blå blommorna).

Nancy gillar också vår trädgård. Hon gör sitt bästa för att det ska växa i rabatten och smyger omkring i blåbärsriset och några buskar som ser lika risiga ut som Ölandstok fast det blir små, rosa blommor (ni ser, jag har stenkoll). Fångar flugor, fjärilar och mygg. Spanar på småfåglar och tjattrar tillbaka till skatorna. Skrubbar ryggen mot stenplattorna eller trottoaren, och struttar efter till postlådan som en hund innan hon väljer sin egen väg.

Själv tycker jag det är skönast att vi har så många träd. Skön, grön skugga. Eftersom jag är nästintill ljusblå i huden så hade jag inte velat ha en tomt där solen hela tiden gassade. Och var skulle vi i så fall sätta upp hängmattan? Den som jag planerat ligga i resten av sommaren (vilket kräver att vi hyr en travers, enligt P, för att få mig dit och därifrån utan större skador, osäker på om han menar på sig själv), med en bok eller bara filosofera i väntan på Pricken. Jag är bra på det. Att göra ingenting. Så då spelar det ju ingen roll att fingrarna inte är gröna om jag ändå inte använder dem.

Gröna och gröna förresten. De blir ju mest bruna tycker jag, när man håller på och påtar (i jorden alltså). Kanske där det felar. Man kanske bara ska smeka bladen? Fast det är klart, om man satt roten så det växer ned mot Kina finns inga blad att smeka.

Nancy Gos

Här kramar hon husses ben...

Men hos matte är det annat som gäller. Magen!