Cyklist javisst

VUL (efteråt)

Den flaxade, petade sig i näsan och visade upp sig från sin bästa sida. Pricken sa Aaaeeeeh och vi sa OOoohhh!

10+0. En vecka yngre än vi trott. Så Clearblue visade rätt (eftersom jag i så fall testade för tidigt) och jag hade rätt magkänsla (eftersom jag ändå var gravid). Win-win situation!

VUL

VUL idag om några timmar.

Lätt. Nervös.

MVC!

Nu är jag inskriven på MVC! Samma barnmorska som sist och det känns som i förrgår. Jag tycker ändå jag bearbetat förra förlossningen ganska bra och har tänkt att den nog var ganska normal. Men det var svårare än jag trodde att berätta om den igen. Klump i halsen. P berättade om hur han trodde att han skulle få åka hem ensam. Pulsen steg.

Vi hann dock inte prata så mycket om förra förlossningen innan hon tyckte vi skulle boka tid med en förlossningsläkare för att lägga upp en plan för denna graviditet och kommande bebisleverans. Jag kände hur klumpen i halsen avstannade och det kändes bra att hon verkligen tog oss på allvar. Här ska det inte gås över och noggrann övervakning av tillväxten, var hennes åsikt.

Ett försiktigt yeii.

Det här kommer att gå. Bättre. Väl?

Gäller singeltaxa då?

För någon dag sen mötte jag en taxichaufför. Hade ju inte varit något konstigt med det men han kom på cykel i sin arbetsuniform. jag ångrar så att jag inte frågade honom om han var ledig. Eftersom han förmodligen hade svarat "Ja" på den frågan, undrar jag hur han hade reagerat om jag hade hoppat upp på pakethållaren och bett honom köra mig till min gata i stan.

Eller som Håkan skulle sagt: Mister, visa mig den maximala hastigheten, vart du vill, så fort du kan. Vart du vill så fort du kan!

Undrar vart vi hade hamnat.

Status quo

Hoppla. Graviditetskalendern i mobilen säger att jag är i v 11 (10+0) och att 25% av graviditeten har passerats just idag.

Jag känner mig dock inte särskilt gravid.

OK. Jag mår illa (detta är nytt även för mig). Men jag vet inte om jag gör det för att jag är så rädd att det
a) inte är någon där eller
b) det är något galet

I övrigt är jag precis som vanligt. Jag trodde ett tag att magen växt men det var nog bara rent fett och sen försvann det av att jag inte kunnat äta så mycket att byxorna gick att knäppa igen.

Allt detta gör att jag inte riktigt vågar glädjas. Men i morse bokade jag tid för VUL så nästa vecka får vi veta om det är OK med mini. Om det är på riktigt.

Keep on walking

Och Pricken var så vänlig att han väntade tills jag kommit hem innan han tog sina första steg.

Nåja, det var ju inte direkt som att han aldrig kunnat göra annat, men fram tills igår satte han sig ned så snart han insåg att han inte höll i någon eller något (dock behövde det han höll i inte vara förankrat i marken, men det funkade bara när han stod still). Men nu. Stora kliv. Fram och tillbaka mellan oss. Skrattade högt och vinglade fram med sitt hår i en svärm likt en nyfönad Dynamit Harry.

Och där var bebisen borta. Kvar var ett riktigt barn.

Borta bra men hemma bäst

Jag har varit i London. Utan vare sig P eller Pricken, utan med tre fantastiska brudar. Vi har babblat, njutit, promenerat, shoppat (jag gjorde mitt bästa) och ätit. Jag blir väldigt fort mätt så det har varit många besvikna servitörer som plockat bort tallriken.

Två nätter. Två nätter och som jag längtat hem! Samtidigt som jag trivts med att bara hålla koll på mig själv och möjligtvis ett öga på de andra för att inte gå vilse. Jag behövde aldrig oroa mig för att de skulle riva inredningen eller kleta gröt i pannan.

Väldigt skönt, så här i efterhand (mitt barnlösa jag hade sagt "vad var det jag sa?!?").

Känslan av att komma hem och mötas av min lilla familj (ja, jag hade ju tekniskt sett åtminstone en av dem med mig hela tiden) var obeskrivlig. Ville omsluta Pricken så han kapslades in av hela mig, precis som när han låg i magen. Krama sönder. Han höll min hand hela vägen hem. Eftersom det var mitt i natten sov han men stundtals tittade han på mig, tyst med stora ögon.

Jag vaknade vid 4. Becksvart i rummet och för ett ögonblick trodde jag att jag var kvar på hotellrummet. En liten hand på min axel, trummande fingrar. Tunga andetag från både P, Pricken och Nancy som trängdes så nära mig de kunde. Mitt blod fick fart som när man skjuter iväg en roulette-kula.

Hemma.

Så. Jäkla. Skönt.

Pilutta dig

Clearblue och jag har väl aldrig varit såta vänner. Men jag kan ju bara konstatera. Haha. JAG hade rätt och det hade fel. Magkänslan segrar över tekniken.

Plötsligt händer det

Jag hade hoppats men aldrig trott att det skulle ske. Liksom hoppsan hejsan, så som det gör för "alla andra".

Men det har det gjort.

Fast det är klart, jag är ju inte förvånad ändå för förutsättningarna fanns ju. Gör man så här kan det gå så där.

Men det funkade ju inte innan, hur mycket vi än gjorde efter alla instruktioner och dessutom några trick i boken. Vi fick ta hjälp av experter.

Och nu. Gravid. Liksom av oss själva. Jag tror jag måste köpa en Trisslott idag.

Ett år

För ett år sen var Pricken fortfarande på insidan. Men nästan, nästan ute. Vi hade varit på förlossningen ett bra tag vid det här laget. Jag hade så ont så P fick äta upp allt godis själv (det grämer jag mig för än idag – tacka nej till godis? Det gör man ju bara inte). Att det inte blev riktigt som jag tänkt mig är ett understatement, men inget jag tänker på idag. Huvudet glömmer. Kroppen glömmer.

Han kom ju till slut. Vår efterlängtade, EFTERLÄNGTADE, Pricken.

Och i morse väckte vi honom med sång och paket. Han var helt mosig i ansiktet, kisade på oss och sträckte på sig. Vad håller ni på med, ser ni inte att jag sover! Paketet öppnades. Kastruller! Vilka perfekta cymbaler de där locken är! Och vi gick in i hans lekrum, där ett ännu större paket stod. Riv och slit (mest av mig). Ta taaaa! En liten spis! Med lucka som går att öppna och stänga. Knappar att vrida. Plattor att koka (nåja) kuinariska mästerverk på. En ugn att gömma sig i för mindre varelser (Nancy testade och den fick klart godkänt).

1 år. Från en sovande marsipangris till spexande krulltott. Älskade, älskade barn.

Köket på bilden har inget samband med texten

Jaha. Nähä.

Så dumt. Jag har trott att jag varit gravid ända sen i tisdags. Så himla dumt. Varför skulle jag vara det, vi ligger ju bara med varandra för skojs skull. Men kaffesug, illamående och framförallt utebliven mens och ett pirr i kroppen. Vi kunde själva. I dag fick jag äntligen tag på ett test. Skyndade mig på lunchen och smugglade in förpackningen (inbrottssäker plast?!), och kissade på stickan. Det där kan man ju. Men jävlar i havet vilken lång tid det tog innan resultatet kom. Jag var så nervös att blodet pumpade högt, högt innanför ögonloberna. Jag visste ju vad det skulle bli. Jag VISSTE.

