One of a kind

Vi brukar läsa bok innan Pricken ska sova. Knacka på! heter en av dem, och går i princip ut på att knacka på sidor med dörrar och vända blad och se vem som bor där.

Pricken har börjat krafsa med sina små händer på boken (och bara den) och jag är nog den absolut första föräldern någonsin som säger detta: Jädrar i havet, vilket begåvat barn jag har!

Ibland brakar omvärlden ihop

De här snörena till hissgardinen. Vad är det för ondskefullt påhitt? En liten felriktad snärt och det blir en gigantisk härva utan lösning. Vzzzzztblöörk. Man kan ju få härdsmälta i huvudet för mindre.

Bah.

Wazzup?

Voj voj. Julstöket är i full gång. Som om det inte räckte med att städa lite fint så håller vi på att göra i ordning Prickens rum (tapeter på plats!), skottar gården på repeat eftersom det vägrar sluta snöa samt städa kylen från saker som har ludd på sig och då julgodiset på något magiskt sätt försvunnit i tomma intet så måste vi ju koka ny knäck och en andra sats Rocky Road är redan förpackad. Man gör det inte lätt för sig.

Pricken har passerat 8,5 kg och mäter nu 67 cm över marken (om han står upp, kanske säkrast att förtydliga). Han har börjat göra glädjetjut likt en hundleksak och förra veckan var det tågpremiär till Hufvudstaden. Mycket lyckat! Pricken var helt slut efter en dag full av nya intryck, så han hade lite svårt att komma till ro på vägen hem men efter en stund gosade han in sig i mitt knä och vi kramades resten av färden. Älskade lille vän!

Måste ju ändå konstatera att det inte bara var negativt att vara ofrivilligt barnlös. Om det inte varit för det så hade jag aldrig lärt känna dessa fantastiska människor jag numera titulerar Vänner. Tack för att ni finns!

God Jul!

Klicka här! :-)

http://www.pampers.se/sv_SE/onebyone

Det håller jag om dig med

Jag kom hem i lördags från en enmansshow till köpis och berättade för P när jag kom hem att jag nog höll på att få äggstockni.. NEJ mjölkstockning, och att det var aplång kökorv på IKEA.

Och så säger de att amningshjärna är en myt. Hjääääälp....

Nobelpriset 2010 - ÄNTLIGEN!

Tack, Robert Edwards! Jag vet, jag borde sagt det tidigare, men har inte kommit mig för. Tack! Utan dig hade inte Pricken funnits. Ofattbara tanke.

IVF har varit väldigt kontroversiellt. Till viss del kan jag förstå att en del ser det så, vilka är vi att leka gud – ändra det naturliga urvalet? Men IVF är ingen konstgjord befruktning, utan assisterad befruktning. Det är definitivt ingen garanti för att få barn. En hjälp på vägen. Men absolut inte den ultimata lösningen på mångas problem. Mycket är ännu outforskat och många är de som har de bästa förutsättningar men som ändå inte lyckas.

Och är det något som är säkert så är det att livet är orättvist. Vem som helst kan bli med barn med vem som helst, när som helst och hur som helst. En del råkar gnida sig mot en herrcykel eller tvättar makens kalsonger och –poff– så är de på smällen. Har jag hört. Men det är många som skulle bli de allra bästa föräldrarna som aldrig får chansen. Eller får vänta väldigt länge på att få den.

Vi fick den. Idag är det exakt ett år sen som vi såg det andra strecket på graviditetstestet som visade att Pricken hade flyttat in. Hållit sig kvar. Efter drygt en månad i frysen hade den lilla cellklumpen tinat och gosat in sig i livmodern. Och nu är han här.

Tack, än en gång. Puss!

Inser att jag nog kom rätt lindrigt undan ändå

Wulffmorgenthaler – bästa på Aftonbladet

Var rädd om maten!

Förra veckan var det "Var rädd om maten"-veckan. Nu är jag ju inte den som är den, det gäller ju att ta till vara på det man har i sitt kylskåp. Som av en händelse hade vi en öppnad grädde i kylen. Äsch då, bara en deciliter. What to do, WHAT TO DO?!?

Jag slet mitt hår. Likt Baltazar plingade det till.

1 dl strösocker
1 tsk vaniljsocker
1 msk kakao
1/2 dl sirap
1 dl grädde
50 g smör

kokades ihop. Lite för kort tid.
Åh typiskt. Så vad göra? Kan ju inte slänga lös kola?

Ny idé (OK, jag erkänner, det var P's). Smält mörk choklad över vattenbad. Doppa kolabitarna (skäres med pizzaslicern!) och låt svalna.

Nu är jag ganska usel på varornas hållbarhet och så, men brukar våga mig på att dricka mjölk som gått ut (i datum, har den gått ut ur kylen är det för sent). Dock tror jag att just den här kolan måste ätas upp snarast. Vill ju inte riskera att den blir gammal och måste slängas (usch, hemska tanke).

Var rädd om maten!

Fire walk with me

Så Pricken ligger på golvet på sin filt och sprattlar.

Börjar gråta.

Stora underläppen darrar, tårarna sprutar.

Mamma kommer till undsättning!

Han slutar tvärt. Istället spricker han upp i ett gigantiskt leende, ögonen glittrar stort, nästan lystet och han säger glgleeeeeee och tvinnar sina små händer.

Jag önskar att det var just på grund av att jag dök upp i hans synfält. Men det var elden i kaminen han tittade på.

Åh, snälla, säg att det är en brandman och inte en pyroman jag när vid min barm?

Torsk på Nennes vis

1. Skrubba och sätt på potatisen (ja, alltså i en kastrull med vatten på spisen – I know what you're thinking...).
2. Sätt ett ägg i äggkokaren och slå på den.
3. Skär den tinade fisken i portionsbitar.
4. Koka upp en halvliter fiskbuljong.
5. Blanda mjöl och lite av mjölken i en kastrull.
6. Förbanna det faktum att du gjöt fast den ena vispen i gips förra veckan.
7. Späd med mera mjölk när det tjockat till sig.
8. Lägg i fisken i buljongen, låt sjuda ett par minuter (sätt en timer).
9. Kolla potatisen. Stenhård.
10. Tacka gud för att ballongvispen är tillräckligt tung i skaftet så att den inte klarar av att stå kvar i kastrullen utan trillar ur på golvet och skvätter bort en 1/4 av såse...
11. NU PIPER FISKEN!
12. Men det sjuder ju för fan inte så höj värmen på plattan och slå på timern igen.
13. Lägg gröna ärtor i en skål med vatten och tina dem i micron ett par minuter.
14. Nu skriker äggkokarn! Hata mannen som valde det ljudet till apparaten.
15. Kolla potatisen. Inte ens nära.
16. Hacka ägget och lägg det i såsen som bränt fast i botten.
17. Ta upp persiljan från frysen som du frös in i en fin plastburk i somras. Försök få av locket.
18. Micron piper så du får tinnitus.
19. Försök få av locket på persiljan för i helvete! Ta hjälp av din man.
20. FISKEN STORMKOKAR!
21. Skräm ditt barn med fula ord.
22. Få av locket med övervåld och ta den förbannade persiljan och lägg den i såsen.
23. Slog du inte av timern för fisken?!?!
24. Vad säger du? Jag hör inget för timern piper.
25. Fy fan vad bra med ballongvisp så att all persilja hamnar inuti den istället för i såsen.
26. Kolla potatisen. Äh, det får duga.
27. Lägg ärtor, fisk och potatis på en tallrik. Häll över såsen.
28. Smaklig jävla måltid.
29. Jaha, det skulle ha saltats också.

Bajsobert

Pricken har inte skitit sen i förrgår. I vanliga fall blir det depåstopp med extra allt en handfull gånger. Killen väger 7,8 kg och bajsar 5 blöjor per dag. Han äter alltså ganska mycket, kan man tänka. Så vad händer då med en stor liten bebis som håller sig i två dagar?

– Får han ont i magen?

– Nä (viss tvekan).

– Äter han mindre?

– Nä, verkligen inte.

– Flyter det korvar i ögonen på honom?

– Mäh, är du helt rubbad?

Men?! Var får allt bajs plats? Var gömmer det sig i väntan på leverans? Frågan är egentligen högst irrelevant, eftersom det som betyder något är vart det tar vägen när allt det samlade träcket bestämmer sig för att komma ut.

Så hände det.

ka-BLAM!

Pricken såg ut som skinkmackan på juldagsmorgonen – bredd med tjockt lager senap. Mina rop på hjälp (på riktigt) hördes inte ned på stan så det blev improvisation och premiär för Pricken i duschen tillsammans med mig. Fan vad mysigt. Och fick jag inte bort allt så torkar det ju till slut och nöts bort. Det är ju bara bajs. Mitt barns bajs. Lovely!

Ratt-muff

Nu är kärran inte bara besiktigad utan även provkörd! Redan från början har jag ju vetat att avgassystemet varit lite glappt, förmodligen en klämring som ska dras åt men det sker nog automatiskt efter ett par 1000 knip.

Den nygamla skinnklädseln är inte så snyggt gjord vid blotta anblicken och lite nya fack hade sömmaren kostat på men känslan var densamma, till och med så att co-drivern tyckte den kändes bättre under färd.

