Jag vill egentligen inte börja arbeta igen. Men känslan av att komma hem efter en lång arbetsdag och mötas i hallen av en speed-krypande Pricken, som knappt hinner andas av glädje, är värt all smärta av längtan och saknad man känt. Och att P får vara hemma är ju inte mer än rättvist.
Fast det känns som ett svek. Att jag arbetar istället för att vara hemma med mitt barn. Är det nu det ständigt dåliga samvetet, otillräckligheten som alla pratar om, börjar?
Bäst jag fortsätter jobba nu så jag inte har tid att tänka på annat.
Fick ett mail nyss med en bild på en nyvaken Pricken med solkatt i ansiktet. Det låter väldigt underligt, för jag har bara regn hos mig.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar