Long time, no see. Jag har haft det alldeles för bra. När livet ler mot en så det sprudlar i kroppen så finns bara nuet. Men ibland får jag en klump i magen; är det för bra för att vara sant? Vad för skit kommer att hända som motpol? Jag skjuter bort tanken. Inget. Inget kommer hända. Inget får hända oss.
Fredagen. Egentligen skulle Pricken sova. Solen letade sig ned mellan träden, luften var varm och båda han och vi tyckte det var för tidigt för godnattsagan. Han satt på mina axlar i sin pyjamas med korta ben och de blonda lockarna (ännu en sak han inte fått från mig) dansade. Vi jagade P på gräsmattan. Han skrek av spelad skräck. Vi skrek av glädje. Studsade. Virvlade omkring. Byte från jagande till jagade. Pricken kluckade av skratt och när det var Ps tur att vara ponny saktade tiden liksom in som på film och det sög till i magen av obeskrivlig lycka. Jag sprang i slow motion, såg oss som på håll. En liten familj. Min familj.
Jag sparar det här minnet nära ytan, lättillgängligt. Vart vi ska nu? Vet inte. Men den här hissen fortsätter bara uppåt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar