Vi är ju förkylda både jag och Pricken, så han har varit ganska ledsen, och jag med. I tisdags gjorde vi ingenting mer än bar omkring eller sov (både han och jag) och pyamasen åkte aldrig av. Kände mig sämstare än sämst.
P kom hem och han fick laga mat. Jag vet att han inte kräver att maten ska vara på bordet men kvällen blir längre om vi hunnit äta tidigt och något borde jag ju hunnit göra när jag ändå bara är hemma.
Så igår var jag jävligt effektiv. Bakade siktkakor, städade, sorterade för små bebiskläder (bye bye 56), tvättade, diskade, surfade, fyllde i försäkringspapper (jaha, ska han ha ett namn också..FUCK!), förberedde middagen, planterade om blommor, slängde askan från kaminen, gick på promenad... Men sov ingenting så på kvällen hade jag jordens huvudvärk och inget tålamod. Kände mig sämstare än sämst. Igen!
Grät en hel del på kvällen. Förbannad på den fula unge som smittat oss. Ledsen över att Pricken inte har något namn. Sur för att jag jobbat ihjäl mig när jag inte behöver. Borde vara glad att jag hann så mycket men blir förbannad att jag själv förväntar mig att göra allt och lite till och i bakhuvudet för att göra P glad. Jag är ju mammaledig och inte hemmafru. Vet inte vart det kommer ifrån heller eftersom min mamma är en primadonna som ligger på soffan och ropar efter ostsmörgåsar av pappa. Borde åtminstone kunnat möta de två ytterligheterna halvvägs och inte leva som på 50-talet.
P tröstade så gott han kunde och lovade ta alla bajsblöjor på natten. Bästaste bäste.
Så idag gick jag in för att bara vara mamma igen. Vi har legat och sovit hud mot hud (och den sedvanligt halvfuktiga amningsbehån...), sprattlat på golvet och burit och sjungit oajajajabuff buff hela dagen. Jag har inte ens kammat mig. Börjar åtminstone på en punkt bli mer som min mamma. En framgång. Och middagen stod på bordet!
I morgon har jag som mål att vara mamma OCH påklädd med ett ansikte. Snart har jag nog hittat en lagom nivå.