Vi är ju förkylda både jag och Pricken, så han har varit ganska ledsen, och jag med. I tisdags gjorde vi ingenting mer än bar omkring eller sov (både han och jag) och pyamasen åkte aldrig av. Kände mig sämstare än sämst.
P kom hem och han fick laga mat. Jag vet att han inte kräver att maten ska vara på bordet men kvällen blir längre om vi hunnit äta tidigt och något borde jag ju hunnit göra när jag ändå bara är hemma.
Så igår var jag jävligt effektiv. Bakade siktkakor, städade, sorterade för små bebiskläder (bye bye 56), tvättade, diskade, surfade, fyllde i försäkringspapper (jaha, ska han ha ett namn också..FUCK!), förberedde middagen, planterade om blommor, slängde askan från kaminen, gick på promenad... Men sov ingenting så på kvällen hade jag jordens huvudvärk och inget tålamod. Kände mig sämstare än sämst. Igen!
Grät en hel del på kvällen. Förbannad på den fula unge som smittat oss. Ledsen över att Pricken inte har något namn. Sur för att jag jobbat ihjäl mig när jag inte behöver. Borde vara glad att jag hann så mycket men blir förbannad att jag själv förväntar mig att göra allt och lite till och i bakhuvudet för att göra P glad. Jag är ju mammaledig och inte hemmafru. Vet inte vart det kommer ifrån heller eftersom min mamma är en primadonna som ligger på soffan och ropar efter ostsmörgåsar av pappa. Borde åtminstone kunnat möta de två ytterligheterna halvvägs och inte leva som på 50-talet.
P tröstade så gott han kunde och lovade ta alla bajsblöjor på natten. Bästaste bäste.
Så idag gick jag in för att bara vara mamma igen. Vi har legat och sovit hud mot hud (och den sedvanligt halvfuktiga amningsbehån...), sprattlat på golvet och burit och sjungit oajajajabuff buff hela dagen. Jag har inte ens kammat mig. Börjar åtminstone på en punkt bli mer som min mamma. En framgång. Och middagen stod på bordet!
I morgon har jag som mål att vara mamma OCH påklädd med ett ansikte. Snart har jag nog hittat en lagom nivå.
Vännen! Låter faktiskt heeeelt natulrigt och vanligt. Som det ska helt enkelt. Med liten bebbe är världen och tiden annorlunda. Ens sömn och vardagsliv likaså. Och humöret ska vi itne tala om. Stavas h-o-r-m-o-n-e-r.....!!!! ;-)
SvaraRaderaFörsök att inte tänka i termer som "krav".
Ta dagen som den kommer. Så gott det går. och middagarna, Du gör ENKLA sådana. Vad är fel på pasta, spenat och tärnade tomater? Med lite riven ost. Eller kanske sill och potatis? Eööer blodpudding. bra för att få upp järnvärdet också!!!! Ärtsoppa? Linssoppa? grillad kyckling som är köpt på närmaste mataffär där de grillar (pappa P kan ta med sig på väg hem så är den ljummen o ätfärdig när han kliver innanför dörren). Du kan kanske tills dess ha hällt i lite ris i en kastrull och kokat detta? Enkelt. Snabbt.
Haha, jag minns de första tre månaderna jag var hemma med E. Då fanns det dagarna jag itne hann äta lunch!!!!!! <mycket såklart för att hon sov så LIIIITE. De 20 minuterna man råkade få ibland var det alltid svårt att bestämma vad man ville göra med. äta lunch? Ta en dush och klä på sig? Gå på toa ifred för man måste göra nr 2....? Försöka sova ikapp lite efter nattens uppesittartimmar...? Tja, som sagt ofta kom lunchen en bra bit ner på listan. Tills jag insåg att BAGELS var jädrigt bra grejer! Snabbat att fixa, lätt och snabbt att äta. Kan även intas på stående eller gående fot. Eller på toan om nöden krävde... Dock ej i duschen! Mättar finemang. Man kan variera pålägget mycket och därmed förhoppningsvis få is sig lite emr ur kostcirkeln. Så jo, ett tag levde jag mest på bagels och bananer.... ;-)
Hoppas nu att ni tillfrisknar snart. Förkylningar är INTE kul. Det kan rubba allt. Särskilt sömnen vilket innebär - ALLT!
Krya på er!!!
KRAM!
hihihi, vad roligt, det var just sill och potatis vi åt (så det var koka potatis jag lyckades fixa) och blodpudding har också varit på matsedeln. Och pälsa, såklart. GOTT!!! Pricken sover ju 1-4 timmar i stöten så därför känner jag att jag BORDE ju hinna med saker, och sen orkar jag ändå inte utan det blir såna här ryck. Lite manodepressivitet, hahah!
SvaraRaderaTror de flesta tårarna fallit för att jag är så vanskapt i underlivet (fast P har inspekterat och intygat att det ser ut som vanligt, lätt för honom att säga för han har ju inte känt inuti än...) och att jag fortfarande har ont, att magen ser ut som en punkterad rislampa och att jag aldrig fick ha den där lilla spädisen utan det blev en jättebebis direkt - om än världens finaste (och så får jag dåligt samvete för det och bölar). Men det är ju skitfåniga saker egentligen. Han lever, sover, äter och är nöjd och det är ju det viktigaste!
Du jag säger det igen... Jag tror gråtorsaken stavas H-O-R-M-O-N-E-R...!!!
SvaraRaderaKramar!!!
Jag tror det behöver stavas en gång till:
SvaraRaderaH-O-R-M-O-N-E-R!!!
Och sen måste jag tillägga: Kamma dig? Det gjorde jag inte ens innan jag fick barn... ;-)
Stora kramar!!!
ni är bäst, vet ni det? :-p
SvaraRadera