Lite stel i stötdämparna men efter att ha varit avställd sen början på augusti och dessförinnan haft slitna delar som fått laga sig själv, så är jag ändå rätt nöjd.

De nya krockkuddarna är jag väldigt nöjd med. Känns som de kan fungera bättre än de förra i mindre modell. Dock har jag hört att de här jag nu har kan förlora spänsten med åren och andreförarn tycker det är något ovant att de läcker bränsle men det ska försvinna på sikt.

Kort sagt: jag är på banan. Uttala och tolka det hur ni vill.

Gipsy queen

Jag är en pysslig människa och rätt bra på det, om jag får skryta lite. Här är mina senaste alster, det blev lite fler än jag hade tänkt. Beställning skickas till halihuvet@hotmail.com

Prickens fötter

*rea* 3.000:–

Blogg i träda

Det är inte så lätt att uppdatera bloggen i den här kylan då bästa stället Nancy har för att värma sin frusna röv är på mitt tangentbord.

Stora minnen

25 augusti – Pricken i mammas mage.

28 augusti – Pricken på pappas mage (ja, han har båda sina
händer i madrassen).

När jag tittar på bilderna ovan så är det ännu mer otroligt att Pricken fick plats inuti lilla mig, han får ju knappt plats utanpå P!

15 år - tiden går

Jag har, utan att skryta, varit delaktig i min mans alla kråksparkar och vita hårstrån i tinningarna. Allihop. Sett dem komma, ryckt dem med pincett (stråna alltså, inte rynkorna), orsakat dem på ett eller annat sätt. Nu är han inte alls särskilt rynkig ännu, körkortet är utslitet efter alla kontroller på Systembolaget, men de grå tinningarnas charm är här för länge sen.

De nästkommande 15 åren är det dock Pricken som kommer göra sitt bästa för att pappa ska bli helt vithårig.

Hej älskade, har jag sagt att du bara blir snyggare med åren?

Slutbesiktning

Mitt underrede fick godkänt utan anmärkning. Nu gäller det bara att slipa bort rosten och tuta och köra igen.

Plötsligt har ordet "ringrostig" fått en helt annan klang.

Prickens ankomst - den långa versionen

Onsdag 25/8 kl 13.00

Så satte äntligen värkarna igång! Jag pratade med P på msn och han undrade om han skulle komma hem. Men så tätt kom de inte och så mycket kändes de inte. Det kanske bara var falskt alarm, de kunde ju sluta när som helst. Men de höll i sig. Förväntansfull klockade jag värkarna och blev förundrad över att de var lika långa och ganska regelbundna och att det kanske, kanske (åååh snälla, snälla!) var på gång nu. Jag sov i omgångar i soffan. Kvällen kom, och värkarna fortsatte. Som att vänta på Tomten på julafton! Ringde förlossningen och de sa att vi skulle avvakta tills jag kände att jag inte ville stanna hemma längre. Försökte sova igen men nu gjorde det ont att ligga ned så jag gick upp och surfade och vaggade och andades.

Torsdag 26/8 kl 03.00

Sitter i bilen på väg till förlossningen. Jag ringer pappa och berättar att nu är det dags, om de inte hör något annat av oss inom en snar framtid. Vi sitter som två ljus, mitt i natten, och inga andra är vakna. Ensamma på vägarna på väg mot... att möta vårt barn. Det är overkligt och trots att jag har värkar så tror vi inte riktigt på att vi ska få stanna. 9 minuter senare är vi framme.

kl 04.00

Världens finaste barnmorska M har tagit emot oss och satt CTG och kollat mina värkar och nu känner hon hur öppen jag är. 4 cm! Va?!? WOhooooo! Vi får stanna! Yeiiiii, ropar vi båda och M skrattar. Vi får ett rum med en balja som det ska ligga en bebis i (!) och M går för att tappa upp ett bad. Nu blir det plingplong-musik och lavendelolja i vattnet! Jag tar fart med gåbordet och åker på medarna till rummet. P somnar på golvet och jag försöker slumra mellan värkarna. Magen blir som en kon! Jag får hjälp att komma upp och kissa, vi skämtar och skrattar, och jag lägger mig i badet igen efteråt. Så himla skönt!

kl 06.20

Vi har kommit upp ur badet. Nu börjar det komma lite blodblandat och det är jobbigt att gå på toaletten. Jag andas och P hjälper mig fokusera. M går hem och är ledsen att hon inte kunde vara kvar, vi var så mysiga, säger hon. Hon önskar lycka till. Ny barnmorska - S - sätter akupunktur i huvudet och ryggen. Jag är öppen 5 cm och sitter och studsar på en pilatesboll. Nålarna sitter inte bra så hon plockar bort en i ryggen och den på huvudet.

kl 07.30

S frågar om jag vill prova lustgas, hon berättar hur man ska andas och jag tar henne på orden och provar. Får skäll för att jag provar när jag inte har en värk. Förlåt! Någon vidare lust blir det inte, däremot är det skönt att ha något att koncentrera sig på. Jag tycker det snurrar obehagligt om jag tar för mycket. Vissa värkar slår i botten men P hjälper mig igenom. Jag sneglar på gåbordet och tänker att jag borde röra på mig men det är omöjligt. Jag sitter fastklistrad som en stelopererad frysbox på bollen och S säger surt att det är meningen man ska röra sig på den.

kl 08.30

Jag får sätta mig i sängen. S tar hål på hinnorna och sätter elektrod på Pricken. Det varma vattnet forsar och känns som hundra liter. Hon tvingar upp det till 6 cm, och ökar dosen på lustgasen.

kl 09.10

Värkarna glesnar ur till 7-8 minuter emellan och S förbereder värkstimulerande dropp. Jag har jätteont och S tycker jag ska ta epidural. Jag tvekar. Helst inte, säger jag. Jag har skrivit i mitt förlossningsbrev om mina tankar men berättar dem för henne igen. Jag är rädd att mina värkar slås ut, att det blir sugklocka och att jag ska få spinalhuvudvärk. Det här är inte rätt läge för prestige, säger hon, trots att jag hävdar att det absolut inte är därför och berättar om min syster som fick epidural och hennes värkar slogs ut, hon fick kramper som gick ned i benet och det slutade med sugklocka. Det där var förr, så blir det inte alls nu, säger S självsäkert. Och vad vet jag, jag har ju inte fött barn tidigare och hon är ju expert på området så jag går med på att ta epidural och P tycker nog att det är en bra idé, eftersom jag har så ont.

kl 10.45

Epiduralen sätts. Nu blir det kaos. Jag får värkar tätt, tätt och i varje värk får jag fruktansvärt ont i äggstockshöjd och bak i ryggen som inte går över mellan värktopparna. Narkosläkaren kommer tillbaka och rör lite på nålen. Jag öppnar mig inte mer.

kl 13.30

Ny barnmorska - A. S berättar att jag är öppen 6 cm. A känner efter. Nej, men hon är ju nästan fullt öppen, säger hon, det är bara en liten flik kvar! S känner efter igen. Nej, 6 cm! A känner igen. Nej men det känner du väl, nästan fullt öppen med en liten flik. Så där håller de på. Jag frustar i lustgasmasken och till slut går S.

kl 14.30

A föreslår att vi ska slå ut det onda jag har i magen med sterila kvaddlar. Aldrig i livet, säger jag, för det har jag hört ska göra jävligt ont. Men alternativet är att ha kvar det onda så jag inte får vila... Jag andas djupt i lustgasen när kvaddlarna läggs. Det är som tusen nålar, nej MILJARDER och jag skriker i masken. Får en omgång med saltlösning (AAAAAAAAAAAJJJ) i ryggen också och det fungerar! Lustgasen tas bort och det blir lite lugnare, mest pga att det blir tystare nu när gasen inte är på. Jag gråter förtvivlat och berättar för A om hur allt blivit kaos och tvärtemot vad jag hade i förväntan utan istället just precis så som jag hade befarat. Men, det är ju ingen prestigematch så jag ska inte tänka så, säger A. Att ingen fattar att jag VET att det inte är någon uppvisning i smärttålighet och fröken Duktig?!?

När jag grinat färdigt mår jag plötsligt illa. Jag spyr. En hel påse full med dagens ranson av nyponsoppa och näringsdryck. Herregud, hur ska jag nu orka, tänker jag.

