Ruvning!

Tillbaka från kliniken, tillsammans med P och Pricken i säkert förvar!
De har gjort så att ägget ska fästa lättare, s k assisted hatching, läs mer om det här, och jag hoppas att det är lösningen!

Tack för alla tummar, det värmer i hjärtat på oss båda!

FET chans!

Förutsättningarna från kliniken var dessa: Ringer vi inte före 11 så har allt gått bra och då är ni välkomna till oss kl 14.

10:58 ringer det.

DOLT NUMMER

Jag känner armsvetten bryta ut, små stjärnor exploderar framför ögonen och det känns som att jag har boxhandskar på mig när jag ska svara.

Det var från kliniken.

En kvinna med vän röst som pratar oroväckande sakta (det är så här de låter, när de ska lämna tråkiga besked, tänker jag), och jag hinner även tänka det som hon ska säga: "Tyvärr tinade det inte som det skulle" och undrar om jag kommer börja gråta direkt i luren eller efteråt.

I stället säger hon "Vi har tinat en blastocyst och allt ser bra ut, så då är ni välkomna hit klockan 14."

Jag plockar upp hjärtat som jag tappat en 3 tum ner i trägolvet, tackar och lägger på.

3 h kvar till mötet med Pricken III!

Genomtänkt

Idag, om allt går vägen, är det dags att återigen lägga sig i den där konstiga stolen med benen rätt upp i vädret och ha en tjock, liten vithårig doktor sittandes med näsan i arselhöjd som ska peta in en massa olika saker i muffen.

Så vad gör jag? Jag äter ärtsoppa dagen före. Lysande Nenne!

Meh hu äää'le määä'le? (–Men hur är det med dig?)

Dagens ris går till...

I den staden där jag bor har innevånarna inte bara en jävligt gnällig dialekt, de är dessutom väldigt gnälliga. Det låter lika jobbigt som det verkar vara. En kontrast till grannlandskapet, där allt är tjo och tjim och helt oootroligt rooooligt. Och som dalkulla i exil så sjuder patriotismen i mig och som vanligt ska jag vara tvärtemot (även om gnället ibland tar över min kropp, m-å-s-t-e ... k-ä-m-p-a ... e-m-o-t ...) och därför tänkte jag sprida lite tacksamhet och glädje över fenomenet. Ett tacktal, helt enkelt.

TACK alla bittra människor som skriver dagens ris och arga insändare! Ni gör min dag! Det är fantastiskt att se vad folk retar upp sig på, vilka i-landsproblem som framkallar gallfeber och misshandlade tangentbord eller avbrutna pennor i sin iver att berätta för hela länet vilken oförrätt man drabbats av. En gräsklippare som låter för högt om söndagarna. En stulen pelargonkruka från infarten. Potthål i gatan som aldrig lagas. Telefonförsäljarna i gallerian. Hundskit som inte plockas upp i påse utan med skosulorna på den som inte äger en hund. Hastighetsskyltar som ändras från 90 till 80 så att det tar 2 minuter och 48 sekunder längre tid att åka till jobbet. En morgontidning utan Dagens ris är som en inslagen tomkartong i julklapp. Fortsätt så, bra jobbat!!

och när jag ändå är igång måste jag bara inflika med:

TACK alla lata jävlar som åker bil till jobbet! Utan era breda rövar skulle jag inte motivera mig till att själv cykla året runt i regn och rusk. Martyren i mig njuter av att se hur ni kikar med sympati (ojojoj, stackars sate) på mig genom den, av fullt pådrag på stolsvärmen, immiga vindrutan när jag slirar i snömodden eller sprayar ryggen full med lera. Fortsätt så! Se mig inte som en förebild, leta inte fram den gamla Monarken längst inne i garaget och tänk för all del inte på hur mycket pengar ni spar på att inte ta bilen de där 5 kilometrarna ni har till jobbet för då slutar det med att jag tar bilen och får en bred röv och tittar med sympati på de stackars cyklisterna som...

Anyway. På fredag hoppas jag även få tacka för mig på IVF-kliniken. Pricken III ska flytta in!

Tredje gången gillt?

Tack för mig, hej.

Ett lyckopiller fyller år!

Nancy Fancypants fyller 1 år idag! Hurra!!!

Nancy gör verkligen sitt bästa för att hålla oss på bra humör. Varje dag får hon oss att skratta eller bara bli alldeles varm i magen av kärlek! Som matte skämmer jag bort henne med köttfärs, lax och annat gott och undrar sen varför hon alltid sitter vid mina fötter och tigger när jag lagar mat...

Det bästa med Nancy:

• Att hon alltid möter en i dörren när man kommer hem från jobbet. Är vi sena får vi skäll eller total ignorans och hon bara sveper tyst förbi på väg ut.