Men hade fel. Så himla dumt. Så himla dum.

Back in business

Long time no see. Jag har haft semester. Jag har varit så totalt avslappnad att jag... äh. Vi har haft det väldigt bra i alla fall. Åkt kors och tvärs och långt, långt bort och nära. Varit väldigt lediga, men hade nog gärna varit hemma mer än vi varit. 

Pricken skulle ha fyllt 1 förra veckan, om han inte varit kvar så långt kontraktet sträckte sig. Nu firar vi istället om några veckor i stället. Tur det, för vi har ändå inte hunnit ordna någon present. Eller bakat tårta. Han kan stå själv några sekunder, om han inte tänker på det. Han säger Mamma klart och tydligt, och Däddä om P. Oouuuh i falsett betyder Nancy. Ouuuh i normal ton är oftast något stort (gärna gult) på hjul, följt av ett brrrrm. Han smackar med tungan långt ute när vi ska äta eller om han vill smaka något och säger Nam om det är extra gott. Innefattar även kattmat och grus, fortfarande otroligt populärt. Stenarna sköljes noga ett par sekunder och spottas ut om vi inte redan petat ut dem med fingret. Han bonkar gärna huvudet mot allt. Oss eller sig själv i spegeln med en kärvänlig min, på bollar (vi har övat på nickar), golvet, gröttallriken. Kan fortfarande inte klappa händerna, men dricker själv ur små glas. Om vi frågar om han kan stampa fort så stampar han så fort han kan och skrattar, alternativt skriker, högt! Hans hår är långt, blont och när han sovit är det alldeles fullt av stela korkskruvar i nacken. Han har fem tänder, som han gnisslar med och har testat deras funktion i mina bröstvårtor, tack för den. Så fort han ser bar hud så ska han prutta på den med munnen. Min sladdriga mage är mest populär att prutta på. Den behöver man inte se huden på för att göra roliga ljud. Jag tänker "den här tiden är den bästa", samma som jag tänkt när han var ny. Eller 1 månad. Eller 2, 3, 4... Varje vecka slår den förra. 

I morgon börjar jag jobba heltid och P ska vara hemma. Han bävar, jag bävar. Han – för att Pricken är högt och lågt och nyfiket far fram som en virvelvind. Jag – för att jag inte vet hur jag ska klara av att vara borta från Pricken så mycket. Men man vänjer sig väl. Hoppas jag. Jag har redan tankat mig full med kramar nu på kvällen så det ska räcka åtminstone fram till lunch i morgon. Sen får resten av eftermiddagen gå på ren vilja och överlevnadsinstinkt. 

Till morfar

insåg att det aldrig mer
blir plättar med socker
för jag upptäckte
att stigen till ditt hus
hade växt igen

Eh... Wtf?

Hittade de här godsakerna igår när vi var på utflykt. Ska man skratta eller gråta?

Jag gjorde't

Jahapp. Nu är jag fast.

Trynet

Det här med Facebook. Jag är ju inte där. Eftersom jag vet hur besatt jag kan bli av att hänga på nätet, i trådar, på forum och bloggar så verkar det sunt att inte ha ett konto. Dessutom hävdade min svåger drygt att jag minsann kommer skaffa ett till slut så därför har jag även av principer vågat vägra Fejjan.

Men nyfikenheten gnager, och jag har ofta "lånat" P's för att kika runt på vad mina (ja, våra) kompisar har för sig. "Vad händer i världen?" frågar jag, och han berättar eller så får jag läsa själv. Men jag känner mig lite utanför. Jag är inte så intresserad av att hitta gamla klasskompisar, vänner som tappats på vägen. Har jag ingen kontakt med dem så beror det ju på något. Men en liten smygkik av vad de sysslar med nuförtiden vore väl trevligt. Och nya vänner... De vill jag ju hålla kontakten med och det verkar ju som det enda sättet, jag ringer ju aldrig och är dålig på att skriva brev. Finns posten ens kvar?

När mitt envisa beslut togs var det ingen mer än datanördar och reklamtöntar som trodde på någon större succé. Samma personer som hävdade att alla, företag som privatpersoner, skulle till slut umgås som avatarer i någon fantasivärld som jag glömt namnet på (jo, jag var på den föreläsningen).

Så ska jag krypa till korset? Svälja stoltheten och med brännande kinder erkänna för A att han hade rätt? Sitter med startsidan framför mig.

Gilla?

Sömnbrist

Så jag ropade hej för tidigt igen. Pricken som sov så bra, utan att amma något om natten. PFFFFFFTT! Nu har ju vi varit oförskämt förskonade från stökiga nätter men sen jag skrev det här inlägget så har det vänt helt uppochned. I går natt trodde jag han hade nattskräck, för det gick helt enkelt inte att få kontakt med honom när han skrek som besatt och det enda som fick tyst på honom var tutten. Och den fick inte lämna munnen, vilket resulterade i rätt öm moder. I natt skrek han inte lika mycket men sov inte och snurrade runt, gnällde och sparkades. När han väl sov lät han som en knarrande dörr som aldrig slutade.

I morse vaknade vi kl 9 av att Pricken satt i sängen mellan oss och pratade och pratade. Mitt huvud kändes 4 nummer för trångt, kroppen som förlamad och ögonen full av kattsand. Vi vuxna var på fruktansvärt dåligt humör och att P fick hälsenan krossad av en gåvagn framförd av en fartdåre utan kontroll och omdöme gjorde det inte bättre.

Å andra sidan har de här dagarna varit väldigt lätt att lägga honom. Han somnar snabbt och utan strul i sin säng. Men kan man inte ha både och?

Jag har all respekt för de med sömnstruliga barn! Hur orkar ni? Man blir snabbt knäckt. No wonder sömnbrist är en tortyrmetod. Nu finns inte några alternativ än att just försöka orka, och man klänger sig fast vid hoppet om en kommande bra natt. Det måste vara en period. Det går snart över. Tänderna i överkäken? Separationsångest? Utvecklingsperiod?

Sov gott min skatt. Vi behöver det.

Efterrätt

Goa gubbar! Direkt från landet.

Helt out of the blue blev jag sugen på kassler

Eller också inte.

Som att cykla

Innan jag fick barn märkte jag endast av ägglossningen genom att jag kunde använda flytningarna som slimehänder man fick i 5-kronorsautomater på macken som barn. P kände även min temperaturhöjning (!!!) som höll i sig till dagen före mens (och så var hoppet ute). Nu är det andra gången sen förlossningen och skillnaden är – smärta.

I tre dagar har jag haft ont i äggstockarna. TRE DAR! Det dunkar i dem när jag går. Det värker i dem när jag rör mig minsta lilla. Det här med att hålla sig cool och inte tänka på cykeln (inte den jag åker till jobbet på) funkar ju sådär. Fast nu har vi inga planer på en tvåa för tillfället så ångesten är än så länge en bra bit bort men vetskapen om att det nu är läge att ligga, om vi nu skulle vilja och orka, maler på.

