Vårstädning

Sent ska syndaren vakna. Efter mörka månader av dekadens (eller snarare total ignorans av något annat än Pricken) har städtanten i mig vaknat till liv. Kliande fingrar. Rensa i röran. Andas frisk luft.

Garderoben har fått sig en omgång, utan någon som helst pardon. Ingen nostalgi. Ingen "sitter nog bra, bara jag blir av med fläbbmagen", eftersom det aldrig lär hända (lets face it!). Ingen utfasning, ingen andra chans (jo, det är klart – Myrornas...), ingen "först in – sist ut"-regel. Platsar du inte så åker du ut. Bye bye!

Fast vad ska jag nu ha på mig?

Inne på toaletten har jag plöjt skåpen med samma frenesi. Det blev en tidsresa i sjukdom och självbehandling. Alvedonen i tuggtablettform som jag köpte i Uppsala vid ett mensvärksanfall (bäst före 2009). De smakade skämda svarta vinbär och löddrade som vid rabies. Olika sorters magsyredämpande, de flesta orörda, mot diffusa magsmärtor under stressiga tider, men som jag aldrig vågade äta eftersom de inte fick användas om man försökte få barn eller var gravid. Kunde jag ju lärt mig efter första felköpet... Ett mindre reseapotek: bäst före 2007. Det enda, som fick vara kvar av nostalgiskäl, var några tester med blåa kryss eller rosa streck på. Trots att det, hygieniskt sett, är rätt äckligt med kiss på en pinne i ett skåp. Vad göra? Rama in dem? Nä, inte slänga dem. Det är ju Prickens första hej.

Nåväl. Chi har fått ett bättre flöde. Vi kan andas igen.