• Att hon är så himla nyfiken, precis som en Ocicat ska vara. Följer efter en upp och ner till källaren varje gång (vem kommer först!!!), kikar in i alla lådor och skåp man öppnar och hoppar upp i fönstret när man drar upp persiennen. Sen måste hon självklart kolla ner i toan för att se vad det blev eller åtminstone när man spolar; snurrande vatten är kul men läskigt. Hinner hon inte fram får man ett MEEEEEH!!!!

• Att hon numera alltid ligger mellan oss eller på oss i soffan när vi ser på tv. Så himla mysigt och avkopplande med en lealös katt. Finns det någon som kan se så skönt avslappnad ut?

• Att hon är helt vild när vi leker. Jagar allt från totaldemolerade tygmöss till hårband, morgonrocksskärp och sladdar på parketten i hallen när klorna inte får fäste (ibland fäller hon inte ens ut klorna så man undrar ju om hon inte sladdar med flit). Ibland åker hon in med huvudet före i garderoben för att hon inte hinner svänga/stanna. Och det där lilla sprattlet med rumpan hon gör innan attack är sjukt roligt att se.

• Att hon är så påhittig. En kväll hörde vi ett konstigt ljud, som blev starkare och starkare. Prassel! Helt plötsligt står det en plastpåse utanför sovrumsdörren och vill in. En plastpåse full med mjukplast för återvinning. Den har hon släpat upp från källaren (jag säger ju det, hon gillar verkligen inte mjukplast), och efter en stark insats gick dörren upp så pass mycket att hon kunde skjuta in påsen till oss. Jahapp. Tack?!?! Hon försökte få den under sängen, där hon har sin avrättningsplats, men det var för trångt. Jag fick vara bad guy och slänga in påsen i en garderob så vi kunde sova. Men det skar i hjärtat, som hon kämpat! I brist på mjukplast dödar hon numera mina stickade mössor under sängen. Tur att de inte luktar nämnvärt...

• Att hon pratar så mycket. Det är MEEEEH eller mehmehmhe eller också låter hon som en geckoödla. Geck ooouuuuu! Och vi svarar. Mememeh! MeeeEE?? Ett annat ljud hon har är när hon jagar laserpekaren eller fåglarna ute i trädgården. Ett sorts klapprande hårbollshost...

• Att hon är så graciös och snygg. Hon vickar t o m på rumpan när hon går! Pälsen är hur cool som helst med prickarna och ränderna, och så himla len!

• Att hon tycker om oss lika mycket. Vi gruppkramas flera gånger varje dag och då kurrar hon högt!

*krulltrumpeter*

MEEEeheheh!!!

Surprise!

Ibland överraskar vi os själva.

Dagen började tidigt med en joggingtur (jag vet, helt sjukt!) och äntligen – ÄNTLIGEN – sken solen på oss igen från en ljusblå himmel.

Hela själen blev 24 kg lättare.

Varje gång jag får på mig löparskorna säger jag till mig själv att det här vore bra om det blev en vana. Det borde vara så enkelt. Snöra på sig skorna och gå utanför dörren. Jag köper nya träningskläder, för det måste man ju faktiskt ha, men så kommer träningsvärken, dåligt väder (fast jag vet att det är skönt att springa när det regnar), för bra väder, ett avsnitt av "Vänner" som jag inte sett sen 2005 eller något annat viktigt. Mitt sneda bäcken säger just nu till mig att jag är som skapt till ett liv som slacker, och ska man inte lyssna på sin kropp? Nu har P hakat på mitt träningsschema så jag antar att jag inte kommer undan. Fast nästa vecka ska ju Pricken in och då borde jag inte...

weeeh, jag löper!

II

Jag hade ju tänkt göra det lite mer spännande än så här men det blev så tråkigt med bara en massa ensamma streck och min skrivkramp är svår som det är redan. Men till slut kom streck numero 2 så nästa vecka är det äntligen dags för inpetnig av en av bubbelprickarna! Om någon av dem överlever upptiningen, vill säga, så än är inget HEJ ropat.

Eftersom detta var överraskningarnas dag så fortsatte vi vara produktiva. Förutom vedhuggning, vinterdäcksbyte på cyklar, avloppsdragning till nya toaletten i källaren och allmän skrubbning av interiören så tillbringade vi eftermiddagen och kvällen i köket. Vi gjorde färsk pasta och P slöjdade ihop Rödbets-& getostfyllda

ravioli med sås av vitt vin och schmöööör, vilt freestylat efter ett besök på Cookshop förra året. Resultatet blev väldigt lyckat! Jag förvisades, inte helt oväntat, till pastamaskinen och jag tror det blev 385 km pasta till slut. Nästa gång hoppas jag att vi inte tar samma recept som Barilla gör för att fylla ICAs centrallager utan anpassar degen till en liten familj på två personer...

Smakprov!

Testing, testing

Nä, fortfarande bara ett streck på testet. Ingen ko på isen dock! Jag har pratat med kliniken både igår och idag och det kommer nog lösa sig även utan "böj" på stickan.

Piuh!