Så är jag uppe på fötter igen. Men kastar mig på magen (så gott jag kan) i sängen, fy satan vad det trycker på nedåt. Det är ett enormt tryck och jag ropar på A. Eller om P larmar. Jag vet inte. Jag vet inte vart jag ska ta vägen för nu får jag riktig panik, det känns som ett jättestort och tungt bowlingklot vill ut.

kl 16.00

Jag ligger på rygg i sängen. Jag som hade tänkt föda upprätt, innan jag inte visste bättre. När epiduralen sattes berättade S att vi själva kunde fylla på mer smärtlindring var 15:e minut, så det hade vi gjort. Det skulle vi dock ha slutat med för en bra stund sen eftersom jag nu varken känner mina muskler i underlivet eller krystvärkarna. Bara det förbannade trycket. Jag känner mig så trött, så trött. Ta i som om du ska bajsa, säger A. Jaha, hur vet jag om jag gör det, jag känner ju inte om jag tar i?!? Hon ber mig ta tag i mina knän med händerna och göra situps. Jag orkar inte, jag väger bly och orkar knappt lyfta armarna. Och det känns som jag har en bautasten inuti som drar mig mot golvet. Jag kan inte. Snitta mig, jag skiter i vilket, jag fixar inte det här!

kl 16.45

A Beslutar om sugklocka. Här är jag så borta att jag inte förstår alls vad som händer. Lustgasen har kopplats på igen och helt plötsligt är rummet fullt med folk. Tydligen var inte alla inne samtidigt, men jag minns det som att fotändan och min högersida var proppad med publik. Läkare, barnmorskor, undersköterskor. Någon berättar för mig vad som ska göras, jag hör inte men ser att läpparna rör sig. En undersköterska ser min panik och försöker hjälpa mig slappna av igen och dyka. Va fan, hon ksulle ha kommit förr! Nu är ju paniken redan här, jag kan inte slappna av!! Sugklockan ligger på min mage, den ser ut som behållaren för kaffe som sitter i en perkulator.

kl 17.05

En läkare har kopplat på sugklockan på Pricken. Han tar i så han skakar. Tydligen. Jag krystar nu och då mest hela tiden bara för att det ska gå över någon gång. Har du värk nu? Frågar A. Ingen jävla aning, säger jag. Hon ligger på min mage, klämmer med sina armbågar och hela sin tyngd. Hjärtljuden på Pricken sjunker. P har hela tiden peppat mig, försökt hjälpa mig dyka ned i värken och uppmuntra mig att det snart är över. Nu står han och skriker ned i madrassen, han är livrädd. Jag klämmer hans hand. Eller biter jag?! Jag dör, skriker jag, gång på gång. Jag dör! Jag undrar om det hörs ut, och skäms lite. Sugklockan släpper. Jag hinner tänka att det kommer gå åt helvete om han inte får dit den snart igen, jag kommer gå av på mitten!

kl 17.14

P ropar till mig att han ser huvudet, ta i nu! Kom igen!! Sugklockan är på igen och huvudet är ute. Läkaren tar tag runt huvudet och drar lite mer, och så glider något ur mig. JAAA det släpper! Trycket är borta! På min mage ligger plötsligt en varm, hal bebis. Blå och slapp. Den tar upp hela min överkropp, fötterna är på mitt lår. A springer runt sängen och blåser den i ansiktet. Den skriker, inte så högt, men ett litet skrik kommer.

Vi får hjälp att vända på den - Nämen! En snopp! Det är en han! Hej Pricken! Du är en han! Välkommen!!! Navelsträngen har pulserat klart men P vill inte klippa den, det får läkaren göra. En barnläkare kommer och tar med sig Pricken och P till ett annat rum för att få syrgas. Jag klämmer ut moderkakan som om det var en liten fjärt. När P och Pricken kommer tillbaka efter någon minut sitter en läkare mellan mina ben och syr ett läckande kärl. Jag skakar av frossa. A visar upp moderkakan för oss, det ser ut som en enorm lever. Jag får säga hej då till P och Pricken och sen rullas jag iväg till OP. Den sover jag mestadels igenom, vaknar då och då och hackar tänder trots flera värmetäcken. En sköterska frågar vad det blev. En kille! Säger jag, halvsovande men leende. Hur stor var han? Ingen aning, men 16 dagar över tiden så han borde vara rätt rejäl...

kl 21.00

Jag ligger på uppvaket och stirrar på klockan. Vickar på tårna som jag precis börjar få tillbaka känseln i. Det pirrar i benen. Det känns helt overkligt, och när får jag träffa dem igen? Nu har det gått flera timmar sen jag opererats. Jag har slangar i båda händerna, blod och sockerlösning. En ingång för smärtstillande också.

Så kommer de. P håller en liten filur med vit mössa, som ser ut som de som smurfarna har, i famnen. Vi pratar, pussas och jag får hålla vår son. Är så trött, så P sitter med honom mot sitt bröst. Vilken stor kille! Så det var därför det blev som det blev...! Men äntligen är han här, efterlängtade lilla vän!

kl 01.30

M som tog emot oss nästan ett dygn tidigare, kommer och säger att hon inte trodde sina öron när hon kom till jobbet - det som hade börjat så bra när hon var med, och så blev det sån dramatik!

Hon tar kort på P och Pricken och följer oss till BB. Dit, men inte längre. Från och med nu får vi klara oss själva. I vårt nya liv. P, jag och Pricken.

Jag ger dig min morgon, jag ger dig min dag

Pricken har börjat sova i sin vagga igen, efter att ha sovit mellan oss när han var förkyld. Jobbigare för mig än för honom. Han sover jättebra, jag sover inte alls. Vaknar och rusar upp vid minsta ljud - nu är han vaken! Men nej, bara en grymtning. Till slut är mina bröst så ömma av all mjölk att jag är tvungen att tvångsmata ungen likt en gås. Pumpen går också varm.

Förutom att jag vaknar så känns det också ganska tomt. Visst är det skönt att få sova nära P, och att inte behöva vara orolig för att jag eller P ska råka smacka till Pricken med en arm eller rulla över honom. Men det kniper i hjärtat att ha honom 2 meter bort.

Men det kompenseras. Efter frukosten med P så hamnar vi i den fortfarande varma sängen, pratar, sjunger och skrattar. Hjärtat pinglar. Äter en gång till (ja, inte jag då). Somnar tätt tillsammans och vaknar igen någon timme senare och pratar, sjunger och skrattar. Så här skulle det kunna fortsätta hela dagen, men till slut är ögonen så trötta och jag så seg att jag inte kommer ihåg texten på den där Mors lilla ekorrn satt i granen som klättra upp för trån.

Så då börjar dagen. Och Pricken pratar, sjunger och skrattar. Mitt hjärta pinglar.

Höstpyssel

Så då var trädgården städad. Sommaren bortplockad och våren nedpåtad i jorden för vinterdvala. Nu kan det få börja snöa! Men innan det kommer hända, får jag själv bringa lite ljus i mörkret.

Plus blir minus

Lunchade med roliga kollegan. Hon frågade när jag kommer tillbaka till jobbet. Som om det inte vore nog att jag redan börjat drömma mardrömmar om det trots att det inte blir förrän till sommaren, visade det sig att när jag börjar jobba igen så går hon hem på föräldraledighet eftersom hon är gravid igen.

Så då är det bara jag och "the Thing" igen. Yei.

Minus blir plus

Efter stora, svarta fjädrar av okänt ursprung i köket och död talgoxe i sovrummet, så är kylan så välkommen så. Inget spring i dörren, inga fjäderfän till slakt vid sängen. Fryslorten Nancy håller sig inomhus om nätterna och slumrar under vårt täcke. Och han sover hela natten. P alltså.

Välkommen, kung Bore! Du är efterlängtad.

Livet från den ljusa sidan

Efter en tid i lite mörker har jag nu börjat simma mot ytan. Eller mörker och mörker. Det har mest lallat på, med en bitter avsmak över en förlossning som gnager (bokstavligt talat, om man har lite fantasi).

H-O-R-M-O-N-E-R! (Tack, Koko och Sweetie)

Hormonerna har verkligen levt loppan. Det har svämmats över av kärlek. Ibland. Oftast har det mest bara varit mysigt med en liten värmekamin på kroppen. Vad göra med någon som mest sover eller tittar i väggen? Men jag älskar verkligen att amma. Då känner jag att jag gör något bra i alla fall. Han är verkligen jättefin och allt är fulländat (föräldrafiltret funkar i alla fall). Och stolt över honom, det har jag varit. Men överlycklig, nä. Men det är inte hans fel.

Och så kommer de, de små trevande leendena. Är de till mig? Eller kissar han bara nu igen. Eller? Men äntligen. Idag har det varit smil-fyrverkerier och skratt åt tokiga mamman. Viftande med knubbiga armar och händer som sträcker sig efter min kind. Glittrande ögon. Vad glad jag är att se dig, mamma! Jag fylls av något bubblande, välbekant. Det börjar verka kärlek banne mig. Och så gråter jag. Lyckliga, lyckliga jag. Älskade Prick!

En annan sak att glädja sig åt är att han äntligen fått ett namn (jo, det är sant!). Pricken är inte bara en sifferkombination. Ett anagram på ett annat ord för krångel (helt omedvetet, naturligtvis), men som passar honom fint. Rufsigt hår, pluttnäsa, rund och fin med hår på öronen. Ett litet troll. Som visserligen inte förvandlas till sten i solen men som värmer likt solen en sten. Värmer oss.

Toppar och dalar

Vi är ju förkylda både jag och Pricken, så han har varit ganska ledsen, och jag med. I tisdags gjorde vi ingenting mer än bar omkring eller sov (både han och jag) och pyamasen åkte aldrig av. Kände mig sämstare än sämst.

P kom hem och han fick laga mat. Jag vet att han inte kräver att maten ska vara på bordet men kvällen blir längre om vi hunnit äta tidigt och något borde jag ju hunnit göra när jag ändå bara är hemma.

