Säsongspremiär!

Källviks gård med traktormuseet har öppnat igen. Oj, vad vi saknat detta ställe!

Säsongspremiär!

Traktormuseet har öppnat! Blev succé som vanligt.

Cyklist javisst

VUL (efteråt)

Den flaxade, petade sig i näsan och visade upp sig från sin bästa sida. Pricken sa Aaaeeeeh och vi sa OOoohhh!

10+0. En vecka yngre än vi trott. Så Clearblue visade rätt (eftersom jag i så fall testade för tidigt) och jag hade rätt magkänsla (eftersom jag ändå var gravid). Win-win situation!

VUL

VUL idag om några timmar.

Lätt. Nervös.

MVC!

Nu är jag inskriven på MVC! Samma barnmorska som sist och det känns som i förrgår. Jag tycker ändå jag bearbetat förra förlossningen ganska bra och har tänkt att den nog var ganska normal. Men det var svårare än jag trodde att berätta om den igen. Klump i halsen. P berättade om hur han trodde att han skulle få åka hem ensam. Pulsen steg.

Vi hann dock inte prata så mycket om förra förlossningen innan hon tyckte vi skulle boka tid med en förlossningsläkare för att lägga upp en plan för denna graviditet och kommande bebisleverans. Jag kände hur klumpen i halsen avstannade och det kändes bra att hon verkligen tog oss på allvar. Här ska det inte gås över och noggrann övervakning av tillväxten, var hennes åsikt.

Ett försiktigt yeii.

Det här kommer att gå. Bättre. Väl?

Gäller singeltaxa då?

För någon dag sen mötte jag en taxichaufför. Hade ju inte varit något konstigt med det men han kom på cykel i sin arbetsuniform. jag ångrar så att jag inte frågade honom om han var ledig. Eftersom han förmodligen hade svarat "Ja" på den frågan, undrar jag hur han hade reagerat om jag hade hoppat upp på pakethållaren och bett honom köra mig till min gata i stan.

Eller som Håkan skulle sagt: Mister, visa mig den maximala hastigheten, vart du vill, så fort du kan. Vart du vill så fort du kan!

Undrar vart vi hade hamnat.

Status quo

Hoppla. Graviditetskalendern i mobilen säger att jag är i v 11 (10+0) och att 25% av graviditeten har passerats just idag.

Jag känner mig dock inte särskilt gravid.

OK. Jag mår illa (detta är nytt även för mig). Men jag vet inte om jag gör det för att jag är så rädd att det
a) inte är någon där eller
b) det är något galet

I övrigt är jag precis som vanligt. Jag trodde ett tag att magen växt men det var nog bara rent fett och sen försvann det av att jag inte kunnat äta så mycket att byxorna gick att knäppa igen.

Allt detta gör att jag inte riktigt vågar glädjas. Men i morse bokade jag tid för VUL så nästa vecka får vi veta om det är OK med mini. Om det är på riktigt.

Keep on walking

Och Pricken var så vänlig att han väntade tills jag kommit hem innan han tog sina första steg.

Nåja, det var ju inte direkt som att han aldrig kunnat göra annat, men fram tills igår satte han sig ned så snart han insåg att han inte höll i någon eller något (dock behövde det han höll i inte vara förankrat i marken, men det funkade bara när han stod still). Men nu. Stora kliv. Fram och tillbaka mellan oss. Skrattade högt och vinglade fram med sitt hår i en svärm likt en nyfönad Dynamit Harry.

Och där var bebisen borta. Kvar var ett riktigt barn.

Borta bra men hemma bäst

Jag har varit i London. Utan vare sig P eller Pricken, utan med tre fantastiska brudar. Vi har babblat, njutit, promenerat, shoppat (jag gjorde mitt bästa) och ätit. Jag blir väldigt fort mätt så det har varit många besvikna servitörer som plockat bort tallriken.

Två nätter. Två nätter och som jag längtat hem! Samtidigt som jag trivts med att bara hålla koll på mig själv och möjligtvis ett öga på de andra för att inte gå vilse. Jag behövde aldrig oroa mig för att de skulle riva inredningen eller kleta gröt i pannan.

Väldigt skönt, så här i efterhand (mitt barnlösa jag hade sagt "vad var det jag sa?!?").

Känslan av att komma hem och mötas av min lilla familj (ja, jag hade ju tekniskt sett åtminstone en av dem med mig hela tiden) var obeskrivlig. Ville omsluta Pricken så han kapslades in av hela mig, precis som när han låg i magen. Krama sönder. Han höll min hand hela vägen hem. Eftersom det var mitt i natten sov han men stundtals tittade han på mig, tyst med stora ögon.

