Jaha. Nähä.

Så dumt. Jag har trott att jag varit gravid ända sen i tisdags. Så himla dumt. Varför skulle jag vara det, vi ligger ju bara med varandra för skojs skull. Men kaffesug, illamående och framförallt utebliven mens och ett pirr i kroppen. Vi kunde själva. I dag fick jag äntligen tag på ett test. Skyndade mig på lunchen och smugglade in förpackningen (inbrottssäker plast?!), och kissade på stickan. Det där kan man ju. Men jävlar i havet vilken lång tid det tog innan resultatet kom. Jag var så nervös att blodet pumpade högt, högt innanför ögonloberna. Jag visste ju vad det skulle bli. Jag VISSTE.

Men hade fel. Så himla dumt. Så himla dum.

Back in business

Long time no see. Jag har haft semester. Jag har varit så totalt avslappnad att jag... äh. Vi har haft det väldigt bra i alla fall. Åkt kors och tvärs och långt, långt bort och nära. Varit väldigt lediga, men hade nog gärna varit hemma mer än vi varit. 

Pricken skulle ha fyllt 1 förra veckan, om han inte varit kvar så långt kontraktet sträckte sig. Nu firar vi istället om några veckor i stället. Tur det, för vi har ändå inte hunnit ordna någon present. Eller bakat tårta. Han kan stå själv några sekunder, om han inte tänker på det. Han säger Mamma klart och tydligt, och Däddä om P. Oouuuh i falsett betyder Nancy. Ouuuh i normal ton är oftast något stort (gärna gult) på hjul, följt av ett brrrrm. Han smackar med tungan långt ute när vi ska äta eller om han vill smaka något och säger Nam om det är extra gott. Innefattar även kattmat och grus, fortfarande otroligt populärt. Stenarna sköljes noga ett par sekunder och spottas ut om vi inte redan petat ut dem med fingret. Han bonkar gärna huvudet mot allt. Oss eller sig själv i spegeln med en kärvänlig min, på bollar (vi har övat på nickar), golvet, gröttallriken. Kan fortfarande inte klappa händerna, men dricker själv ur små glas. Om vi frågar om han kan stampa fort så stampar han så fort han kan och skrattar, alternativt skriker, högt! Hans hår är långt, blont och när han sovit är det alldeles fullt av stela korkskruvar i nacken. Han har fem tänder, som han gnisslar med och har testat deras funktion i mina bröstvårtor, tack för den. Så fort han ser bar hud så ska han prutta på den med munnen. Min sladdriga mage är mest populär att prutta på. Den behöver man inte se huden på för att göra roliga ljud. Jag tänker "den här tiden är den bästa", samma som jag tänkt när han var ny. Eller 1 månad. Eller 2, 3, 4... Varje vecka slår den förra. 

I morgon börjar jag jobba heltid och P ska vara hemma. Han bävar, jag bävar. Han – för att Pricken är högt och lågt och nyfiket far fram som en virvelvind. Jag – för att jag inte vet hur jag ska klara av att vara borta från Pricken så mycket. Men man vänjer sig väl. Hoppas jag. Jag har redan tankat mig full med kramar nu på kvällen så det ska räcka åtminstone fram till lunch i morgon. Sen får resten av eftermiddagen gå på ren vilja och överlevnadsinstinkt. 

Till morfar

insåg att det aldrig mer
blir plättar med socker
för jag upptäckte
att stigen till ditt hus
hade växt igen

Eh... Wtf?

Hittade de här godsakerna igår när vi var på utflykt. Ska man skratta eller gråta?

Jag gjorde't

Jahapp. Nu är jag fast.

Trynet

Det här med Facebook. Jag är ju inte där. Eftersom jag vet hur besatt jag kan bli av att hänga på nätet, i trådar, på forum och bloggar så verkar det sunt att inte ha ett konto. Dessutom hävdade min svåger drygt att jag minsann kommer skaffa ett till slut så därför har jag även av principer vågat vägra Fejjan.

Men nyfikenheten gnager, och jag har ofta "lånat" P's för att kika runt på vad mina (ja, våra) kompisar har för sig. "Vad händer i världen?" frågar jag, och han berättar eller så får jag läsa själv. Men jag känner mig lite utanför. Jag är inte så intresserad av att hitta gamla klasskompisar, vänner som tappats på vägen. Har jag ingen kontakt med dem så beror det ju på något. Men en liten smygkik av vad de sysslar med nuförtiden vore väl trevligt. Och nya vänner... De vill jag ju hålla kontakten med och det verkar ju som det enda sättet, jag ringer ju aldrig och är dålig på att skriva brev. Finns posten ens kvar?

När mitt envisa beslut togs var det ingen mer än datanördar och reklamtöntar som trodde på någon större succé. Samma personer som hävdade att alla, företag som privatpersoner, skulle till slut umgås som avatarer i någon fantasivärld som jag glömt namnet på (jo, jag var på den föreläsningen).

Så ska jag krypa till korset? Svälja stoltheten och med brännande kinder erkänna för A att han hade rätt? Sitter med startsidan framför mig.

Gilla?

Sömnbrist

Så jag ropade hej för tidigt igen. Pricken som sov så bra, utan att amma något om natten. PFFFFFFTT! Nu har ju vi varit oförskämt förskonade från stökiga nätter men sen jag skrev det här inlägget så har det vänt helt uppochned. I går natt trodde jag han hade nattskräck, för det gick helt enkelt inte att få kontakt med honom när han skrek som besatt och det enda som fick tyst på honom var tutten. Och den fick inte lämna munnen, vilket resulterade i rätt öm moder. I natt skrek han inte lika mycket men sov inte och snurrade runt, gnällde och sparkades. När han väl sov lät han som en knarrande dörr som aldrig slutade.

I morse vaknade vi kl 9 av att Pricken satt i sängen mellan oss och pratade och pratade. Mitt huvud kändes 4 nummer för trångt, kroppen som förlamad och ögonen full av kattsand. Vi vuxna var på fruktansvärt dåligt humör och att P fick hälsenan krossad av en gåvagn framförd av en fartdåre utan kontroll och omdöme gjorde det inte bättre.

Å andra sidan har de här dagarna varit väldigt lätt att lägga honom. Han somnar snabbt och utan strul i sin säng. Men kan man inte ha både och?

Jag har all respekt för de med sömnstruliga barn! Hur orkar ni? Man blir snabbt knäckt. No wonder sömnbrist är en tortyrmetod. Nu finns inte några alternativ än att just försöka orka, och man klänger sig fast vid hoppet om en kommande bra natt. Det måste vara en period. Det går snart över. Tänderna i överkäken? Separationsångest? Utvecklingsperiod?

Sov gott min skatt. Vi behöver det.