Så igår var jag jävligt effektiv. Bakade siktkakor, städade, sorterade för små bebiskläder (bye bye 56), tvättade, diskade, surfade, fyllde i försäkringspapper (jaha, ska han ha ett namn också..FUCK!), förberedde middagen, planterade om blommor, slängde askan från kaminen, gick på promenad... Men sov ingenting så på kvällen hade jag jordens huvudvärk och inget tålamod. Kände mig sämstare än sämst. Igen!

Grät en hel del på kvällen. Förbannad på den fula unge som smittat oss. Ledsen över att Pricken inte har något namn. Sur för att jag jobbat ihjäl mig när jag inte behöver. Borde vara glad att jag hann så mycket men blir förbannad att jag själv förväntar mig att göra allt och lite till och i bakhuvudet för att göra P glad. Jag är ju mammaledig och inte hemmafru. Vet inte vart det kommer ifrån heller eftersom min mamma är en primadonna som ligger på soffan och ropar efter ostsmörgåsar av pappa. Borde åtminstone kunnat möta de två ytterligheterna halvvägs och inte leva som på 50-talet.

P tröstade så gott han kunde och lovade ta alla bajsblöjor på natten. Bästaste bäste.

Så idag gick jag in för att bara vara mamma igen. Vi har legat och sovit hud mot hud (och den sedvanligt halvfuktiga amningsbehån...), sprattlat på golvet och burit och sjungit oajajajabuff buff hela dagen. Jag har inte ens kammat mig. Börjar åtminstone på en punkt bli mer som min mamma. En framgång. Och middagen stod på bordet!

I morgon har jag som mål att vara mamma OCH påklädd med ett ansikte. Snart har jag nog hittat en lagom nivå.

Inget ont som inte har något gott med sig!

Pricken är förkyld.

Min snorfobi är botad!

Liten blir stor

Pricken 23/9:

5940 g

60,5 cm

Följer leksak med blicken

Sov hela natten till idag (23-06)

Stanna tiden, jag har inte sparat ihop till hans moped än!

Pricken, Prickrumpan och Prickens mamma

Det blev ändrade planer. Promenaden fick utgå och ersättas av en timmes sång- och sagostund. Eller sagostund förresten. Jag berättar anekdoter för Pricken ur verkliga livet och sen är det hans tur. Visserligen har jag fri tolkningsrätt, men jag hade hört hans historier förut (eller också var jag med när det hände). Sen åt han och någonstans i fjärran hörde jag en burkig röst försöka sig på ho ajajajaj buff och två timmar senare vaknar jag med begynnande liggsår. Pricken sov en timme till och med Nancy bredvid så blev dagen kväll innan vi gick upp ur soffan och hälsade den stolte fadern välkommen hem.

Hänt i veckan

Oj. Tiden flyger! Pricken har tagit studenten och vi har flyttat till en liten 2a på markplan med toastol i korridoren och röda larmknappar vid sängen.

Nä.

Inte än. :-)

Pricken växer dock väldigt fort. Förra veckans mät- och vägsession hade han ökat till resliga 59 cm (herregud, han är snart bara en meter kortare än vad jag är!) och respektingivande 5560 g. I morgon är det dags igen. Har han passerat svärmor i längd? Kommer han kunna jobba som barlast i hamnen?

Det han nog är bäst på är att sova. Klockan är halv två och han sover för tredje gången sen klockan 8. Jag har sett hans två blå i några minuter, när vi bidragit till sopberget med hans bajs, eller hans nöjda min när han äter. Eller skiter. Oftast en kombination. Han var inte alls glad av att vakna och inte bli upplockad direkt eftersom jag hade händerna fulla i deg (degdeg, inte pengadeg, boy I would be happy) men med en tutte i munnen ett par minuter senare så var livet återigen a happy place.

Jag sysselsätter mig med typiska mammasaker, som man fördomsfullt skulle tänka. Jag städar. Tvättar. Diskar. Bakar. Bakar! Igår blev det kakor. Idag limpa. Jag intalar mig själv att jag har talang för det men insåg brutalt att det inte hjälper att följa ett recept om man sen ändå bränner dem svarta och stenhårda i ugnen. Någonstans därunder kanske det går att äta någon bit, jag har inte kunnat utröna det ännu. Och min mammaroll är lite naggad i kanten. Eller vidbränd. Men det är ju bara min andra dag på nya jobbet. Shit happens.

Nu blir det promenad och sen stödvila. I love this life!

1 år!

Är det en vanlig dag idag?

Nä, det är ingen vanlig dag,

för det är Prickens tillverkningsdag!

Hurra, hurra, HURRAAAAAAA!!!!!

2 veckor

Medan livet snurrar på som vanligt därute (antar jag) så ligger vi kvar i vår lilla bubbla och bara tittar på underverket. Och han tittar på oss.

Lilla älskade Prick. Förstår du vad du gör med oss? Jag faller handlöst och önskar att tiden kunde stå still ett litet tag till.

På den tredje dagen skapade hon ...

Man vet att man fortfarande är någon annans barn när man ringer för att stolt meddela något man vet att de blir väldigt glada av att höra.

– Mamma, vet du, jag har BAJSAT idag!

Aaaaaaw.

Vad hände?!?

Och Pricken kom med buller och bång.

Torsdagen den 26:e augusti ploppade han ut med hjälp av en stark karl och sju drag med en mackapär som såg ut som något prygelredskap från medeltiden, en stor tjock barnmorska på min mage och en hejarklack av övrig personal på förlossningen förutom älskade P som skrek bara något högre än mig.

En mer ingående rapport tänkte jag återkomma med, mest för min egen skull som bearbetning. Tur att kroppen och knoppen glömmer fort. Och läker ännu fortare.

57 cm lång, 4698 g. Var han fick plats i lilla mig är en gåta. Hur han kom ut är inte så svårt att lista ut alls, med ett utgångshål ungefär 1000 gånger större än tidigare, men nu ihopnystat och ihoptråcklat av farbröder i gröna kläder. Hoppas de hade bra betyg i syslöjd.

Överburenhetskontroll

Överburenhetskontroll. Jag har burit över. Pricken är överburen. Finns det åtsidoburen? Underburen?

Nåja. Ny titt med ultraljud. Maaahahaaaassor med fostervatten kvar. Tur det, att det inte bara är bebis i min lastbilchaffiskagge. Hjärtat galopperade på fint. Fick upp en halv hand i musen och den där tappen gick att köra in fingret i men inte ända in (ouch).

Fortfarande samma bud + moms. Igångsättning på fredag eller på lördag. Men, läkaren tillade, eftersom hon varit och retat tappen kanske det kunde sätta igång det. Eller spermier.

Det sista uttalade hon sakta så vi båda skulle förstå undermeningen. Hem och knulla, torrbollar!

Nåja, vi får väl se vad det blir av det för sen klockan ett har jag haft värkar till och från. Mellan 5-10 minuter till att helt upphöra och sen komma tillbaka. Jag har försökt sova, tänka på annat och kanske att jag bara inbillar mig och bara måste släppa en jättefis men jag är sjukt exhalterad. Välkommen ut, Pricken!!! Hhhnnnnggggg!!!!

Magbild v 41+4

Referensobjektet till vänster: 77 cm ø, 72 kg

Prickmagen: 113 cm ø, 71 kg

Och jag lovar, jag svankar inte.

Sömnlös

I ett lokalt annonsmagasin fanns idag en intervju med en DJ. Han beklagade sig över dagens minimalistiska dansmusik. Inte som förr (vi snackar old times som 1990-nånting). Cymbaler, high-hats, skränande kvinnor och män och de som dansar exploderar. Händerna i luften. Så klart.

Och så läser jag:

"Det har inte varit någon riktig urladdning i modern dansmusik sedan Faithless magiska syntstänkare Insomnia och den skapar fortfarande hysteri på vilket dansgolv som helst:"

Aaaww! My favorite! Mina ögon tårades.

Hallå eller! Är det så dags nu att drabbas av svallande gravvohormoner?!? Jag har ju passerat Bäst Före för länge sen!

Men det kanske ligger något djupare i det här. En profetia om de kommande åren? Där Pricken är på utsidan.

I can't get no sleep. Duduuuduuruttudududuru...

Preliminärt leveransbesked

Ultraljudet såg fint ut. Stor bebis, mycket fostervatten. Ny tid på onsdag! Igångsättning senast fredag. Wohooo! Pricken är snart här!!!!!!

Och jag fick som jag ville: vara gravid så länge som möjligt. Halleleluja!

I väntans tider

Vad trodde vi.

Vi behövde hjälp av farbror Doktorn för att peta in Pricken. Klart att vi inte klarar av själva att få ut densamme.

Färdknäppar är alltså för traditionella par. Old fashion. Gårdagens grej. Ananas, hallonbladste, fönsterputsning är humbug. Här krävs en vit rock med hockeyintresse!

Releeeeease me, ropar Pricken, och trycker än en gång med foten genom naveln. Har inte förstått att ljuset i tunneln dyker upp långt senare. Och definitivt inte där, vid min navel.

I morgon blir det tillväxt-ultraljud på förlossningen. Förhoppningsvis har jag kraft kvar att klamra mig fast i dörrposten så vi inte kommer hem färre än 3.

Total eclipse!

Total solförmörkelse! Jag har snart egen atmosfär.

Do do dobidooo

Fredagen den trettonde passerade, men ingen bebis. Vilken otur!

Verkar hittills som att lördagen den fjortonde också kommer att passera.