Jag vaknade vid 4. Becksvart i rummet och för ett ögonblick trodde jag att jag var kvar på hotellrummet. En liten hand på min axel, trummande fingrar. Tunga andetag från både P, Pricken och Nancy som trängdes så nära mig de kunde. Mitt blod fick fart som när man skjuter iväg en roulette-kula.

Hemma.

Så. Jäkla. Skönt.

Pilutta dig

Clearblue och jag har väl aldrig varit såta vänner. Men jag kan ju bara konstatera. Haha. JAG hade rätt och det hade fel. Magkänslan segrar över tekniken.

Plötsligt händer det

Jag hade hoppats men aldrig trott att det skulle ske. Liksom hoppsan hejsan, så som det gör för "alla andra".

Men det har det gjort.

Fast det är klart, jag är ju inte förvånad ändå för förutsättningarna fanns ju. Gör man så här kan det gå så där.

Men det funkade ju inte innan, hur mycket vi än gjorde efter alla instruktioner och dessutom några trick i boken. Vi fick ta hjälp av experter.

Och nu. Gravid. Liksom av oss själva. Jag tror jag måste köpa en Trisslott idag.

Ett år

För ett år sen var Pricken fortfarande på insidan. Men nästan, nästan ute. Vi hade varit på förlossningen ett bra tag vid det här laget. Jag hade så ont så P fick äta upp allt godis själv (det grämer jag mig för än idag – tacka nej till godis? Det gör man ju bara inte). Att det inte blev riktigt som jag tänkt mig är ett understatement, men inget jag tänker på idag. Huvudet glömmer. Kroppen glömmer.

Han kom ju till slut. Vår efterlängtade, EFTERLÄNGTADE, Pricken.

Och i morse väckte vi honom med sång och paket. Han var helt mosig i ansiktet, kisade på oss och sträckte på sig. Vad håller ni på med, ser ni inte att jag sover! Paketet öppnades. Kastruller! Vilka perfekta cymbaler de där locken är! Och vi gick in i hans lekrum, där ett ännu större paket stod. Riv och slit (mest av mig). Ta taaaa! En liten spis! Med lucka som går att öppna och stänga. Knappar att vrida. Plattor att koka (nåja) kuinariska mästerverk på. En ugn att gömma sig i för mindre varelser (Nancy testade och den fick klart godkänt).

1 år. Från en sovande marsipangris till spexande krulltott. Älskade, älskade barn.

Köket på bilden har inget samband med texten

Jaha. Nähä.

Så dumt. Jag har trott att jag varit gravid ända sen i tisdags. Så himla dumt. Varför skulle jag vara det, vi ligger ju bara med varandra för skojs skull. Men kaffesug, illamående och framförallt utebliven mens och ett pirr i kroppen. Vi kunde själva. I dag fick jag äntligen tag på ett test. Skyndade mig på lunchen och smugglade in förpackningen (inbrottssäker plast?!), och kissade på stickan. Det där kan man ju. Men jävlar i havet vilken lång tid det tog innan resultatet kom. Jag var så nervös att blodet pumpade högt, högt innanför ögonloberna. Jag visste ju vad det skulle bli. Jag VISSTE.

Men hade fel. Så himla dumt. Så himla dum.

Back in business

Long time no see. Jag har haft semester. Jag har varit så totalt avslappnad att jag... äh. Vi har haft det väldigt bra i alla fall. Åkt kors och tvärs och långt, långt bort och nära. Varit väldigt lediga, men hade nog gärna varit hemma mer än vi varit. 

Pricken skulle ha fyllt 1 förra veckan, om han inte varit kvar så långt kontraktet sträckte sig. Nu firar vi istället om några veckor i stället. Tur det, för vi har ändå inte hunnit ordna någon present. Eller bakat tårta. Han kan stå själv några sekunder, om han inte tänker på det. Han säger Mamma klart och tydligt, och Däddä om P. Oouuuh i falsett betyder Nancy. Ouuuh i normal ton är oftast något stort (gärna gult) på hjul, följt av ett brrrrm. Han smackar med tungan långt ute när vi ska äta eller om han vill smaka något och säger Nam om det är extra gott. Innefattar även kattmat och grus, fortfarande otroligt populärt. Stenarna sköljes noga ett par sekunder och spottas ut om vi inte redan petat ut dem med fingret. Han bonkar gärna huvudet mot allt. Oss eller sig själv i spegeln med en kärvänlig min, på bollar (vi har övat på nickar), golvet, gröttallriken. Kan fortfarande inte klappa händerna, men dricker själv ur små glas. Om vi frågar om han kan stampa fort så stampar han så fort han kan och skrattar, alternativt skriker, högt! Hans hår är långt, blont och när han sovit är det alldeles fullt av stela korkskruvar i nacken. Han har fem tänder, som han gnisslar med och har testat deras funktion i mina bröstvårtor, tack för den. Så fort han ser bar hud så ska han prutta på den med munnen. Min sladdriga mage är mest populär att prutta på. Den behöver man inte se huden på för att göra roliga ljud. Jag tänker "den här tiden är den bästa", samma som jag tänkt när han var ny. Eller 1 månad. Eller 2, 3, 4... Varje vecka slår den förra. 

I morgon börjar jag jobba heltid och P ska vara hemma. Han bävar, jag bävar. Han – för att Pricken är högt och lågt och nyfiket far fram som en virvelvind. Jag – för att jag inte vet hur jag ska klara av att vara borta från Pricken så mycket. Men man vänjer sig väl. Hoppas jag. Jag har redan tankat mig full med kramar nu på kvällen så det ska räcka åtminstone fram till lunch i morgon. Sen får resten av eftermiddagen gå på ren vilja och överlevnadsinstinkt. 

Till morfar

insåg att det aldrig mer
blir plättar med socker
för jag upptäckte
att stigen till ditt hus
hade växt igen

Eh... Wtf?

Hittade de här godsakerna igår när vi var på utflykt. Ska man skratta eller gråta?

Jag gjorde't

Jahapp. Nu är jag fast.

Trynet

Det här med Facebook. Jag är ju inte där. Eftersom jag vet hur besatt jag kan bli av att hänga på nätet, i trådar, på forum och bloggar så verkar det sunt att inte ha ett konto. Dessutom hävdade min svåger drygt att jag minsann kommer skaffa ett till slut så därför har jag även av principer vågat vägra Fejjan.

Men nyfikenheten gnager, och jag har ofta "lånat" P's för att kika runt på vad mina (ja, våra) kompisar har för sig. "Vad händer i världen?" frågar jag, och han berättar eller så får jag läsa själv. Men jag känner mig lite utanför. Jag är inte så intresserad av att hitta gamla klasskompisar, vänner som tappats på vägen. Har jag ingen kontakt med dem så beror det ju på något. Men en liten smygkik av vad de sysslar med nuförtiden vore väl trevligt. Och nya vänner... De vill jag ju hålla kontakten med och det verkar ju som det enda sättet, jag ringer ju aldrig och är dålig på att skriva brev. Finns posten ens kvar?

När mitt envisa beslut togs var det ingen mer än datanördar och reklamtöntar som trodde på någon större succé. Samma personer som hävdade att alla, företag som privatpersoner, skulle till slut umgås som avatarer i någon fantasivärld som jag glömt namnet på (jo, jag var på den föreläsningen).

Så ska jag krypa till korset? Svälja stoltheten och med brännande kinder erkänna för A att han hade rätt? Sitter med startsidan framför mig.

Gilla?

Sömnbrist

Så jag ropade hej för tidigt igen. Pricken som sov så bra, utan att amma något om natten. PFFFFFFTT! Nu har ju vi varit oförskämt förskonade från stökiga nätter men sen jag skrev det här inlägget så har det vänt helt uppochned. I går natt trodde jag han hade nattskräck, för det gick helt enkelt inte att få kontakt med honom när han skrek som besatt och det enda som fick tyst på honom var tutten. Och den fick inte lämna munnen, vilket resulterade i rätt öm moder. I natt skrek han inte lika mycket men sov inte och snurrade runt, gnällde och sparkades. När han väl sov lät han som en knarrande dörr som aldrig slutade.

I morse vaknade vi kl 9 av att Pricken satt i sängen mellan oss och pratade och pratade. Mitt huvud kändes 4 nummer för trångt, kroppen som förlamad och ögonen full av kattsand. Vi vuxna var på fruktansvärt dåligt humör och att P fick hälsenan krossad av en gåvagn framförd av en fartdåre utan kontroll och omdöme gjorde det inte bättre.

Å andra sidan har de här dagarna varit väldigt lätt att lägga honom. Han somnar snabbt och utan strul i sin säng. Men kan man inte ha både och?

Jag har all respekt för de med sömnstruliga barn! Hur orkar ni? Man blir snabbt knäckt. No wonder sömnbrist är en tortyrmetod. Nu finns inte några alternativ än att just försöka orka, och man klänger sig fast vid hoppet om en kommande bra natt. Det måste vara en period. Det går snart över. Tänderna i överkäken? Separationsångest? Utvecklingsperiod?

Sov gott min skatt. Vi behöver det.