Onsdag 25/8 kl 13.00
Så satte äntligen värkarna igång! Jag pratade med P på msn och han undrade om han skulle komma hem. Men så tätt kom de inte och så mycket kändes de inte. Det kanske bara var falskt alarm, de kunde ju sluta när som helst. Men de höll i sig. Förväntansfull klockade jag värkarna och blev förundrad över att de var lika långa och ganska regelbundna och att det kanske, kanske (åååh snälla, snälla!) var på gång nu. Jag sov i omgångar i soffan. Kvällen kom, och värkarna fortsatte. Som att vänta på Tomten på julafton! Ringde förlossningen och de sa att vi skulle avvakta tills jag kände att jag inte ville stanna hemma längre. Försökte sova igen men nu gjorde det ont att ligga ned så jag gick upp och surfade och vaggade och andades.
Torsdag 26/8 kl 03.00
Sitter i bilen på väg till förlossningen. Jag ringer pappa och berättar att nu är det dags, om de inte hör något annat av oss inom en snar framtid. Vi sitter som två ljus, mitt i natten, och inga andra är vakna. Ensamma på vägarna på väg mot... att möta vårt barn. Det är overkligt och trots att jag har värkar så tror vi inte riktigt på att vi ska få stanna. 9 minuter senare är vi framme.
kl 04.00
Världens finaste barnmorska M har tagit emot oss och satt CTG och kollat mina värkar och nu känner hon hur öppen jag är. 4 cm! Va?!? WOhooooo! Vi får stanna! Yeiiiii, ropar vi båda och M skrattar. Vi får ett rum med en balja som det ska ligga en bebis i (!) och M går för att tappa upp ett bad. Nu blir det plingplong-musik och lavendelolja i vattnet! Jag tar fart med gåbordet och åker på medarna till rummet. P somnar på golvet och jag försöker slumra mellan värkarna. Magen blir som en kon! Jag får hjälp att komma upp och kissa, vi skämtar och skrattar, och jag lägger mig i badet igen efteråt. Så himla skönt!
kl 06.20
Vi har kommit upp ur badet. Nu börjar det komma lite blodblandat och det är jobbigt att gå på toaletten. Jag andas och P hjälper mig fokusera. M går hem och är ledsen att hon inte kunde vara kvar, vi var så mysiga, säger hon. Hon önskar lycka till. Ny barnmorska - S - sätter akupunktur i huvudet och ryggen. Jag är öppen 5 cm och sitter och studsar på en pilatesboll. Nålarna sitter inte bra så hon plockar bort en i ryggen och den på huvudet.
kl 07.30
S frågar om jag vill prova lustgas, hon berättar hur man ska andas och jag tar henne på orden och provar. Får skäll för att jag provar när jag inte har en värk. Förlåt! Någon vidare lust blir det inte, däremot är det skönt att ha något att koncentrera sig på. Jag tycker det snurrar obehagligt om jag tar för mycket. Vissa värkar slår i botten men P hjälper mig igenom. Jag sneglar på gåbordet och tänker att jag borde röra på mig men det är omöjligt. Jag sitter fastklistrad som en stelopererad frysbox på bollen och S säger surt att det är meningen man ska röra sig på den.
kl 08.30
Jag får sätta mig i sängen. S tar hål på hinnorna och sätter elektrod på Pricken. Det varma vattnet forsar och känns som hundra liter. Hon tvingar upp det till 6 cm, och ökar dosen på lustgasen.