Anyway. Vi njuter ändå av tillvaron. Långa promenader (då trodde jag iofs att det var något på gång), ligga tillsammans i hängmattan och lyssna på ljudbok, färdknäppisar (notera: plural!), baka bröd, gå i trappor, vila.

Pricken verkar i alla fall trivas där h*n är. Det måste jag ju ändå ta som en komplimang.

Tack, detsamma!

BF-dagen avslutades på Ps initiativ med nattklubb. Visserligen hemma i vardagsrummet och utan discoboll i taket men tanken var god.

Utdrag ur kvällens spellista:

Faithless – Insomnia (skeddans med Ps händer på min mage, hula-hula)

Pointers Sister – I'm so excited (kramdans med höftvickningar)

Håkan Hellström – Kom igen Lena (okontrollerade rörelser)

Offspring – Self esteem (hopp, studs och skrän)

E-Type – This is the way (fuldans med ännu mer höfter inblandade)

Melodie MC – Dumdadum (se ovan)

Elton John – Your song (här hånglade vi bara och jag fällde några tårar av lycka)

Det hade varit en fin sista kväll tillsammans bara vi två. Nu blev det inte så... Gårdagen blev ingen upprepning i dansfrekvens men då tog vi i stället en tur ned på stan för att äta brakmat på Texas Longhorn och avslutade med två glasskulor på ett närliggande café. Kvällen var ljum och vi njöt av semesterkänslan. Vad vi ska hitta på i kväll, vår kanske sista kväll bara vi två, har jag i skrivande stund ingen aning om. Bara han och jag.

...How wonderful life is when you're in the world.

Å dagen den gick och kvällen den kom

Det lutar åt kontraktsbrott. Nu har jag som vanligt inte läst det finstilta men det här med leveranstiden är jag väl införstådd med att den kan variera så vi får helt enkelt avvakta kraftfullt några dagar till.

Dan före dan

I morgon är BF. BF står för Beräknad Förlossning. Man skulle ibland kunna hoppas att det är Bestämd Födelsedag, men så är det inte för de allra flesta.

Känns så himla konstigt att vi är så nära nu. Vi som har varit så långt ifrån. Det KAN ju dröja flera veckor till, faktiskt, men nära är det ändå.

Vi boar som attan här hemma. Möblerat om, klätt väggarna med tavlor, målat och bäddat vagga och det enda som vi väntar på nu är att vara fyra när vi gruppkramas.

Snart så. Gruppkram! Längtar...

Vem är det i magen?

Jag har hört att man kan se på magens form vad det är för något som döljer sig i magen. Toppig eller bred? Kille eller tjej?

Nu vet vi vad det blir.

Föreställ er följande (sett uppifrån): Magen antar två stora bulor på var sida om den plötsligt insjunkna, stjärnformade naveln och hela mästerverket pryds av den ljusbruna linjen som går från (ja, nu ser jag inte var den börjar någonstans men gissar på troskanten ungefär) till tuttarna. Japp, det är nästan bombsäkert.

Det blir ett praktarsel.

5 dagar kvar...

...och om någon timme sitter vi i bilen till Stockholm för att gå på DN-galan för att se Usain Bolt spränga ljudvallen. Tänkte att det kunde inspirera Pricken till att komma ut hyfsat snabbt. Fast inte under 10 sekunder, och det får gärna dröja till efter helgen som det står i avtalet, men ändå.

5 dagar kvar. På edra platser.... Färdiga....

Packa pappas kappsäck

Jag har alltid sett framför mig hur vattnet går mitt i natten. Värkarna är kraftiga. Eftersom vi är helt oförberedda så rusar vi omkring i huset och rafsar ned i blindo det vi tror oss behöva i en bag med trasig dragkedja så hälften åker ut i hallen. Vi springer ut (nåja, kanske inte just jag) till bilen och försvinner i svart rök i natten med två lakritsremmar i asfalten. En tumbleweed blåser över gården och allt är tyst igen. Borta i fjärran ylar en prärievarg.

Men i hallen står en väska med hjul. Det känns som vi ska åka på charter. Finns det svenskt kaffe på BB?

Nancy is back

Förra veckan:

Idag:

Toppar och dalar

Jag har haft så svårt att veta vad jag ska skriva här, när de enda jag tänkt på är den person jag känner som Snorkfröken. Hur mattan man står på kan ryckas bort så fort.

I en liten vrå på internet har jag hittat så många nya vänner under de här senaste 4 åren. Utan dem hade jag inte orkat hålla hakan ovanför ytan när det varit som jobbigast, även om P gjort sitt bästa för att hålla oss flytande. Även han är oerhört tacksam att jag hittade dit. Tillsammans med dem har jag även haft otroligt roligt tillsammans med. Bakom de finurliga avatarerna och hitte-på-namnen finns de finaste människor man kan tänka sig. De flesta har jag träffat IRL. Det är som ett liv i livet. Vår vardag där blandar och ger oerhörd lycka och djupaste sorg. Det har hurrats över plus, sörjts över minus, pratats om ditten och datten till det oerhört tragiska som hände förra veckan, när ett barn dör.

När det hemskaste hemska händer, känns det ändå tryggt att det finns människor omkring en som gör sitt bästa för att fånga upp en så man landar så mjukt man kan.

Hoppas Snorkfröken känner vårt stöd och så småningom orkar titta in hos oss igen.

Till Snorkfrökens ängel

När en blomma bryts av

i sin vackraste blom

då blir marken så trist

och så fruktansvärt tom.

Men kanske ändå

att det någonstans finns

en äng eller undangömd skreva,

dit blommor som brutits för tidigt

får komma och fortsätta

växa och dofta och leva…

Inte kan väl den blomman

förvandlas till stoft

som av himlen har fått

både färger och doft?

Men kanske ändå

att det någonstans finns

en kärlek som allt kan förklara:

att den som har gjort

den blomman en gång

nu vill ha den tillbaks

för han kan inte mer

vara utan den bara…

Atle Burman

Ur diktsamlingen: "En källa av ljus".

Semester!

Sista dagen på jobbet!

Taapetitapetitap!

Lycka kan vara

Att känna något plastigt skrapa mot armen när man sitter och läser tidningen, som visar sig vara en katt i en tratt som aldrig vill att jag slutar klia.

Solen som försvann

Idag jobbar P ute på havet och kör omkring en liten båt, efter att ha svettats inne på kontoret hela värmeböljan. Det var ju typiskt att solskyddsmedlet då var totalt onödigt i packningen, hoppas han tog på sig regnstället i stället.

Målsnöret i horisonten!

20.

Dagar.

Kvar.

Näst sista dagen på jobbet. Jag sitter hemma och har ingen som helst tanke på att uträtta stordåd.

Planen för dagen är istället att tvätta kläder till en liten Prick. Packa väskan som ska med till förlossningen. Den planen har funnits i flera dagar men det känns så overkligt att det ens är lönt att göra det – det är ju så himla långt kvar.

Men det är det faktiskt inte. Dags att inse.

Det är nästan som innan de där två strecken dök upp på stickan. Jag känner efter, tolkar tecknen. Som oftast inte finns. Blir lite fundersam. Hoppfull. Vill samtidigt inte att det ska sätta igång ännu, dels på grund av att Nancy fortfarande behöver omplåstring men främst för att jag trivs så himla bra som gravid. Att få vara unik, att något händer varje dag inuti just min kropp. Att få vara det som vi längtade så desperat efter i flera år. Den tiden är snart över och en ännu häftigare börjar.

Vi fattar fortfarande inte att vi lyckades till slut. Den mörka, jobbiga och nedbrytande sorgen är borta, puts väck. Hoppas bara att allt går bra och att vi även får gå i mål lika lyckliga.

Vi ses snart, Pricken!

Nancy x 8

Nature strikes back. Nu har Nancy bara 8 liv kvar.

Vi vet inte riktigt vad som hänt men vaknade på natten av hennes skrik som om det gällde livet, och eftersom hon var försvunnen när vi väl kom ut så trodde vi att hon aldrig mer skulle komma tillbaka. Men det gjorde hon. Halt, sårad och trött. Men hon kom tillbaka.

Älskade lilla katt! Om du visste hur oroliga vi var, så ledsna för att vi trodde du var borta för alltid. Vår Prozac. Prickrumpa! Fancypants! Skrutta! Hoppas de här dagarna går fort och att du förlåter oss för våra elakheter i form av tratt runt halsen, medicin i munnen, termometer i rumpan och sårsköljning av tassen.

Rapport 36+1

Igår var det sista besöket hos vår barnmorska innan hon går på semester. Pricken har nästan fixerat sig, lite ruckbar fortfarande och foglossningen känns mycket bättre! Mitt blodtryck har dock ökat lite för mycket så på onsdag ska jag dit igen för en extra koll. Förmodligen beror det på att det varit stressigt på jobbet den här veckan, eftersom jag är helt ensam och alla kunder vill gå på semester och ha sina projekt klara till dess.

I natt vaknade jag av förvärkar! Jag som var rädd att jag inte skulle förstå vad som var vad men uttrycket mensvärk stämde bra. Nu väntar vi med spänning på att det ska hända något pawh riktitt! Men först ska vi ha lite semester... ;-)

Birdie nam-nam

Vi hann inte ens prata klart igår om hur vi skulle göra med altandörren över natten förrän vi hörde pipet. Fågel i påse – smack i backen – brännbart. P börjar få in rutinen.

