Sprattel och hoppistuds

Efter år av sorger och bedrövelser, ståendes framför tombolan och se andra dra högsta vinsten, trots att det är vi som köpt flest lotter, så känns det idag helt overkligt att det äntligen är vår tur!

Eller har tillståndet gått över utan att jag märkt något?!?!

Vaknade i morse och kände efter. Nej, hittills verkar det här med graviditet inte vara särskilt fysiskt påtagligt. Men stickan med de två strecken låg kvar på handfatet i morse och påminde oss.

Det hade hänt.

Egentligen tror vi inte på att det talar sanning, samtidigt är det det enda vi pratar om. När vi ska berätta för våra föräldrar, och hur vi ska göra det. Hur vi ska vara föräldralediga, vad h*n ska heta... Ska jag vara ärlig så har jag väntat på den här dagen så himla länge, men nu när den är här så är jag skitskraj. Vad ska vi med en bebis till? I huset som är för dåligt planerat, jag som hatar snor och kommer vi att fortsätta vara vi?!

Kommer min mage se ut som om jag hällt blåbärssoppa genom ett hål i hakan, kommer min röv att rasa ner till knävecken och brösten bli som ogräddad vetedeg och vårtgårdarna som vidbrända pannkakor med ett stort fett björnbär i mitten?

Kommer jag skrika på P kl 3 på natten att han måste åka och köpa flygplansmat, för annars vrider jag pungen av honom, eller kommer jag bara äta murbruk, tvättsvamp och dricka från toalettborstkoppen?

Kommer den att bli en glad skit med bra vidhäftningsförmåga på väggarna eller kommer den att vara en fyrkantig klump med 8 ben?

Kommer vi göra någonting rätt?!?!

Klart man blir lite rädd.

Fast just nu känns det alldeles, alldeles fantastiskt underbart och jag gör vad som helst för Pricken. Kom igen, en kaskadspya med ett leende, tack!