Utfyllnad

Vår...

...värsta...

tid e' nuuuuu!

Jag gillar verkligen inte att ruva. Försöker verkligen att inte tänka på det, känna efter, räkna dagar, tänka på hur vi kommer reagera när pluset visar sig. Eller hur det kommer kännas när det inte gör det. Hopp och förtvivlan om vartannat. Ena stunden helt övertygad om att nu, NU har det verkligen hänt – vi ska ha barn! Men så fort jag tänkt tanken så känner jag ju – ingenting. Nej, jag halkar omkring i lösgruset vid kanten till avgrunden och ser små stenar falla ner i det stora svarta och jag är så nära, så nära att tappa balansen...

Första IVF'en vi gjorde hade vi jättehöga förväntningar. Äntligen var det vår tur – bättre chans än så här kan man inte få! Och allt såg så bra ut. 14 ägg! 6 befruktade med hjälp av ICSI (microinjektion av spermierna). Men bara ett som klarade långtidsodlingen. Dock blev det ett riktigt s k guldägg och läkaren sa att det var otroligt fint. När vi satte in det fick vi titta på det på en skärm med myrornas krig, och där – DÄR – var Pricken. Vi kramade varandras händer och stirrade andäktigt på den lilla vita pricken (luftbubblan) med det där svarta kamraten som vi skulle få träffa om nästan 9 månader. Läkaren sa att den hade hamnat perfekt och önskade lycka till.

Det blev ett positivt test. Vi stirrade på det, skakade i hela kroppen och kramades utan ord. Men jag hade redan börjat blöda och veckan efter konstaterades missfallet med ultraljud.

Andra IVF'en kändes jättejobbig. Aldrig mer! Klimakterie (om än i mild form), sprutor i magen och tider att passa flera gånger om dagen för medicinen. Ultraljudet före äggplocket visade på 9 äggblåsor, trots starkare dos av Puregon. Men det blev hela 18 ägg några dagar senare. Vilken värphöna jag är! De gjorde ICSI på hälften, resten fick befruktas på egen hand. 8 stycken befruktades (5 ICSI, 3 utan), vi fick ett tillbaka och 2 till frysen! Skönt med backup! Den här gången var det dock inget riktigt guldägg, även om det såg bra ut. Insättningen gjorde ont och samma läkare som sist, visade var Pricken II befann sig men vi kände båda att – nej, det här var inte riktigt lika bra. Läkaren sa heller ingenting, mer än lycka till.

2 dagar innan jag fick mens berättade min syster att hon var gravid samt 3 vänner till. Jag visste det, det fanns ingen plats över till oss. Vi blir utan biljett. Inte ens ett svagt streck blev det. Varför fungerar det inte? Hur kan det fungera så lätt för ALLA ANDRA? Med tanke på att jag vet exakt hur ett barn blir till så är det ett mirakel att det fungerar överhuvudtaget. De flesta får ligga med varandra. En spermie ska hitta ett ägg. Det blir en cellklump som sen blir en bebis. Låter busenkelt. Så varför kan inte vi, vi som får all tänkbar hjälp? Orättvist är bara förnamnet.

Hur som helst. Första frysförsöket. Här behövs ingen resumé om händelseförloppet innan. Vi kommer till kliniken och får en ny läkare, en kvinnlig. Mycket professionell och det känns otroligt bra. Hon berättar att de gjort AHA och att det ser otroligt bra ut (här börjar hoppet spira). Hon berättar vad hon gör, hur hon mäter min livmoder och sen att hon ska föra in katetern i livmoderhalsen. Det ilar i hela underkroppen, små stötar mot ryggen och ner i benen. Obehagligt. Hon kämpar och säger att hon inte kommer igenom livmodertappen men säger att det finns en annan sorts kateter man kan använda, så det är ingen fara. Men det känns som att vi ropat hej, ska vi ha kommit så här långt och ändå inte få den där blastocysten tillbaka?!? Hon kallar på en annan läkare, vår förra. Han kommer in, hälsar och klappar oss på axeln, det känns tryggt. Efter några minuter känner jag en brännande ilning och förstår att han lyckats forcera min svårflörtade livmoderhals. Äntligen! In med Pricken nu då!!! Och Pricken kommer. Vi får återigen se myrornas krig, med en större vit prick och de båda läkarna säger att den sitter PRECIS i mitten, exakt där den ska vara och att det ser jättebra ut. Hjärnan exploderar i en liten poff, och hoppet är nu ovanför trädkronorna. Vi får sitta i ett annat rum och vänta på en sköterska som ska ge oss medicin och ett grav-test. Hela väggen är tapetserad med bilder på barn och vi säger till varandra – Det kan verkligen bli barn på det här viset. Det enda jag tänker på vägen hem, är hur fotot som vi kommer skicka kommer att se ut.

Och här sitter jag och känner ingenting. Det är mer än en vecka kvar innan testdag, men jag vet ju ungefär vilken dag jag kommer få mens ifall att det inte fungerat. Och magkänslan säger till mig att ställa in mig på det värsta. Att livet kommer fortsätta som vanligt. Det här är ju vår identitet. Barnlösa – värdelösa.

Om någon vänlig själ kunde söva ner mig några dagar så att jag fick vakna upp när allt blivit bra.