Ligga. Ligga? Ligga! Nja, njä. Nästa vecka. Kanske.

Värmen är här

Positiv!

Inte var dag det passerar en positivhalare utanför fönstret, vilken start på dagen! Tut tu tuuut! :-)

Pricken – 10 månader (En lång harang av skryt)

Tiden snurrar på så fort, så fort. Dagarna känns långa, eftersom solen aldrig går ned, men det är nästan jämt torsdag och veckan är helt plötsligt nära slutet. Igen! Och så rullar det på.

Pricken då. Frodas och växer, lär sig nya saker och jag förstår inte att han en gång varit ett litet fruset frö. Som tinat och nu värmer vårt hjärta till mjukglass. En glad skit. HAhahah! Säger han, närhelst det passar. Även när det inte passar. AHahaha! Så som vi vuxna skrattar. Knycker på nacken och stöter fram ett par A:n. Lägger huvudet på sned och gör sig så söt han kan. Plirar med de glada ögonen. Uh uh! Jag vill något, gissa vad! Uh Uh UH!!!

Låter både som vi skulle behöva ringa hit en exorcist, varvat med de högsta tonerna som sångfågel eller varför inte Mamamamamama Bababababababa.

Äter allt man ger honom. Köpmat som egentillverkad. Stora bitar att tugga (nåja) på. Puréer att suga upp med porerna. Förutom det så står ju som bekant kattmat högst i kurs. Därefter stoppas gärna smågrus, jord och kottar in i munnen. Jag ammar fortfarande, men sen några dagar tillbaka har han *peppar, peppar* nöjt sig med mysigt kvällsmål och morgonslurk och P har lyckats söva om honom när han vaknat på natten. Känner mig lite ledsen över att den tiden är över när jag stod för den huvudsakliga födan, men det är ju självklart skönt att övergången gått så smärtfritt för alla inblandade. Förutom en och annan test av tandraden i bröstvårtan.

Han gillar fortfarande att åka bil. Somnar oftast, eller sitter tyst och tittar ut på världen som susar förbi. Passar ju bra inför 120 mil enkel resa i bil på sommarsemestern...

Leksaker! Bultbrädan står fortfarande högt i kurs. Gåvagnen nöts fram och tillbaka, fram och tillbaka genom hallen och vardagsrummet. Böcker. Gnaga på duplo. Köra med väghyveln. Men helst vill han krypa in i diskmaskinen. Eller pensla med brödpenseln i silikon. Knappra på datorn. Knata runt, runt, runt soffbordet och försöka komma åt det som ligger på mitten – fjärrkontroller eller en penna. Nancys fjädervippor är hysteriskt roliga att vifta på, i alla fall när katten (eller mamma) försöker fånga andra änden. Krypa och jaga eller bli jagad. Vara ute!! Leka tittut bakom gardinen, haklappen, kepsen eller vad än som står i vägen. Läsa saga. "UUjj", måste känna på pappas fina cykel! Härma alla djur vi kan hitta på, och Pricken tycker bäst om hunden och skrattar tillgjort åt katten för det låter ju inte alls som Nancy.

Nancy och Pricken gillar varandra. Han klappar henne eller drar henne i örat men har blivit bättre i motoriken och hon har nog blivit lite tåligare. Hon ligger gärna vid hans fötter eller rumpa när han sover. Slickar honom på huvudet, bonkar honom tillgivet i pannan, väcker honom med sitt prat, följer med oss på promenad och äter upp hans mat som han tappar (nej, hon är ingen hund).

Full fart alltså. Nu har han övat på att gå i flera veckor så det är väl nästa level vi väntar på. Våga släppa taget bara. Första riktiga ordet (hoppas på "vibrasionsdämpere"). Kunna vissla och knäppa med fingrarna. Hjula. Det sista kan jag inte själv än men jag tror Pricken är en naturbegåvning.

Det visar sig.

Glad midsommar!

Prickens nya diet

Kanske inte det som BVC först och främst rekommenderar. Men vilken fantastisk glans i håret han får!

På jobbet intet nytt

Fuck this shit. Jag längtar hem.

Sommar, sommar, sommar

Sommaren är här. Här ska springas barbent med bruna, blanka spiror eller sitta på en brygga om kvällen som ett skogsrå med håret ljuvt fläktande framför ansiktet. Fast det blir ju samma som vanligt. De bruna benen man ser framför sig blir aldrig bruna. Att jag aldrig lär mig. Möjligtvis att jag får en mörkare ton ovanför knäna. Däremot är de oftast rödprickiga av myggbett. En röd rodnad med ett vitt streck där shortsen slutade. Sommarkvällarna är fulla av knott så ingen kan sitta ute.

Så jag får hoppas att jag flyttar in i en glossig tidning snart så jag slipper bli biten av små kryp och dessutom få benen airbrushade. Det vore fan något.

Kärt återseende?

Min spontana reaktion på Mors dag var ägglossning (jo, det är sant!). Och igår kom den. Mensen.18 månader sen sist. En skön break från någon man inte var kompis med då det sist begav sig. Vi är inte direkt bundis och bästis nu heller, men vilken härlig känsla att inte bli genombruten av sorg! Bara ett konstaterande "Jaha ja" och så inget mer. Hoppas det får fortsätta så ett tag. Men tanken på syskon har faktiskt slagit oss. Och nu skulle det, rent teoretiskt, vara möjligt. Inte så skrämmande tanke.

Däremot skrämmer det mig att Hon och jag ska bli osams igen.

Fancypants under attack

Nancy har det tufft nu. Hon står ju som bekant inte så högt i kurs hos våra vänner fåglarna, efter att flertalet av dem fått se döden och vårt sovrum i vitögat. Vi har eliminerat hennes förutsättningar till fler fågeltroféer då vi stängt kattluckan för ingående passage. Hon får nu hoppa på dörrhandtaget som en vanlig bondkatt när hon vill in. Det fixar hon inte med birdie namnam mellan käkarna.

Nu slipper vi dock inte helt undan fågelinfluensor och annat äckel, som vi hade hoppats. Bjürktrastwaffe har legat i hårdträning mitt under pågående äggkläckningsperiod. Lågflygande horder av tungt beväpnade bajsbombare attackerar dagligen stackars Fancypants från flera flanker. Farstubron är pepprad med träck efter misslyckade räder och Nancys fina, blanka päls är om möjligt ännu prickigare än vanligt. Som om inte förnedringen av att lukta björktraströv vore nog, så rengör vi henne med våtservetter utan parfym inför hela flygvapnet.

Som sagt. Nancy har det tufft nu. Tror hon är den enda som längtar efter vintern.

Mors dag

Min första mors dag! Jag fick förpresenter i fredags i form av en bukett röda gerbera och en Hus&Hem. Vad ska jag säga? Han känner mig, helt klart. P har därefter haft något fuffens för sig i källaren och jag besöksförbud till nämnda våningsplan. Vad hade han hittat på? En ponny? En villa i sydfrankrike? Att han fick två trisslotter och en mössa när det var pappadagen gjorde ändå att jag höll nere förväntningarna.

Så i morse var det dags för storfirandet. Ta tam ta taaa. Frukost på säng! En ask chokladpraliner från chocolaterian, juice, te och smörgås och egenhändigt målad svensk flagga, en sån man får på brickan med mackor efter förlossningen. För dem som inte blir ivägrullade till OP som jag. Nu fick jag en, en alldeles egen, och det kunde inte blivit en finare överraskning! Tack!

Hissnande känslor

Long time, no see. Jag har haft det alldeles för bra. När livet ler mot en så det sprudlar i kroppen så finns bara nuet. Men ibland får jag en klump i magen; är det för bra för att vara sant? Vad för skit kommer att hända som motpol? Jag skjuter bort tanken. Inget. Inget kommer hända. Inget får hända oss.

Fredagen. Egentligen skulle Pricken sova. Solen letade sig ned mellan träden, luften var varm och båda han och vi tyckte det var för tidigt för godnattsagan. Han satt på mina axlar i sin pyjamas med korta ben och de blonda lockarna (ännu en sak han inte fått från mig) dansade. Vi jagade P på gräsmattan. Han skrek av spelad skräck. Vi skrek av glädje. Studsade. Virvlade omkring. Byte från jagande till jagade. Pricken kluckade av skratt och när det var Ps tur att vara ponny saktade tiden liksom in som på film och det sög till i magen av obeskrivlig lycka. Jag sprang i slow motion, såg oss som på håll. En liten familj. Min familj.

Jag sparar det här minnet nära ytan, lättillgängligt. Vart vi ska nu? Vet inte. Men den här hissen fortsätter bara uppåt.

Hej å hå, jobba på

Jag vill egentligen inte börja arbeta igen. Men känslan av att komma hem efter en lång arbetsdag och mötas i hallen av en speed-krypande Pricken, som knappt hinner andas av glädje, är värt all smärta av längtan och saknad man känt. Och att P får vara hemma är ju inte mer än rättvist.

Fast det känns som ett svek. Att jag arbetar istället för att vara hemma med mitt barn. Är det nu det ständigt dåliga samvetet, otillräckligheten som alla pratar om, börjar?

Bäst jag fortsätter jobba nu så jag inte har tid att tänka på annat.

Fick ett mail nyss med en bild på en nyvaken Pricken med solkatt i ansiktet. Det låter väldigt underligt, för jag har bara regn hos mig.

Back in business

Tillbaka på jobbet. 8 månader gick fort. Har jag drömt alltihop?

Natti natti

Igår skulle P natta. Han är totalt värdelös på att natta Pricken. Han somnar nämligen själv först. Igår, vid sju, tyckte han att vi skulle mysa hela familjen i stora sängen. Bra idé! P orkade inte läsa bok och lade sig raklång som stoppkloss för klätterPricken. Pricken var ändå mest intresserad av att äta sig till sömns så ingen katastrof och väldans vad de andas högt och helt plötsligt vaknar jag vid midnatt med fastklistrade linser och andedräkt som en varan, och den enda som är vaken är jag och katten. 


Dålig på att natta. Eller väldigt, väldigt bra.

Nenne modebloggar!

Jag gillar verkligen min nya sjal fån MQ.
Den döljer precis korvstroganoff-fläcken på tröjan.

Min kopp te

Just nu är det Erik & Mackan på TV6. Vore jag inte gift och förälder och allt med det så hade jag gärna varit en hang-around till dem. Jag skulle garva läpp och slå mig för knä och till slut skrapa pannan i mina egna skulderblad efter att mungiporna krockat i nacken . En fruktansvärd syn men jag har aldrig haft som mål att bli ett vackert lik. Däremot dö skrattande, det vore något.

Björktrast till frukost

aha, då var jaktsäsongen inledd. Efter en skarp övning med stendöd, fönsterkrockad bofink under sängen tidigare i veckan pustar vi nu ut efter dramatiken i morse. 

05:00. Vaknar av tumult i klädkammaren, ljud som av vingar... Hela familjen rycks upp och Pricken och jag agerar dörrstopp i väntan på att vår superhjälte ska byta om och kvittera ut ändamålsenlig utrustning - squashracket, innebandyklubba och sopsäck. 

It's alive!!! P kastade sig in i Nancys dödskammare efter att kvinnor och barn satt sig i säkerhet. Infångandet blev relativt odramatiskt. Intryckt bland stickade tröjor plockades årets första, fullvuxna, björktrast. Den släpptes fri och har, än så länge, inte kommit in igen. Jävligt bra uppfinning, den där kattluckan. Om kattfan bara ville ha ihjäl dem INNAN hon tog in dem. 

Hur vi gör med saneringen får vi ta när vi vaknat till på riktigt... 

Over and out.

Årets jaktsäsong inledd

Nancy har mjukstartat årets fågeljakt med att ta in en självdöd, fönsterkrockad bofink. Hon är inte särskilt kräsen, den damen. 

Förra årets skörd blev till slut 2 skator, 2 björktrastar, 3 gulmesar, 1 talgoxe, 1 skogsduva och något odefinierbart som har stora, svarta vingar (hittade ju fjädrarna i köket men ingen fågel...). Alla utom duvan, en skata och en björktrast, som antingen smet eller stoppades vid dörren, lämnades vid husses säng i levande tillstånd. Talgoxen mötte sitt öde upptryckt mot hörnet under sängbordet. 

Nu när vi har kattlucka ser vi fram emot (?) en sommar med mycket fågelkvitter lite för nära örat för att det ska kännas hälsosamt. På inköpslistan står fjärilshåv och soppåsar. 

Helgen spenderades hos svårföräldrarna. Nancy fick följa med och utnyttjade så klart tillfället för höghöjdsträning:

"Ursäkta att jag stör, finns det någon att äta här?" 

Life of Pricken – 7,5 månad

Vikt: Snuddar 10 kg

Längd: 72,5 cm

Skills: Kan sitta, krypa/åla framåt, resa sig upp i t ex spjälsängen, vinka med hela armen

Gillar: att krafsa med sina små naglar på allt, t ex soffan, träpanel, mammas tuttar. Titta på bilar/bussar/cyklande barn när vi är ute och går. Vatten som kommer från kranen. Nypa och undersöka fundersamt vart mjölken kommer från (ahahaaaj). Bada i baljan och plaska. Eld/ljus/TV. Klappa Nancy. D-droppar!! Sitta i knät och mysa/titta på träden utanför.

Gillar inte: Nässugen/torka snor. När han inte tar sig framåt.

Låter: Ätä, ätä, ätä, ätä. Hejdu. Nananana. Skriker glädjetjut som en visselpipa. Grymtar med mörk röst. Brummar med läpparna som en bil. Säger hmm mama när han vill komma upp i famnen/äta/tröstas/kramas.

Äter (i rangordning): Bröstmjölk. Fruktpuré med gröt. Lite av min hemkokta mat. Ännu mindre av köpmat (tur Nancy gillar den).

Blir glad/skrattar: Åt sin spegelbild. Nancy. När han vaknar (gäller INTE på kvällen och natten dock). När han äter. Andra barn som leker och/eller trillar omkull (mina slapsticks-humorgener där). När jag eller någon annan hoppar, dansar, sjunger, kryper, studsar en boll, läser saga... Tittut. Och det bästa av allt – när pappa kommer hem!

Blir ledsen: Sällan.