kl 09.10
Värkarna glesnar ur till 7-8 minuter emellan och S förbereder värkstimulerande dropp. Jag har jätteont och S tycker jag ska ta epidural. Jag tvekar. Helst inte, säger jag. Jag har skrivit i mitt förlossningsbrev om mina tankar men berättar dem för henne igen. Jag är rädd att mina värkar slås ut, att det blir sugklocka och att jag ska få spinalhuvudvärk. Det här är inte rätt läge för prestige, säger hon, trots att jag hävdar att det absolut inte är därför och berättar om min syster som fick epidural och hennes värkar slogs ut, hon fick kramper som gick ned i benet och det slutade med sugklocka. Det där var förr, så blir det inte alls nu, säger S självsäkert. Och vad vet jag, jag har ju inte fött barn tidigare och hon är ju expert på området så jag går med på att ta epidural och P tycker nog att det är en bra idé, eftersom jag har så ont.
kl 10.45
Epiduralen sätts. Nu blir det kaos. Jag får värkar tätt, tätt och i varje värk får jag fruktansvärt ont i äggstockshöjd och bak i ryggen som inte går över mellan värktopparna. Narkosläkaren kommer tillbaka och rör lite på nålen. Jag öppnar mig inte mer.
kl 13.30
Ny barnmorska - A. S berättar att jag är öppen 6 cm. A känner efter. Nej, men hon är ju nästan fullt öppen, säger hon, det är bara en liten flik kvar! S känner efter igen. Nej, 6 cm! A känner igen. Nej men det känner du väl, nästan fullt öppen med en liten flik. Så där håller de på. Jag frustar i lustgasmasken och till slut går S.
kl 14.30
A föreslår att vi ska slå ut det onda jag har i magen med sterila kvaddlar. Aldrig i livet, säger jag, för det har jag hört ska göra jävligt ont. Men alternativet är att ha kvar det onda så jag inte får vila... Jag andas djupt i lustgasen när kvaddlarna läggs. Det är som tusen nålar, nej MILJARDER och jag skriker i masken. Får en omgång med saltlösning (AAAAAAAAAAAJJJ) i ryggen också och det fungerar! Lustgasen tas bort och det blir lite lugnare, mest pga att det blir tystare nu när gasen inte är på. Jag gråter förtvivlat och berättar för A om hur allt blivit kaos och tvärtemot vad jag hade i förväntan utan istället just precis så som jag hade befarat. Men, det är ju ingen prestigematch så jag ska inte tänka så, säger A. Att ingen fattar att jag VET att det inte är någon uppvisning i smärttålighet och fröken Duktig?!?
När jag grinat färdigt mår jag plötsligt illa. Jag spyr. En hel påse full med dagens ranson av nyponsoppa och näringsdryck. Herregud, hur ska jag nu orka, tänker jag.
Så är jag uppe på fötter igen. Men kastar mig på magen (så gott jag kan) i sängen, fy satan vad det trycker på nedåt. Det är ett enormt tryck och jag ropar på A. Eller om P larmar. Jag vet inte. Jag vet inte vart jag ska ta vägen för nu får jag riktig panik, det känns som ett jättestort och tungt bowlingklot vill ut.
kl 16.00
Jag ligger på rygg i sängen. Jag som hade tänkt föda upprätt, innan jag inte visste bättre. När epiduralen sattes berättade S att vi själva kunde fylla på mer smärtlindring var 15:e minut, så det hade vi gjort. Det skulle vi dock ha slutat med för en bra stund sen eftersom jag nu varken känner mina muskler i underlivet eller krystvärkarna. Bara det förbannade trycket. Jag känner mig så trött, så trött. Ta i som om du ska bajsa, säger A. Jaha, hur vet jag om jag gör det, jag känner ju inte om jag tar i?!? Hon ber mig ta tag i mina knän med händerna och göra situps. Jag orkar inte, jag väger bly och orkar knappt lyfta armarna. Och det känns som jag har en bautasten inuti som drar mig mot golvet. Jag kan inte. Snitta mig, jag skiter i vilket, jag fixar inte det här!