Trean kom, fyran kom, femman kommer så småningom...?

00:40

PIPIPIPIPIPIPIPIPIPIPIPIPIPIP!

Ny fågel. Ännu mindre än den förra. Svart med vita streck på vingarna (även den här en unge), oklart vilken sort (som om det skulle spela någon roll). Börjar bli tröttsamt, detta indragandes av levande fjäderfän mitt i natten och dessutom till sovrummet. Och det kom blooooooood ur pippin! Det enda roliga var väl när P skulle gå upp och hämta något att plocka upp fågeln med. Han trampade då på en plyschråtta och det var första gången jag hörde ett hjärta plonka in i fontanellen – jädrar i havet vad rädd han blev!

01:55

PIPIPIPIPIPIPIPIPIPIPIPIPIPIP!

"Nancyyyyyyyyy!"

PIPIPIPIPIPIPIpipipipipipipipipipipipipipipippipi....

Här blev nog HM Fancypants förnärmad över att inte få den belöning hon förväntat sig och tog brorsan till förra fångsten ut till köket. (Här började vi spekulera i hur många fågelungar det får plats i ett bo och om hon kommer plocka in alla).

Nåja. Ny påse med fågel i soporna, sorterat som brännbart. Och knäskurat golv på Ps sida av sängen. Resten av natten fortlöpte utan några fler uppdrag för P som bödel.

Tjipp och välkomna till HAJK

Idag ska vi visa er hur man kan svalka sig så här i värmen.

1. Badbalja
2. Kallt vatten
3. Vattenmelon
4. Hemodlade jordgubbar (funkar även med köpta)
5. En kär vän

Skär vattenmelonen i bitar. Skölj jordgubbarna och ta bort de som har snigelspår eller fågelbett. Det är säkert inget farligt men ser rätt äckligt ut. Fyll badbaljan med kallt vatten. Sätt din vän bredvid dig i soffan med badbaljan nedanför. Stoppa i fötterna. Var inte orolig om det börjar ryka, det är bara vattenånga (och vad det är ska vi gå igenom i ett annat program). Ha fatet med frukten i knät. Se till så ni även når fjärrkontrollen till TVn (och om vattnet börjar bubbla är det dags att hämta nytt vatten!).

SOMMAR! Sommar och sol! Havet och vinden, och doft av kaprifol....

Magiskt ögonblick

Två vänner har hälsat på oss i helgen, tillsammans med en kompis (3 veckor gammal) till Pricken. Före frukost, helt ensam i det dunkla ljuset i köket, såg jag P hålla i denna nyanlända skapelse. Den vackraste bild jag sett. Med näsan mot det fjuniga huvudet och med tårar i ögonen tittade han på mig och viskade efter några frysta sekunder: en sån här ska vi också ha.

Jag kysste honom, kramade dem båda två försiktigt och viskade tillbaka: Alldeles snart. När som helst.

Och jag längtar så efter att få se det igen. Igen och igen. Se vår efterlängtade Prick vilande mot sin pappas bröst. Dansa tyst tillsammans.

Alldeles snart. När som helst.

En fågel i himlen

En björktrastunge fick se vårt hus från insidan i helgen. Nancy var guide men jag tror inte turen uppskattades av den tillfälliga besökaren. Särskilt inte efter att den fick närkontakt med rovdjurets matte Nenne och hennes skyffel, blev utburen och bortföst till skogsdungen så alla kunde se det nesliga som hände sen. Det kom dock en stor, stark karl till undsättning, lyfte upp trasten i ett träd men tilltaget uppskattades föga – det är på marken det är som skönast – så den hoppade från tallegren (fast jag tror det var en rönn) och hann inte landa förrän den prickiga besten återigen slagit sina käftar runt dess nacke och det korta livet från i våras passerade i ultrarrapid (ja, det gick väldigt fort). En bedjande blick på mannen med spaden tolkades om en längtan att flyga högt såsom svalorna. Med ett plonk var önskningen uppfylld. Dock grävdes den ned några decimeter under marken, men tanken var fin.

Foglossning är bara inbillning

Jag har skonats från krämpor under hela graviditeten. Ej heller har jag fått några typiska gravvosymptom. Illamående, yrsel, elefantfötter, cravings, halsbränna, bristningar, förstoppning, hemorrojder, you name it – nada. Förutom ett hål i magen av magmuskler som brast, lite gallproblem som nu är borta och den här foglossningen som började i v 7 så har det varit en promenad i parken, om jag hade kunnat promenera vill säga.

I 26 veckor har alla ben i mitt bäcken varit som gjord av maränger som gnagt mot varandra. Jag har inte kunnat vända mig i sängen utan att kvida av smärta. Känt som jag lånat pappas stora cykel och halkat på tramporna och krossat pullan mot stången, eller blivit slagen med ett basebollträ på muttan alternativt svanskotan, gjort spagat fastän jag inte kunnat. Höfterna har suttit löst. Jag har tagit myrsteg på stan, rest mig upp ur soffa/säng i slow-motion, bytt cykel för att ens kunna komma upp på sadeln utan att behöva sära på benen...

Men när en skatjävel kommer in i sovrummet halv 5 på morgonen så studsar jag som en fjäder över på Ps sida, lika fort tillbaka och upp på golvet och några lätta löpsteg ut i vardagsrummet – utan att känna någonting.

Jävla simulant.

En tjuv i sovrummet!

Vaknade i vargatimmen av att P, förmodade jag, pratade i sömnen. Som han kan göra ibland. Eller pratade, han skrek av skräck.

NEJ! FAAAAN Nancy! Nej, nej nejnejnejnejnejnej åååååhhhh Faaaaaan! Nancy har tagit en skata!!!! Jag bökade mig över på hans sida och kikade ned på golvet, trodde han skämtade aprillo. Men där satt vår prickiga vän med en stor skata framför sig. Fullt levande (vilket var bra, eftersom P sett framför sig hur det skulle ligga fågeltarmar över hela golvet, eller att han skulle få stampa ihjäl den – barfota).

Jag vet inte hur det gick till men helt plötsligt står jag på golvet och P skriker åt mig att flytta på mig för den kommer åt mitt håll. Bredvid mina fötter kommer den hoppande och när den är i dörröppningen flyger den iväg med en jävla fart, rätt in i ytterdörren. Nancy efter som ett jehu. Skatan vänder i luften och störtar in i vardagsrummet, Nancy som ett svart streck efter (och vi som två rosa) – hon hoppar efter fågelkräket som krockat med fönstret och river av en stjärtfjäder. P öppnar fönstret och skatan flyger iväg mot friheten. Nancy är i extas. Går runt i cirklar, springer runt i huset och jamar – hela tiden.

04:33 går dammsugaren igång i Casa Nennelainen. Det är fjädrar överallt, och vi ser lättat att fågeljäveln haft omdöme nog att skita på väldigt omtänksamma ställen. 2 cm från fårskinnet i sovrummet och på laminatgolvet i hallen och inte på det mer känsliga furugolvet i vardagsrummet (skulle ju inte matcha med soffan). Dock tog jag det lite personligt att det kom bajs på vårt bröllopsfoto som låg på byrån under fönstret där det tog stopp, men det får man väl ha förståelse för.

Så det jag trodde skulle vara Nancys första byte stämde inte, däremot slaktplatsen. Under Ps sida av sängen. Hur tog den sig in? Vad var den ute efter?? Det enda silverblanka vi har är... Nancys matskål i rostfritt stål... :-o Uh,oh – DEN KOMMER KOMMA TILLBAKA!!! AAAAAAAH!!!

Träning

Jag pluggar på inför förlossningen. Att föda (Gudrun Abascal) har jag läst två gånger, och igår avslutade jag Innan du föder (Anna Wilsby). Den senare innehöll några avslappningsövningar, så i fredags tog jag mig an en av dem.

Okej. 1. Sitt skönt på en stol. 2. Slappna av i rumpan (det är ju inte så svårt när den bara består av bulldeg). 3. Häng med armarna utmed sidor... *gäsp* ..na och fokusera på andn...*zzzz*

Jag tror jag redan är fullärd.

På gång

Semester och förlossning antågande. Änte fint så säg?

Wulffmorgenthaler, förmodligen den roligaste serien för tillfället. Finns på aftonbladet!

vuyyyyghhhhhop900 (Nancys kommentar)

Sommaren soliga dagar

Vi tog en liten tur till Hufvudstaden med hotellövernattning och restaurangbesök igår. Tanken var att P med vår vän H skulle åka utför en slalombacke inuti en gigantisk badboll, men badbollen hade fått punka så de hade nervöskissat bredvid bilen helt i onödan. När vi sen skulle utnyttja relaxen på hotellet så hade de pluggat igen poolen med ett lock och ställt ett löparband ovanpå. Och jag som sett fram emot att flyta omkring, lätt som en fjäder, och kolla på utsikten över stan. Men som kompensation fick jag och fru H titta på när våra mogna karlar åkte arselkana på löparbandet så det rykte av badbyxorna, eller förundras över hur man kan komma på idén att göra en dansk skalle på nödstoppen när man inte orkar springa längre. Nåja, blodet torkade snabbt.

Nu sitter vi på altanen och surfar på varsin dator. Klockan är över 11 på kvällen och det är fortfarande varmt. Vi har grillat rostbiff, tomater och sparris och ätit rostade färskpotatisar och sallad till. Vi tog premiärdoppet i en sjö igår utanför Åkersberga. Underbart skönt, och jag var först i (jag är förvånad själv), repris idag i lortsjön nedanför oss (här var jag mig själv igen och räknade till 3 sex gånger innan jag kastade mig). Det känns som semester men vi har flera veckor kvar att jobba. 3. Tre veckor. Om inget annat händer. Typ att Pricken tittar ut. H*n får gärna vänta ett tag till men samtidigt längtar vi så himla mycket efter att se vem det är som bor härinne. Måtte de här veckorna gå lagom fort, så vi hinner njuta av sommaren och ändå slippa vänta så länge på ankomsten!

Helgens hissa&dissa–lista

DISSA

5. Att hissa-listan bara har 5 punkter, så att jag inte fick plats med punkten: långledighet som kändes som 3 veckor men var 3 dagar.

4. Mygg och knott. Dessa förbannade odågor man glömmer existerar när man ser Pripps Blåreklamen och längtar efter sommaren.

3. Det borde schemaläggas pauser mellan intag av fika eller mat, t ex för att andas.

2. Hårda sängar (vanligtvis ursköna tarrsängar där vi sover som stockar) i kombination med foglossning. Foglossning borde finnas under Amnestys lista över tortyrredskap, men eftersom det kommer i kombination med graviditet som snarare är en belöning så funkar ju inte det. Och så går det ju över, vilket avkapade armar inte gör. Men det gör ändå förjävla ont.

1. KNOTTHELVETE!!!! (igen) Damn those animals!!! Och vad lever de av när vi inte är i skogen? Dö, mothafockaaaaas!

****************

HISSA

5. Vädret – första gången på flera år med sol och man hade kunnat varit barbent hela natten om det inte varit för några av sakerna på dissa-listan (se ovan)

4. Färskpotatis med schmöööör!

3. Träffa familj och vänner man inte sett sen... förra midsommaren...

2. Jag kände mig som en sockerbit omgärdad av getingar. Nu pratar jag inte bara om att jag hade en vit sommarblus över min fyrkantiga mage – utan de facto att alla ville fram och klämma (me like!), berömma den fina kulan och önska lycka till. Sista gången man är så uppmärksammad, antar jag. :-)

1. Nancy fångade sina första möss! Fina, ludna små korvar placerade vid ytterdörren. Ingen kunde vara stoltare än jag! :-)

suck

I går hände det en ganska jobbig grej. Jag sa till P: "Jag har gjort bort mig...". Bara detta var jobbigt. Jag gör sällan bort mig. Eller nä – fel. Jag gör inte bort mig så ofta som jag borde inse själv. Oftast bjuder jag på det. Men detta...

I fredags, efter att jag lämnat maken på svensexa och skulle fördriva tiden innan han skulle hämtas igen sent på natten, så ringde jag min käre svåger E och hans flickvän för att kunna få hänga där och förhoppningsvis få honom att köra. Jag ringde två gånger. Inget svar. Till slut fick P tag på honom och allt var frid och fröjd. Igår ringde E men jag hann inte svara. Jag ringde tillbaka men "just nu kan du inte nå ditt önskade mobilnummer, var god försök senare". Dock plingade det till i telefonen efter ett tag med ett sms.

"Vem är du?"

Jag ringde genast upp igen. Han svarade. Jag tyckte det var läge för att vara jätterolig och skrek:

"HAALLÅÅÅÅOO" med kakmonsterröst.

Inser när han frågar vem det är, att det inte alls är E, får panik och avslutar samtalet, lätt stammande.

När jag berättade det för P några timmar senare, så började jag gråta hysteriskt (en väldigt oväntad reaktion – thank you hormones!!!). P skrattade så han skrek och tårarna sprutade och trodde nog att jag också skrattade så tårarna skvätte så jag inte kunde andas (väldigt vanligt) och skrattade ännu mer bara därför. Och självklart ringde han sin bror för att återberätta hela förloppet. De hade väldigt roligt åt mig.

Nåja, till slut skrattade jag också.

Tror jag.

Är det inte bestämt enligt lag att meddela sina närmaste om man bytt telefonnummer??! Det här ska han få faaaan för.

ehihiih

P ringde precis. Nu minns jag inte vad han ville, men jag hörde att han var på stan så jag sa lite halvallvarligt att det var rea på Polarn o Pyret.

– Jag vet, sa han, jag har precis varit där. Och handlat. Ska det vara en present, sa hon (i kassan), och jag sa nej...

Hormonerna exploderade och sprudlade i hela mig. LYCKA!!!!! Så vi fnittrade ikapp i telefonen och blev alldeles tårögda båda två.

Små kläder. Små, små kläder till vårt stora mirakel.

54 dagar kvar.

Pricken = Kicken

Hela magen goes mer och mer bananas. Den som befinner sig på insidan springer runt på innerväggarna och skinnets spänst prövas onekligen. En krumbuktande parvel här, en rak höger där. Nu börjar det bli ordentlig kraft i sparkarna, så jävla häftigt, men det är ganska många veckor kvar att träna upp kickarna på så det här kan ju sluta med världens första spontana entré genom naveln istället för mutthålet.

Kom ihåg var ni läste det först.

Tjoho!

Jag har nog, förmodligen, världens bästa chef. Gårdagens försoningssamtal slutade precis som jag hoppats, tyvärr 1 år för sent eftersom jag inte har många veckor kvar att jobba, med att jag och min partner in crime tilldelades fler arbetsuppgifter från "the thing", vilket vårt bråk egentligen handlade om. Min misstanke om att hon inte vill att vi ska ha något att göra för att hon själv ska få vara den som är bäst och helt ovärderlig och oersättlig ligger kvar, men nu blev det en bra kompromiss och hon lyssnar på vad vår VD säger så det här blir nog bra. Finally.

Det behövs en urspårning ibland. :-)

Mycket som ska klaffa

Läste den här artikeln om hur ägget fäster.

Läs den! Och förundras över att det fortfarande är många som tror att du kan motverka en graviditet med tankekraft.

Nu ska jag gå och kissa.

NEJ! Jag kunde inte!! Jag hade tänkt göra det så länge så nu slutade njurarna fungera tillfälligt. Måste slappna av.

Beslut och hur det brukar gå med det

Fy satan vilken velpotta jag är. Jag kan aldrig bestämma mig och oftast så ångrar jag mitt val i alla fall. Jag skulle ha tagit oxfilén. Eller morötter och inte pommes. Eller köpt den där *valfri vara* innan den var slutsåld, då när jag ändå höll i den och gick sju gånger mot kassan men vände lika många gånger.

Idag var ännu en dag med jobbiga beslut att ta. Jag pingvinade mig ner på stan på lunchen och tänkte belöna min flåsande lekamen med en glass. Solen sken, jag handlade ståltråd (inte ens en sån sak kunde jag bestämma om så jag ringde P), presenter till vuxna och barn och sen var det dags. En glass! Glass! Glass! GLASS!!!

Jag hade först siktat in mig på mjukglass. Med tuttifrutti-strössel. NEJ! Förresten, med nougatsås. Eller nötter OCH nougatsås. Eller strössel. Lakrits är också gott som strössel. Här i stan verkar det inte säljas mjukglass på många ställen mer än i galleriorna så jag hann passera ut genom skjutdörrarna (bara en sån sak, jag går ju så respektingivande fort) innan jag hade funderat klart om det verkligen var det jag var sugen på. Nästa chans var Pressbyrån. Åh klart jag ska ha en 88:an! Jag närmade mig. Här blev jag lite tudelad för granne med Pressbyrån är en annan godisbutik som annonserade om mjukglass. Tillbaks på ruta ett.

Jag tog sats. Men istället för att vika av åt vänster gick jag höger och hamnade i en skobutik med skylt "Ät gärna glass, men inte här". Vad hände?

Fortsatte, efter rundan bland barnskorna, med myrsteg efter gågatan. Ny chans på 88:an. Mittemot – en delikatessbutik med kulglass! 88:an försvann ur tankeloopen och jag konstaterade att jag var för mätt för en stor kulglass (ja, för man måste verkligen äta 3 kulor i en våffla), och de har ju ändå inte så många sorter att välja på (vilket borde passa mig). Tanken på caféet i huset där jag jobbar slog mig med full kraft – de säljer Ben & Jerry i små söta förpackningar, perfekt för en dag som denna! 8 minuter och 100 meter senare går jag förbi och in på kontoret, 30 jävla spänn för en glass – är jag inte klok! Tur jag inte köpte nån.

Så här sitter jag nu. Glasslös. Tänk så det kan bli. Det alternativet hade jag inte ens tänkt på.

Catfight

Nä, Nancy var inte inblandad. Jag var. Med en kollega. Inga klösmärken men jag fick henne att resa ragg (ni skulle bara veta hur hårig hon är) och rusa hem till skogs.

I morgon väntar samtal med förstående VD (kan tänka mig att han är smått road av situationen) och om jag inte gjorde det tidigare så räknar jag dagarna till semestern. Och därefter väntar lång föräldraledighet, om allt går bra.