Favoritleksaker: Mobilen ovanför skötbordet (små getingar runt en blomma), en gul virkad hund, Don Quijote (multifunktionell leksak), pappas klocka, iPhönerna, Nancy, bultbräda med bollar, skallror, bollen, brandbil, hoppgungan.

Stoppa tiden!

Amningshjärnan slår till igen

Så vi var på föräldragruppträff och pratade säkerhet. BVC-sköterskan A berättade om där de filmat en pojke som klättrar upp på ugnsluckan och får en kastrull med kokande vatten över sig.

Jag tänker: Shit, stackars kille! En AFV-video eller vadå?!?
Jag säger: Men varför har de filmat det istället för att rädda honom?

Jag tittar mig runtomkring för att få medhåll. Möts av tomma blickar. Näe, alltså, det är ju en rekonstruerad film... säger A.

Ja, vad säger man? Hjulen snurrar ju men hamstern är död för länge sen.

Vårstädning

Sent ska syndaren vakna. Efter mörka månader av dekadens (eller snarare total ignorans av något annat än Pricken) har städtanten i mig vaknat till liv. Kliande fingrar. Rensa i röran. Andas frisk luft.

Garderoben har fått sig en omgång, utan någon som helst pardon. Ingen nostalgi. Ingen "sitter nog bra, bara jag blir av med fläbbmagen", eftersom det aldrig lär hända (lets face it!). Ingen utfasning, ingen andra chans (jo, det är klart – Myrornas...), ingen "först in – sist ut"-regel. Platsar du inte så åker du ut. Bye bye!

Fast vad ska jag nu ha på mig?

Inne på toaletten har jag plöjt skåpen med samma frenesi. Det blev en tidsresa i sjukdom och självbehandling. Alvedonen i tuggtablettform som jag köpte i Uppsala vid ett mensvärksanfall (bäst före 2009). De smakade skämda svarta vinbär och löddrade som vid rabies. Olika sorters magsyredämpande, de flesta orörda, mot diffusa magsmärtor under stressiga tider, men som jag aldrig vågade äta eftersom de inte fick användas om man försökte få barn eller var gravid. Kunde jag ju lärt mig efter första felköpet... Ett mindre reseapotek: bäst före 2007. Det enda, som fick vara kvar av nostalgiskäl, var några tester med blåa kryss eller rosa streck på. Trots att det, hygieniskt sett, är rätt äckligt med kiss på en pinne i ett skåp. Vad göra? Rama in dem? Nä, inte slänga dem. Det är ju Prickens första hej.

Nåväl. Chi har fått ett bättre flöde. Vi kan andas igen.

Arg

Idag har vi varit och reklamerat Biltemas maskeringstejp som slet ned ytskiktet på de nya tapeterna. :-( Andra ord än de som rimmar på Titta och Duk räcker liksom inte till.

Pricken says

Vi träffade en kompis från föräldragruppen förra veckan. Hennes tjej hade sagt 'ampa' och tittat på en lampa. Stor händelse, naturligtvis. Jag, som inte haft en tanke på att de uttryck Pricken slänger sig med är något annat än joller, blev ju genast fundersam. Han kanske vill säga mig något? Så nu har jag ägnat mig en eftermiddag åt att försöka förstå vad min son säger. Här är vad han ville förmedla idag:

Ä dä?
Dä dä dä titta dä dä dä.
Titta dä!
Titta tutte.
Ä dä tutte?
Äta ute (kan även vara Äta tutte, lite oklart, men förmodligen är det det senare).
Nä nä Nenne.
Hej du, hej du, hej du.
Mamma ä nunna.

Va? Han har ju stenkoll! Det är ju så vackert att man vill gråta.

Fånga dagen

Världen var otäck redan innan Pricken kom. Men sen han anlände så ter sig livet så otroligt skört. Fragilt. Hemskheter som händer på andra sidan jorden kryper tätare inpå, går inte att värja sig emot. Men ändå overkligt. Orättvisor, naturkatastrofer, våld, död och krig. Varje familjs öde som skildras antar formen av vår egen. Tänk om det var vi, tänk om det var han. Tänk om det händer oss något... Helt plötsligt har jag också blivit så medveten om att livet är ändligt. Dödsannonserna i tidningen läses med förfäran över att de som dominerar är inte längre födda i början på 1900-talet, utan är i våra föräldrars ålder (eller ännu värre – i VÅR ålder). Och om jag förr var rädd att P skulle ryckas ifrån mig, så är jag nu skräckslagen att det ska hända mig själv något. Att Pricken inte ska ha någon mamma kvar. Eller att vi inte kommer få veta vad det skulle bli av den här underbara Prick.

Men just idag är det bra. Vi utgår från att det kommer vara bra även i morgon. Något annat är (nästan) otänkbart.

Pow! Ouuch! Wam!

Egypten...Libyen. Revolutionen för demokrati hade nått Kina. Platsen är en gammal teater, ljuset är ganska dunkelt och ett svagt sorl av kostymklädda män är det enda som hörs. Partiets kongress avbryts plötsligt av några studenter, kaos utbryter. En flagga hissas – röd med vita tecken och symboler – och människor springer omkring, ropar, skanderar sina slagord. Vi följer flagghissarens flykt mot dörren, bakom ett draperi hör man hur hans gelikar knivhuggs till döds. Han sliter upp en stor ståldörr. Utanför är det natt, det regnar och asfalten på bakgården är alldeles svart. Där väntar P – klädd som Batman. De försvinner tillsammans i mörkret.

Jag vaknar. Förvirrad. Varför har han* bytt klädsel?

*P är ju annars lik Spindelmannen, ja utan mask alltså, om man ska tro några av mina forna kollegor.  

Dålig Prick – Dålig mor

Pricken vaknade i min famn igår vid två. Han har varit lite lättstött ett tag, orken har tagit slut och kramigheten varit hög. Mycket händer nu! Han ålar, roterar och försöker resa sig upp mot soffbordet, men benen orkar inte så han hänger med huvudet vid bordsskivan och ser filurig ut bara. Jag misstänkte en utvecklingsperiod så klart. Men när han vaknade den här gången så började illvrålet! Vilken ledsen Prick, till synes otröstlig! Efter ett tag lugnade han ned sig men efter en stund var det dags igen. Och repeat på det. På kvällen ringde vi 1177 och berättade hur det var. De undrade om han hade ont i magen och vi funderade på det med, han lät som han försökte krysta. Han hade i och för sig gjort stora A dagen innan men... P åkte och köpte microlax. Efter en dos tog det bara några minuter så var hela blöjan full. Så där, nu måste han väl ändå bli glad igen? Det blev han. Ett kvart.

Så vi ringde 1177 igen. P hade upptäckt att han blev ännu ledsnare om man tryckte honom vid örat. Hon tyckte vi skulle ge honom Alvedon och avvakta morgondagen eftersom familjeläkarjouren var stängd. Men så hörde hon hur han skrek i bakgrunden så då skickade hon oss till akuten och sa att hon skulle förvarna dem åt oss.

