Gäller singeltaxa då?

För någon dag sen mötte jag en taxichaufför. Hade ju inte varit något konstigt med det men han kom på cykel i sin arbetsuniform. jag ångrar så att jag inte frågade honom om han var ledig. Eftersom han förmodligen hade svarat "Ja" på den frågan, undrar jag hur han hade reagerat om jag hade hoppat upp på pakethållaren och bett honom köra mig till min gata i stan.

Eller som Håkan skulle sagt: Mister, visa mig den maximala hastigheten, vart du vill, så fort du kan. Vart du vill så fort du kan!

Undrar vart vi hade hamnat.

Status quo

Hoppla. Graviditetskalendern i mobilen säger att jag är i v 11 (10+0) och att 25% av graviditeten har passerats just idag.

Jag känner mig dock inte särskilt gravid.

OK. Jag mår illa (detta är nytt även för mig). Men jag vet inte om jag gör det för att jag är så rädd att det
a) inte är någon där eller
b) det är något galet

I övrigt är jag precis som vanligt. Jag trodde ett tag att magen växt men det var nog bara rent fett och sen försvann det av att jag inte kunnat äta så mycket att byxorna gick att knäppa igen.

Allt detta gör att jag inte riktigt vågar glädjas. Men i morse bokade jag tid för VUL så nästa vecka får vi veta om det är OK med mini. Om det är på riktigt.

Keep on walking

Och Pricken var så vänlig att han väntade tills jag kommit hem innan han tog sina första steg.

Nåja, det var ju inte direkt som att han aldrig kunnat göra annat, men fram tills igår satte han sig ned så snart han insåg att han inte höll i någon eller något (dock behövde det han höll i inte vara förankrat i marken, men det funkade bara när han stod still). Men nu. Stora kliv. Fram och tillbaka mellan oss. Skrattade högt och vinglade fram med sitt hår i en svärm likt en nyfönad Dynamit Harry.

Och där var bebisen borta. Kvar var ett riktigt barn.

Borta bra men hemma bäst

Jag har varit i London. Utan vare sig P eller Pricken, utan med tre fantastiska brudar. Vi har babblat, njutit, promenerat, shoppat (jag gjorde mitt bästa) och ätit. Jag blir väldigt fort mätt så det har varit många besvikna servitörer som plockat bort tallriken.

Två nätter. Två nätter och som jag längtat hem! Samtidigt som jag trivts med att bara hålla koll på mig själv och möjligtvis ett öga på de andra för att inte gå vilse. Jag behövde aldrig oroa mig för att de skulle riva inredningen eller kleta gröt i pannan.

Väldigt skönt, så här i efterhand (mitt barnlösa jag hade sagt "vad var det jag sa?!?").

Känslan av att komma hem och mötas av min lilla familj (ja, jag hade ju tekniskt sett åtminstone en av dem med mig hela tiden) var obeskrivlig. Ville omsluta Pricken så han kapslades in av hela mig, precis som när han låg i magen. Krama sönder. Han höll min hand hela vägen hem. Eftersom det var mitt i natten sov han men stundtals tittade han på mig, tyst med stora ögon.

Jag vaknade vid 4. Becksvart i rummet och för ett ögonblick trodde jag att jag var kvar på hotellrummet. En liten hand på min axel, trummande fingrar. Tunga andetag från både P, Pricken och Nancy som trängdes så nära mig de kunde. Mitt blod fick fart som när man skjuter iväg en roulette-kula.

Hemma.

Så. Jäkla. Skönt.

Pilutta dig

Clearblue och jag har väl aldrig varit såta vänner. Men jag kan ju bara konstatera. Haha. JAG hade rätt och det hade fel. Magkänslan segrar över tekniken.

Plötsligt händer det

Jag hade hoppats men aldrig trott att det skulle ske. Liksom hoppsan hejsan, så som det gör för "alla andra".

Men det har det gjort.

Fast det är klart, jag är ju inte förvånad ändå för förutsättningarna fanns ju. Gör man så här kan det gå så där.

Men det funkade ju inte innan, hur mycket vi än gjorde efter alla instruktioner och dessutom några trick i boken. Vi fick ta hjälp av experter.

Och nu. Gravid. Liksom av oss själva. Jag tror jag måste köpa en Trisslott idag.

Ett år

För ett år sen var Pricken fortfarande på insidan. Men nästan, nästan ute. Vi hade varit på förlossningen ett bra tag vid det här laget. Jag hade så ont så P fick äta upp allt godis själv (det grämer jag mig för än idag – tacka nej till godis? Det gör man ju bara inte). Att det inte blev riktigt som jag tänkt mig är ett understatement, men inget jag tänker på idag. Huvudet glömmer. Kroppen glömmer.

Han kom ju till slut. Vår efterlängtade, EFTERLÄNGTADE, Pricken.

Och i morse väckte vi honom med sång och paket. Han var helt mosig i ansiktet, kisade på oss och sträckte på sig. Vad håller ni på med, ser ni inte att jag sover! Paketet öppnades. Kastruller! Vilka perfekta cymbaler de där locken är! Och vi gick in i hans lekrum, där ett ännu större paket stod. Riv och slit (mest av mig). Ta taaaa! En liten spis! Med lucka som går att öppna och stänga. Knappar att vrida. Plattor att koka (nåja) kuinariska mästerverk på. En ugn att gömma sig i för mindre varelser (Nancy testade och den fick klart godkänt).

1 år. Från en sovande marsipangris till spexande krulltott. Älskade, älskade barn.

Köket på bilden har inget samband med texten