Före och efter

Före:

Bitter, frustrerad och tappert kämpande för att hålla en neutral fasad (tack, jag mår bra) och med bröst som pungen på en vallack (den finns där men påsen är tom).

Efter:

Frustrerad och tappert kämpande för att hålla en neutral fasad (nä, det har inte hänt något särskilt..). Och kanske lite bitter också. För det känns fortfarande bittert att det har varit så himla svårt när andra som råkat stryka sig mot en herrcykel på InterSport blivit gravida. Och så är jag öm i boobsen och flashar dem gärna. Kolla!!!

( . )( . )

Jag trodde faktiskt, i min enfald, att skillnaden före–efter plusset visade sig, skulle vara J Ä T T E S T O R ! ! ! Helt plötsligt skulle jag avsky öppna skåpluckor, doften av Yes och mannens deodorant. Jag skulle börja gråta bara jag hörde signaturmelodin till Packat & klart och spy av tanken på att det kanske fanns en sur mjölk i kylskåpet.

Men jag mår hur bra som helst, och har inga konstiga idéer som uppkommit sen 7 december (de jag har kan jag således inte skylla på någon annan än mig själv). Men eftersom jag är dum i huvet nå djävulskt, tänker jag ibland tanken att det är för bra för att vara sant – det kanske inte blir något av Pricken trots allt.

OK, det har inte gått särskilt lång tid. Inte lång tid alls. Det kanske vänder vilken dag som helst och jag kommer ångra så att jag inte fångade dagen då jag fortfarande var mig själv, fast Efter +.

Men å andra sidan. Det är helt magiskt. Varje kväll kommer jag på mig själv, skrattar lite och säger: Haha, jag har varit gravid HELA DAGEN, idag med.

Smyga i häcken

Igår kände jag mig smått paranoid. Jag var ute på promenad med en vän när jag kände hur jag var alldeles blöt i trosan.

FaaaaAAAN, nu blöder jag! Tänkte jag. På repit - om och om igen. Jag minns inte vad vi pratade om under tiden som kändes som en evighet, men hoppades att vi snart skulle vara tillbaka till utgångspunkten så jag kunde cykla hem och inspektera.

Jag cyklade så fort jag vågade utan att anstränga mig för mycket. Nu är det ju nästan 1 mil hem så halvvägs stannade jag där cykelbanan leder förbi en fotbollsplan, och i skydd av mörkret (för att undvika att bli inplockad för förargelseväckande beteende) stoppade jag snabbt ner handen i trosorna. När jag kikade på det bleka fingret i cykellampans sken sa jag högt för mig själv: Du är tamejfan inte klok. Dock inte helt övertygad om att jag sett rätt fortsatte jag hem och väl hemma kunde jag pusta ut.

Minnesanteckning: Regnbyxor, jeans och strumpbyxor i kombination med + 5 grader och lätt motionering ger rövsvett. Thank god för rövsvett!

Sprattel och hoppistuds

Efter år av sorger och bedrövelser, ståendes framför tombolan och se andra dra högsta vinsten, trots att det är vi som köpt flest lotter, så känns det idag helt overkligt att det äntligen är vår tur!

Eller har tillståndet gått över utan att jag märkt något?!?!

Vaknade i morse och kände efter. Nej, hittills verkar det här med graviditet inte vara särskilt fysiskt påtagligt. Men stickan med de två strecken låg kvar på handfatet i morse och påminde oss.

Det hade hänt.

Egentligen tror vi inte på att det talar sanning, samtidigt är det det enda vi pratar om. När vi ska berätta för våra föräldrar, och hur vi ska göra det. Hur vi ska vara föräldralediga, vad h*n ska heta... Ska jag vara ärlig så har jag väntat på den här dagen så himla länge, men nu när den är här så är jag skitskraj. Vad ska vi med en bebis till? I huset som är för dåligt planerat, jag som hatar snor och kommer vi att fortsätta vara vi?!

Kommer min mage se ut som om jag hällt blåbärssoppa genom ett hål i hakan, kommer min röv att rasa ner till knävecken och brösten bli som ogräddad vetedeg och vårtgårdarna som vidbrända pannkakor med ett stort fett björnbär i mitten?

Kommer jag skrika på P kl 3 på natten att han måste åka och köpa flygplansmat, för annars vrider jag pungen av honom, eller kommer jag bara äta murbruk, tvättsvamp och dricka från toalettborstkoppen?

Kommer den att bli en glad skit med bra vidhäftningsförmåga på väggarna eller kommer den att vara en fyrkantig klump med 8 ben?

Kommer vi göra någonting rätt?!?!

Klart man blir lite rädd.

Fast just nu känns det alldeles, alldeles fantastiskt underbart och jag gör vad som helst för Pricken. Kom igen, en kaskadspya med ett leende, tack!

Toalettskräck

Undrar om det finns något vedertaget namn för "fobi för att gå på toaletten"?

Jag vågar inte gå dit.

Tänk om jag hittar något jag inte vill se? Börjar jag blöda så dör jag.

Min man är en motherfucker.

Ja, det där trodde jag aldrig att jag skulle få skriva.

Jag är gravid. Vi ska ha barn.

Håll i dig, Pricken!

Utfyllnad

Vår...

...värsta...

tid e' nuuuuu!