Vi klädde på honom och packade ihop oss någorlunda. Han blev lugn i babyskyddet och somnade i bilen de få minuterna till sjukhuset. Väl där fick vi snabbt komma till barnavdelningen och träffa en undersköterska och sen en doktor. Vi fick frågan om vi gett honom Alvedon eller något annat smärtstillande, och det hade vi ju inte. Båda höjde på ögonbrynen och vi kände oss som världens sämsta föräldrar. Nu i efterhand kanske vi borde gjort det men om han hade blivit lugn då så hade vi ju inte ringt och därmed inte åkt in och då hade det tagit en dag till innan vi hade upptäckt att han hade öroninflammation.

Klart han hade ont, stackars lille vän. Men efter en Alvedon + Ipren i baken, Kåvepenin och en lugn och skön natt så vaknade han i morse med sitt vanliga jag och solsken i blick. Snabb vändning. Hoppas det håller i sig.

Min tanke är ju att man inte ska ta smärtstillande i onödan, fast man kanske ska tänka annorlunda med barn? Var lade jag nu instruktionsboken...

Handduken III

Handduken är tillbaka. Verkar nytvättad. Mystiken tätnar.

Frysförsök är ingen dröm

Det som är väldigt skönt med frysisar är att man inte behöver gå på en massa hormoner och nedregleringar och kontroller medan tiden segar sig fram i alltför många veckor. Nu finns det ju flera sätt men när Pricken blev till så ringde vi bara kliniken när jag fick utslag på ägglossningestestet och så fick vi komma dit några dagar senare och vips så var jag tjoff gravid liksom ba.

Jaja, det där vet ni.

Så jag drömde att vi skulle peta in eskimån vi har kvar i frysen. Prickens syskon. Trots att jag är gammal i gemet så blev jag satt på en sightseeing-tur i lokalerna och så var det dags för det där mystifistiska herrummet, dit vi damer i långa strumpor och höga på morfin aldrig fått tillträde till (utom i undantagsfall). Där låg en man mitt under pågående procerdur för att få ut de dyrbara dropparna. For the record... Jag trodde att jag visste hur det gick till; klappa skräppan väldigt snabbt och titta i fina, glossiga magasin med bilder på nya Audin. Att det var vi tjejer som hade det jobbigt. Men här låg nu en man med en kateter brutalt nedstucken i halsen (en blå, inte en gul den vet ju alla att det ska vara kiss i), det gurglade och han hade tårar i ögonen. Såg otroligt obehagligt ut. På britsen bredvid var det fortfarande blod och något gulkladdigt (nu slog det mig vad det var – HUVVA!). Och längre in låg Pär och såg blek ut. Men lilla vän, vi ska ju peta in en frysis, du behöver inte... Joo, nickade han allvarligt. Det är så här det går till på riktigt.

Man lär sig något nytt varje dag.

Stackare! Nä, det där vill jag inte utsätta dig för igen, inte på lång tid i alla fall.

Bluff och båg

Det där med horoskop ger jag inte mycket för.
Pfft.

Dagens horoskop

Jungfrun (23 augusti – 22 september)
Det är lätt att vara noga med 
detaljer idag. Ta itu med en del 
rutinuppgifter. Du får mycket gjort.

Vadå, ska han skita eller?

Julen varar än till påska!!!!

När man är som mest sårbar, naken och tilltuffsad – kan man ge sig fan på att posten knackar på dörren.

Med ena tutten framme, halvsovande med Pricken i soffan framför det totalt ointressanta 15 km-loppet, fick jag rusa upp, samla ihop mina kroppsdelar och öppna dörren (tur han inte var så fräck att han öppnade!) och där var det: Ett jättepaket som rest ända från uwesa! Från världens sweetaste vän! Det var en prickig(!) sovpåse, en pyjamas, två par vantar, jordnötssmör, vindruvsmarmelad, Reese's (godis) och en praktisk mugg med ett lock i silicon som jag tror Nancy skulle gilla att bita i (hon har svårt att skilja på mitt och ditt). Pricken blev alldeles till sig och provgnagde på muggen innan han fann den orangea påsen som prasslade fint i gommen.

Jag hjälper dig öppna, mamma!

Kolla! Finaste fina grejerna! 

Tusen, tusen tack – älskade vän! Vilken tur jag har som hittat dig! (Eller var det du som hittade mig?) :-*

(Bara några minuter senare kom nästa paket, ett vårdpaket. Nancy var åter från veterinären och med lite färre organ i magen. Det blir inga prickiga kattungar från henne, tyvärr. Men hon verkar glad ändå.)

Hihihi!

Just nu är det nog någon som har konstiga, kliande utslag på hela kroppen. Handduken är borta!

Tillägg

Träningsvärk: (Utan inbördes ordning) I magen. Ländryggen. Mellan skulderbladen. Axlarna. Triceps. Biceps. Underarmarna. Nacken. Ljumskarna. Låren. Rumpan. Vristerna. Vaderna.

Var jag inte har ont? Skrattmuskeln.

Fast nöjd ändå.

I fädrens spår – i alla fall en tredjedel

Distans: 30 km (Oxberg - Mora)
Startnummer: Sist i sista startled (åk först ni så väntar jag där framme)
Träningsbakgrund: 75 km sen Lucia, sporadiska promenader med barnvagnen
Väder: Mulet, 0-gradigt. Sen lite duggregn. På det snö. Sen rätt fint (tror jag, svårt att säga med tunnelseende)
Tid: Drygt 3,5 h + moms eller nåt

Maxpuls: 187

Medelpuls: 171 (inget jäkla feglir här inte)

Fanclub: P med Pricken i bärstol vid start, i Hökberg (fick här agera vallningsteam), i Läde och vid målet i Mora – TACK! :-*

Skidor: Vilket fantastiskt glid – åt alla håll! Mest bakåt. FUCK! 500 spänn åt helvete (men vilket glid!)
Spår: Va? Vadå? Ska det vara spår? Är inte det fusk?
Färdkost: Blåbärssoppa (naturligtvis), sportdryck, en halv Snickers
Vurpor: 1 (knappt 1 km före mål, bredvid fotbollsplanen –ÅÅÅH denna ilska, hade jag haft ork över hade jag sagt FAN högt)
Smärta: Höger ljumske och sendrag i foten (men bara sista 8 km)

Mest glädjande: Skyltarna som räknade ned kilometrarna mot mål, och självklart hejarklacken

Mest irriterande: Förbannade jävla dåliga spår, bakhalt (behöver jag säga mer?) och fega damer som plogar eller går på tvären i utförsbackarna (det enda tillfälle man kan vila – om det hade funnits spår att följa FÖR HELVETE!) 
Pris: En medalj och en påse nötter, gratis buss till duschen
I jämförelse med en förlossning: Om jag hade fått en bebis istället för jordnötter hade jag åkt flera gånger i rad – min röv är ju fortfarande intakt!
Sammanfattning: Nästa år, då jävlar! 

Torsdag

På TV: Storslalom (VM)

I koppen:

                                                                                  Bild från Åre chokladfabrik

You think you know someone...

Så maken har visat en ny sida jag inte sett förut.

Han, som brukar skaka av sig oförrätter likt vatten på en gås, har nu fått nog.

I omklädningsrummet på hans jobb har någon, ett flertal gånger, lånat hans handduk. Ganska ofräscht och irriterande. Så jag skulle ju ha hängt handduken någon annanstans, eller tagit hem den och så fick snusken torka sig med pappershanddukar eller springa naken i korridoren och fläkta av sig vattnet. Men inte min man inte.