kl 16.45
A Beslutar om sugklocka. Här är jag så borta att jag inte förstår alls vad som händer. Lustgasen har kopplats på igen och helt plötsligt är rummet fullt med folk. Tydligen var inte alla inne samtidigt, men jag minns det som att fotändan och min högersida var proppad med publik. Läkare, barnmorskor, undersköterskor. Någon berättar för mig vad som ska göras, jag hör inte men ser att läpparna rör sig. En undersköterska ser min panik och försöker hjälpa mig slappna av igen och dyka. Va fan, hon ksulle ha kommit förr! Nu är ju paniken redan här, jag kan inte slappna av!! Sugklockan ligger på min mage, den ser ut som behållaren för kaffe som sitter i en perkulator.
kl 17.05
En läkare har kopplat på sugklockan på Pricken. Han tar i så han skakar. Tydligen. Jag krystar nu och då mest hela tiden bara för att det ska gå över någon gång. Har du värk nu? Frågar A. Ingen jävla aning, säger jag. Hon ligger på min mage, klämmer med sina armbågar och hela sin tyngd. Hjärtljuden på Pricken sjunker. P har hela tiden peppat mig, försökt hjälpa mig dyka ned i värken och uppmuntra mig att det snart är över. Nu står han och skriker ned i madrassen, han är livrädd. Jag klämmer hans hand. Eller biter jag?! Jag dör, skriker jag, gång på gång. Jag dör! Jag undrar om det hörs ut, och skäms lite. Sugklockan släpper. Jag hinner tänka att det kommer gå åt helvete om han inte får dit den snart igen, jag kommer gå av på mitten!
kl 17.14
P ropar till mig att han ser huvudet, ta i nu! Kom igen!! Sugklockan är på igen och huvudet är ute. Läkaren tar tag runt huvudet och drar lite mer, och så glider något ur mig. JAAA det släpper! Trycket är borta! På min mage ligger plötsligt en varm, hal bebis. Blå och slapp. Den tar upp hela min överkropp, fötterna är på mitt lår. A springer runt sängen och blåser den i ansiktet. Den skriker, inte så högt, men ett litet skrik kommer.
Vi får hjälp att vända på den - Nämen! En snopp! Det är en han! Hej Pricken! Du är en han! Välkommen!!! Navelsträngen har pulserat klart men P vill inte klippa den, det får läkaren göra. En barnläkare kommer och tar med sig Pricken och P till ett annat rum för att få syrgas. Jag klämmer ut moderkakan som om det var en liten fjärt. När P och Pricken kommer tillbaka efter någon minut sitter en läkare mellan mina ben och syr ett läckande kärl. Jag skakar av frossa. A visar upp moderkakan för oss, det ser ut som en enorm lever. Jag får säga hej då till P och Pricken och sen rullas jag iväg till OP. Den sover jag mestadels igenom, vaknar då och då och hackar tänder trots flera värmetäcken. En sköterska frågar vad det blev. En kille! Säger jag, halvsovande men leende. Hur stor var han? Ingen aning, men 16 dagar över tiden så han borde vara rätt rejäl...
kl 21.00
Jag ligger på uppvaket och stirrar på klockan. Vickar på tårna som jag precis börjar få tillbaka känseln i. Det pirrar i benen. Det känns helt overkligt, och när får jag träffa dem igen? Nu har det gått flera timmar sen jag opererats. Jag har slangar i båda händerna, blod och sockerlösning. En ingång för smärtstillande också.
Så kommer de. P håller en liten filur med vit mössa, som ser ut som de som smurfarna har, i famnen. Vi pratar, pussas och jag får hålla vår son. Är så trött, så P sitter med honom mot sitt bröst. Vilken stor kille! Så det var därför det blev som det blev...! Men äntligen är han här, efterlängtade lilla vän!
kl 01.30
M som tog emot oss nästan ett dygn tidigare, kommer och säger att hon inte trodde sina öron när hon kom till jobbet - det som hade börjat så bra när hon var med, och så blev det sån dramatik!
Hon tar kort på P och Pricken och följer oss till BB. Dit, men inte längre. Från och med nu får vi klara oss själva. I vårt nya liv. P, jag och Pricken.