Jag gillar verkligen inte att ruva. Försöker verkligen att inte tänka på det, känna efter, räkna dagar, tänka på hur vi kommer reagera när pluset visar sig. Eller hur det kommer kännas när det inte gör det. Hopp och förtvivlan om vartannat. Ena stunden helt övertygad om att nu, NU har det verkligen hänt – vi ska ha barn! Men så fort jag tänkt tanken så känner jag ju – ingenting. Nej, jag halkar omkring i lösgruset vid kanten till avgrunden och ser små stenar falla ner i det stora svarta och jag är så nära, så nära att tappa balansen...

Första IVF'en vi gjorde hade vi jättehöga förväntningar. Äntligen var det vår tur – bättre chans än så här kan man inte få! Och allt såg så bra ut. 14 ägg! 6 befruktade med hjälp av ICSI (microinjektion av spermierna). Men bara ett som klarade långtidsodlingen. Dock blev det ett riktigt s k guldägg och läkaren sa att det var otroligt fint. När vi satte in det fick vi titta på det på en skärm med myrornas krig, och där – DÄR – var Pricken. Vi kramade varandras händer och stirrade andäktigt på den lilla vita pricken (luftbubblan) med det där svarta kamraten som vi skulle få träffa om nästan 9 månader. Läkaren sa att den hade hamnat perfekt och önskade lycka till.

Det blev ett positivt test. Vi stirrade på det, skakade i hela kroppen och kramades utan ord. Men jag hade redan börjat blöda och veckan efter konstaterades missfallet med ultraljud.

Andra IVF'en kändes jättejobbig. Aldrig mer! Klimakterie (om än i mild form), sprutor i magen och tider att passa flera gånger om dagen för medicinen. Ultraljudet före äggplocket visade på 9 äggblåsor, trots starkare dos av Puregon. Men det blev hela 18 ägg några dagar senare. Vilken värphöna jag är! De gjorde ICSI på hälften, resten fick befruktas på egen hand. 8 stycken befruktades (5 ICSI, 3 utan), vi fick ett tillbaka och 2 till frysen! Skönt med backup! Den här gången var det dock inget riktigt guldägg, även om det såg bra ut. Insättningen gjorde ont och samma läkare som sist, visade var Pricken II befann sig men vi kände båda att – nej, det här var inte riktigt lika bra. Läkaren sa heller ingenting, mer än lycka till.

2 dagar innan jag fick mens berättade min syster att hon var gravid samt 3 vänner till. Jag visste det, det fanns ingen plats över till oss. Vi blir utan biljett. Inte ens ett svagt streck blev det. Varför fungerar det inte? Hur kan det fungera så lätt för ALLA ANDRA? Med tanke på att jag vet exakt hur ett barn blir till så är det ett mirakel att det fungerar överhuvudtaget. De flesta får ligga med varandra. En spermie ska hitta ett ägg. Det blir en cellklump som sen blir en bebis. Låter busenkelt. Så varför kan inte vi, vi som får all tänkbar hjälp? Orättvist är bara förnamnet.

Hur som helst. Första frysförsöket. Här behövs ingen resumé om händelseförloppet innan. Vi kommer till kliniken och får en ny läkare, en kvinnlig. Mycket professionell och det känns otroligt bra. Hon berättar att de gjort AHA och att det ser otroligt bra ut (här börjar hoppet spira). Hon berättar vad hon gör, hur hon mäter min livmoder och sen att hon ska föra in katetern i livmoderhalsen. Det ilar i hela underkroppen, små stötar mot ryggen och ner i benen. Obehagligt. Hon kämpar och säger att hon inte kommer igenom livmodertappen men säger att det finns en annan sorts kateter man kan använda, så det är ingen fara. Men det känns som att vi ropat hej, ska vi ha kommit så här långt och ändå inte få den där blastocysten tillbaka?!? Hon kallar på en annan läkare, vår förra. Han kommer in, hälsar och klappar oss på axeln, det känns tryggt. Efter några minuter känner jag en brännande ilning och förstår att han lyckats forcera min svårflörtade livmoderhals. Äntligen! In med Pricken nu då!!! Och Pricken kommer. Vi får återigen se myrornas krig, med en större vit prick och de båda läkarna säger att den sitter PRECIS i mitten, exakt där den ska vara och att det ser jättebra ut. Hjärnan exploderar i en liten poff, och hoppet är nu ovanför trädkronorna. Vi får sitta i ett annat rum och vänta på en sköterska som ska ge oss medicin och ett grav-test. Hela väggen är tapetserad med bilder på barn och vi säger till varandra – Det kan verkligen bli barn på det här viset. Det enda jag tänker på vägen hem, är hur fotot som vi kommer skicka kommer att se ut.

Och här sitter jag och känner ingenting. Det är mer än en vecka kvar innan testdag, men jag vet ju ungefär vilken dag jag kommer få mens ifall att det inte fungerat. Och magkänslan säger till mig att ställa in mig på det värsta. Att livet kommer fortsätta som vanligt. Det här är ju vår identitet. Barnlösa – värdelösa.

Om någon vänlig själ kunde söva ner mig några dagar så att jag fick vakna upp när allt blivit bra.

Nothing to declare

Nä, här händer det inte så mycket för tillfället.

Återkommer när det börjar bli lite mer spännande!