Jag är nästan lite stolt över hans påhittighet.

Igår plockade han en handduk från tvättstugan, nedkissad av Pricken, och gnuggade in den i gullfiber. Så nu hänger den där, lockbetet. Undrar om han kan bli fälld för jaktbrott?

Vinter, vita vinter HEJ!

Från Gotland når oss den tumregel, eller vad man nu ska kalla det, som gäller där för att veta när det är riktig vår.

En staräujr är något som infinner sig när man precis tagit av långkalsongerna, ställt ut trädgårdsmöbeln och bytt till sommardäck. Då börjar det blåsa och piska yrsnö på staren, som just anlänt söderifrån.

Sju stycken staräujrar ska det vara innan den riktiga våren gör sitt intåg. Men vad som räknas som en riktig staräujr, det tvistas det om.

Här följer några tvärsäkra fakta om fenomenet:

Staräujrarna får inte börja räknas före 1 april. Tidigare snöoväder är bara sen vinter.

Staräujrsnön måste ligga kvar på marken minst en halvtimme för att det ska räknas som en staräujr.

Om det samma dag driver in ett antal snöglopp med stunder av solsken emellan, då räknas det bara som en enda staräujr.

Om det samma dag driver in fem snöglopp med stunder av solsken emellan (som det var på Gotland i lördags enligt vår korrespondent), då räknas det som fem staräujrar. Bara två kvar till den riktiga våren alltså.

Vår utan staräujr – då blir sommaren eländig.

Detta gäller alltså Gotland. Hur många staräujrar vi ska ha i Norrland framgår inte. Jag gissar på 20. Yei, bara 19 kvar! Eller nä vänta. Inte räknas före 1 april. Åh, herregud. 

Visst nappar det

Omsättningen på nappar är stor i hushållet. Vi köper nappar varje vecka. Det verkar uppenbarligen vara skönt att klia tänderna på latex. Vi vet inte vad Pricken anser om det hela, eftersom han sällan får chansen att prova. Om nätterna gömmer vi dem under våra kuddar (inte i samband med att Pricken använder dem...) men vaknar av att en lång, hårig tass rafsar omkring under örngottet och om man inte är tillräckligt snabb så är den förlorad, avgnagd och lemlästad. Inte tassen. Nappen. På dagarna försöker vi ha dem gömda i en fin liten nappväska men flera kvarglömda på bl a köksbordet (där katter inte får vara) har snabbt deletats från jordens yta. Något är det som lockar en prickig katt. Är det doften? Tuggmotståndet? Eller vill hon också vara en liten Prick med gummipropp? 

Gngnangnangnngng

Förbrukad

Jag kan inte stå emot, uhuuu UHUUU!

Långpromenad

Idag gick vi en riktig lång tur med vagnen. 2 timmar tog den och Pricken sov halva biten. Sen satt han och tittade fascinerat på träden, bilarna och en och annan buss. Och så somnade han igen när vi nästan var hemma. Många intryck när man inte är van att se annat än innertyget i sufletten.

Det var några grader varmt, solglasögonen var på och dagsmejan blänkte. Det kommer säkert bakslag men visst kändes det som vår ändå.

Vår. Vår bästa tid är nu.

Så banalt men genialt - till P

Hoppsansa!

Pricken gillar sin hoppgunga! På köpet får vi golvet bonat, fast bara just runt tröskeln då. Det vi inte riktigt lyckats klura ut är till vilken ålder och storlek dessa hoppgungor är konstruerade. Han är ju väldigt lång och stor för sin ålder, men vi har ändå en dubbelvikt handduk i botten för att han ska kunna få ut sina armar genom hålen. Och efter en stund så får vi ändå ta in armarna eftersom all cirkulation ut till händerna försvinner och de blir nästan blå. Ska vi avvakta tills han är ett år så är jag rädd att han redan kan studsa av sig själv. Fast det är ju behändigt med att veta var man har honom. Och så blir det ju så blankt och fint golv. Om än lite kletigt (vad ÄR det i det där dregglet egentligen?!?).

Telefonskräck

Jag hatar att ringa och vara mig själv som privatperson (jobbet går bra, av någon konstig anledning). Jag kan ta sats i flera dagar för att ringa ett företag och får handsvett och stora darren om jag ska beställa pizza. Så när jag, efter att ha knappat in numret till personen i fråga för femtielfte gången, äntligen trycker på ring upp-knappen så blir det lite antiklimax när de ändå inte svarar. Då kunde jag ju ringt första gången om jag vetat det!

Nya tag i morgon. Eller på torsdag. Torsdag är en bra dag att ringa. Hoppas de har stängt.

Om Prickens utveckling

Min son har fått hår på snoppen!

Katthår.

Kände mig nästan lite stressad där ett tag.

Jag kan int!

Jaha. Så var det dags igen. Pricken satt i sin barnstol och tittade på mig med stora ögon och det ryckte lite i mungipan. Jag frågade honom om han höll på att bajsa och han svarade inte men det behövdes inte.

Det är en fin resonanslåda, den där vita plasthistorien från IKEA.

Jaha.

HUR GÖR MAN SEN? Varför har de inte omlott-bodys tills de kan klä på sig själva? Vad ska man ha för teknik för att inte hela ryggen och armarna och, om man har en dålig dag, nacken och så du själv förstås, ska smetas in i senap???

När vi kom in i depån så hade messmöret letat sig upp ovanför kanten på blöjan och gjort ett kreativt avtryck på den (men naturligtvis) vita bodyn. Lite batik liksom. Apropå 70-tal så var nog inte brunt så himla dålig idé på barnkläder. Var var jag? Äh, ni fattar. Det blev en helrekond. Strumporna höll sig i alla fall rena.

Hjälp en hopplös mamma. Märk kuvertet med "Sanering". Tack!

Ring ut det gamla

2010 var ett fint år. 8 månader gick jag omkring med Pricken i magen, vilket privilegium!!, och dagen innan vräkning ploppade han ut och sen dess är inget mer sig likt. Fast ändå samma lika. Men det gnager oss lite, att vi inte kom på det här tidigare. Och läser om 23-åringar med både karriär OCH barn och fattar inte vad som hände mellan 23-33. Någon vidare karriär är det ju inte tal om. Och har vi tur hinner Pricken få syskon innan jag är alldeles skottsäker och ivägkörd till nödslakt. Fast till vårt försvar ska väl sägas att vi inte ville tidigare. Och sen tog det ju lite tid att slöjda till denna fantastiske lille Prick.

Så 2011, vad ska hända nu? Är det året som vi tar tag i vårt liv och rör om lite i grytan? Eller röra om och röra om, vända upp och ned på sufflén.

Det återstår att se. Jag ligger lite lågt ett tag till, men håll tummarna för att vi får våra tummar ur.

För övrigt hoppas jag att kölapparna till Sydkorea rasslar iväg med raketfart, en sisådär 45-50 stycken på ett bräde. Det är kaninens år i år. Pling!

Mitt så kallade liv

Ja, vad finns det mer att säga. Just nu känns livet bara galet fantastiskt underbart hoppetossigt.