Nåja, jag känner mig tillfreds med att ha fått säga det jag ville ha sagt, men tror inte att hon kommer kunna ändra på sitt beteende.

Rooaaarrr...

En doft av död

Det är mycket att tänka på som husägare. Det ska hållas koll på allt möjligt, och mycket lär man sig på vägen. Det senaste vi samlat på oss i kunskapsväg är:

Att äta något med räkor dagen efter de tömt soptunnan är en väldigt dum idé.

Hur flärdfullt det än kändes när vi pillade av skalen och fick Nancy att göra fina konster för att bli matad med bajssträngen, så blir inte grannarna (de som bosatt sig norr om stan för att slippa lukten från papperbruket) imponerade av 2 veckors vällagrade räkskal i kompostkärlet.

Don't try this at home.

Kackel på fikarasten

Min kollega, 35 år, undrade häromdagen om kycklingfilé var ett nytt påfund i affären. Hon hade aldrig köpt det tidigare i alla fall – vilken smart grej! Så praktiskt! Hon och hennes man hade tidigare alltid köpt färdiggrillad kyckling nämligen. Himla kladdigt och det blev ju en massa ben över.

Jag är osäker, men har man verkligen alla hönor hemma då?

Pingvinmarschen

Åh underbara sommar! Kvällarna är så ljusa och fina, att det känns bortkastat att sitta inne och pussla (min tönthobby jag återupptagit på barnmorskans inrådan, eller ja, hon sa att jag skulle vila och slappna av men det är ju ungefär samma sak) så igår föreslog jag för P att vi kunde ut och gå en sväng på kvällen, efter att han kommit hem från träningen.

Sagt och gjort.

På med foglossningsbältet och sköna skor.

– Är du verkligen säker på det här? sa P.

– Jaaadå.

Efter 100 meter och 14 minuter senare kom vi till en liten uppförsbacke (och då bor vi ändå nästan högst upp på åsen redan). Där tog mina ljumskar slut. Så vi fick vända och gå hem igen. P blev glad för han frös.

I kväll tänkte jag sitta på en stol i solen och lukta på blommorna. Jag har vallats färdigt för säsongen.

Nyanländ med storken!

I natt blev mina föräldrar mormor och morfar för tredje gången. En liten kille tittade äntligen fram och jag blev moster igen! Hurra!!! Välkommen lilla vän!

Nenne trädgårdsbloggar!

Jag älskar att ha trädgård!

Nu har jag ju ännu inte hämtat mig från insikten att mina fingrar inte är naturligt gröna, efter en incident med uppochnedvända pioner.

De har inte heller riktigt hämtat sig...

Men trots det så försöker jag nu se framåt. Gå vidare. Skaka av mig jorden och resa mig upp för att beskåda frodigheten. Vissa saker lyckas jag med, tulpanerna och krokusarna kom upp där jag satte dem (pärlhyacinterna till höger är dock Ps förtjänst). Bärbuskarna har ännu inte vissnat och de blommor och buskar som redan växte här när vi flyttade hit har heller inte dött. En framgång! Framgång har jag också rönt i mitt krig mot kvickroten. Förra året låg den som en tjock matta över den, av förra ägarna, övergivna rabatten. Jag grävde och slet med händer och grep och till slut, efter mil av rötter, kunde sista biten jord skönjas nu i våras (då fick P hjälpa till eftersom jag befordrats till arbetsledare). Det är fortfarande bara jord där eftersom .. det där med pionerna. Men jag tror bara de är lite slow starters.

Hur som helst. Vår bästa tid är nu. Det doftar av häggen (ja, inte här då, eftersom vi inte har någon), alla löv är krispigt ljusgröna och det känns skolavslutning i luften. Nu var det ju ofantligt många år sen jag slutade skolan, men känslan är kvar.

Angående bilderna från vår trädgård. Jag har ingen aning om vad något heter, förutom gullvivorna (och kvickroten mellan de där pyttesmå, blå blommorna).

Nancy gillar också vår trädgård. Hon gör sitt bästa för att det ska växa i rabatten och smyger omkring i blåbärsriset och några buskar som ser lika risiga ut som Ölandstok fast det blir små, rosa blommor (ni ser, jag har stenkoll). Fångar flugor, fjärilar och mygg. Spanar på småfåglar och tjattrar tillbaka till skatorna. Skrubbar ryggen mot stenplattorna eller trottoaren, och struttar efter till postlådan som en hund innan hon väljer sin egen väg.

Själv tycker jag det är skönast att vi har så många träd. Skön, grön skugga. Eftersom jag är nästintill ljusblå i huden så hade jag inte velat ha en tomt där solen hela tiden gassade. Och var skulle vi i så fall sätta upp hängmattan? Den som jag planerat ligga i resten av sommaren (vilket kräver att vi hyr en travers, enligt P, för att få mig dit och därifrån utan större skador, osäker på om han menar på sig själv), med en bok eller bara filosofera i väntan på Pricken. Jag är bra på det. Att göra ingenting. Så då spelar det ju ingen roll att fingrarna inte är gröna om jag ändå inte använder dem.

Gröna och gröna förresten. De blir ju mest bruna tycker jag, när man håller på och påtar (i jorden alltså). Kanske där det felar. Man kanske bara ska smeka bladen? Fast det är klart, om man satt roten så det växer ned mot Kina finns inga blad att smeka.

Nancy Gos

Här kramar hon husses ben...

Men hos matte är det annat som gäller. Magen!

Magen

Trots att jag varit gravid ett halvår så är det fortfarande helt overkligt. Jag. Gravid. På tjocken. Vi ska ha barn! För P är det ännu konstigare. I morse såg han mig kliva ut ur duschen och den första tanken som for genom hans fina huvud var inte: Vilken fin mage. Se där, en befruktad kvinna. Mitt barn i den där magen, vad mysigt. Min fru är gravid. Kolla – en tjockis i duschen!

Nä.

Biafra.

Så tänkte han.

Kommer vi någonsin att förstå vad som hänt? Att den lilla klumpen med frysbränna tinat upp inuti mig, har växt från några celler till en 40 cm lång krabat med armar och ben som suger på tummen, reagerar på ljus och ljud, blinkar, hickar och petar ut röven genom skinnet med jämna mellanrum och snart ska ut i livet och bo med oss?

Ok, när jag ser det så så verkar det mer troligt att jag blivit undernärd med uppsvullen buk. Eller troligt och troligt, sånt kan hända. Jo, alltså graviditet kan ju hända det också. Sånt där som händer andra.

Nu har det hänt oss. Vi är nog bara väldigt trögtänkta.

Hönan eller ägget?

Min man är en filosof. En tänkare. En morgon, strax före vi skulle skiljas åt och som vanligt hångla som tonåringar vid soptunnan för hundbajs, släppte han iväg den högst existentiella frågan:

Får man underbett om man är kuf, eller blir man kuf om man har underbett?

Sådana här frågor är för svåra att få plats med under cykelhjälmen, strax före 8 en tisdagsmorgon. För mig i alla fall. Men nu när hjulen börjat snurra lite så vet jag inte riktigt om jag ska vara glad för att jag, med mitt jätteöverbett, antingen kommer att klara mig från att bli kuf, eller om jag kommer få ett perfekt bett inom en snar framtid när underbettet jämnat ut skillnaden.

Den som lever får se.

Andra bullar

Förutom att ytan på mina tuttar ser ut som Nilen-deltat från månen, har de även ökat något i storlek. Tydligen. Med raketfart (i alla fall i mitt medvetande) har jag tagit mig från blygsamma 70A (om än väldigt fina) till att precis kommit åter från Butiken-som-har-många-tuttkassar med två, svarta skapelser i 75D.

D som i Dunderdon. Yeiks. Vad hände?

Schyssta lökar...

Hur man ser på vänskap

Jag trodde "i motgångar prövas vännerna" betydde att de som var friska hörde av sig till den sjuke och inte att den som mår dåligt ska skicka blommor och meddela "Hej! Jag lever. Hör av mig nästa vecka om det är lika då".

Fatta vad dyrt det skulle bli. Om man inte hinner dö.

Och eftersom jag inte tog den kostnaden eller dog så blir det inget bröllop att gå på i juni (nej, det är inte Vickan och Daniels), och jag har en vän mindre. Nu höll jag inte på att dö, utan var bara inställd på standby-läge, ledsen över barn som aldrig verkade bli och att de var gravida men inte jag. Men jag orkade faktiskt inte höra av mig (fast jag gjorde det ändå). Barnlöshet – hopplöshet – är inget man vill skrika ut över hela världen utan hoppas att folk förstår att man mår dåligt så därför tryckte jag inte upp något nyhetsbrev. För varje månad fanns det ju en chans att man fick en anledning att hoppa av glädje och ringa hela telefonkatalogen och skrika. Vet ni – jag är gravid! Vi ska ha barn! Äntligen är det vår tur! Men så kom mensen istället. Och som inte det är straff nog så vill ingen vara med dig, för du är läskig och vi vet inte vad vi ska säga och om du inte hör av dig så får du skylla dig själv.

Tack och lov så funkar inte alla så, men en endaste en räcker för att göra hjärtat lite sargat.