Pricken sover och jag längtar tills han vaknar igen. P jobbar och jag längtar tills han kommer hem. Nancy sover efter en hyperaktiv förmiddag med så många nya klösmärken i golvet att det är farligt att gå barfota med risk för stickor av parketten.

Lycka!

Tillägg till nedanstående inlägg

Nej, han kan inte rulla.

I morgon ska vi börja träna på att skaka kastanjetten så han borde kunna spela fiol lagom till han är fem.

Månader, alltså.

Pricken åt stol, satt i halsen

Här har vi övat på rullning från mage till rygg och det första han visar mormor och morfar är att han kan

sitta.

:-o

IIIIIIIIIIIIIIIIIIIHHHH!!!! Duktig Prick!!!!!!

(hörde ni hur mitt ego exploderade?)

2010 – en sammanfattning

Januari – 2009 avslutades med goda vänner. Hon var gravid och det var jag med (tack och lov). Vi tjuvkikade på Pricken som då var 27 mm mellan fontanellen och röven och blev chockade att det inte var en blobb utan en miniatyrbebis som sprattlade. Lyckan i det.

Februari – Nu var det vår tur att sprida nyheten om bebis på jäsning! Yeiii! Vi lyssnar på hjärtljudet och längtar, längtar...

Mars – Åkte slalom med foglossning i Åre – på ett ben sista åket eftersom jag bara kunde svänga åt vänster annars utan att det gjorde ont. Kärlekssemester i underbara Borgafjäll! Fick frågan om det snart var dags och vaggade stolt i liten bikini inne på spa-delen. Ny tjuvkik på Pricken och han hade minsann växt sen sist och nådde över hela tv-skärmen. P känner sparkarna på utsidan (av magen, inte tvn).

April –

Syster Yster gifter sig och min mage är nästan lika stor som hennes, fast på henne ser man nästan bebisen genom huden.

Mina magmuskler spricker isär under ett rumplyft på yogan. Med muffen i vädret känns det som att jag går av på mitten, längs med. Wooah. Nancy ligger gärna ovanpå magen och kurrar. Mina tuttar avancerar utåt.

Maj –

Var på bröllop i Tyskland, dansade till skrattretande hög, enformig musik och P handlade "överraskningserotik" på toaletten efter vilda påtryckningar från mig och vår resekamrat M (det blev en vibrerande penisring som vi gjorde ett stileben med bananer av på hotellrummet). De är konstiga, tyskarna.

Juni – Prickens kusin kommer till världen efter en tuff förlossning. Vad skönt, tänker jag, värre än så där kan det väl inte bli och det gick ju bra. Hå hååå... Midsommaren firas för första gången på flera år barbent och sommarklädd, hej då långkalsong! Synd på alla jävla knott som också trivs i värmen. Foglossningen är överjävlig men nu är det inte så lång tid kvar. Väl? Vi handlar barnkläder i storlek 56. Moahahah, välanvänt, my ass.

Juli – Semestern hägrar. Vi ligger i hängmattan och tittar på träden, havsörnarna och lyssnar på ljudbok och P1. P får putta på hårt för att jag ska ta mig ur, men när jag är på plats så är det underbart avslappnande. Bara man sluppit höra radiosporten på 3000 decibel eftersom halvdöva grannen också vill se på fåglarna. Men ja e inte bitter. Namnlistan har 13 tjejnamn och 3 killnamn. Nancy tycker P ser mager ut och försöker mata honom med fåglar.

Augusti – Väntan, väntan, väntan. Vi fördriver tiden med besök till Hufvudstaden, bockar av några restauranger här i stan och jag tuggar kilovis med is. Jag blir bättre i foglossningen och rastas i grannskapet. Vi kikar två gånger på Pricken via TVn på förlossningen, men han får inte plats i rutan längre eftersom han är så stor (nähä?!). Efter att ha utvecklat egen atmosfär runt min enorma buk tappar jag all dragningskraft. Då plötsligt dimper han ned! Pricken anländer och river hela inredningen på vägen ut. Va? Skulle jag ha kommit förr? Vaffö då då?

September – Turerna med barnvagnen blir längre, upp emot 2 kvarter, medan löven föll av träden. Det måste de ha gjort i alla fall, för de är inte kvar nu. Bullarna i frysen tog slut flera gånger. Många klädesplagg i present. I storlek för litet för att användas mer än en gång. Men tack ändå!

Oktober – Pricken pratar och ler – nu börjar det hända grejer. Bl a bajsar han inte längre 10 gånger per dag! Nancy fortsätter nalla fåglar från trädgården. Pricken får heta något annat än Pricken, iaf för Skatteverket, och är bara en meter kortare än mig.

November – Vaggan är för liten! Babysim är en ny bekantskap och blir succé. Jag och P firar 15 år men det går relativt obemärkt förbi – det är ju ett år sen Pricken tinades upp, ett större mirakel! Och så börjar Pricken att skratta, bara en sån sak. Vi eldar på som fan i kaminen, både för att slippa frysa arslet av oss, men också som underhållning för Pricken så att han inte ska titta på tv och go bananas som tonåring (försöka duger).

December – Är glad att jag inte bor i grannhuset där de har blå belysning i utegranen och allt vatten kvar i poolen från Rusta. Däremot är jag avundsjuk på deras lilla uppfart när det aldrig verkar vilja sluta snöa. Pricken smakar potatis på julafton och får, bland mycket annat, en radiostyrd bil av Tomten. Som han skulle vilja leka med den! Tomten, alltså. Året avslutas med samma goda vänner som året innan, nu med en nya medlem i varje familj. Hon var gravid och det var inte jag (tack och lov).

Till BVC vi gå

Besök på BVC idag. I like! Pricken likes too! Idag snuddade han 8,7 kg och sträckte sig till 68,5 cm. Vår bvc-sköterska imponerades av hans stabila hållning, han satt i mitt knä som en officer – rak i ryggen och stadig blick med ett spjuveraktigt leende.

Hon är bra. Hennes bästa egenskap tror jag är att hon får mig att tro att hon inte bara gillar barn – hon gillar just mitt barn allra bäst! (Jag klandrar henne inte – vem skulle inte göra det?!) Det är inget hon säger rätt ut så klart, det skulle ju bli ett jävla liv i föräldragruppen om jag berättade. Inget fjäsk eller så. Nej, hon är rak och rejäl men så tittar hon på Pricken och kan liksom inte hejda sig från att smälta, kommentera saker som ingen annan noterat. Inget "åh, så söt" (jag menar, det vet jag ju redan) utan lyckas alltid hitta något nytt som jag knappt kan hantera utan att limmet på vingarna smälter.

Idag var inget undantag. Alldeles innan vi skulle gå slängde hon en blick på Pricken som satt i babyskyddet och log ett tandlöst leende mot henne. "Oj, ja du gillar verkligen andra människor du", sa hon och log lyckligt tillbaka och jag kunde svära på att hon aldrig någonsin träffat ett barn som tyckt om andra människor.

Jag kan ha varit hög från det där hon sa om hans fina hållning eftersom både jag och P är lika ståtliga som säckar med King Edwards, och att det kan ha spelat in. Måste dock komma ihåg att hålla ögonen öppna så hon inte kidnappar honom vid ett obevakat ögonblick.

Hon vet ju var jag bor.