Gumman tö, gumman tö kom och ta bort vår snö!

I natt har det snöat lite drygt en decimeter till. Jag gillar vanligtvis snö. Det är så vackert och ljusar upp.

Men nu får det räcka med påfyllning.

Hittills har det snöat över 3 meter sammanlagt, sen den 15 december. Någon enstaka dag har det varit strax runt 0-gradigt, övriga dagar schweinigt kallt. 700 lastbilar per dag åker med snö från gator och torg till snötippen. 700! Och när man åter börjar ana strukturen av gatsten på trottoaren så kommer det en laddning till från ovan.

Whyyyhyyyyyy!??!?!

Men Nancy har börjat vänja sig vid att spatsera omkring i puder. Och sen gnuggar hon sig mot den gula snön. Mmmm, inget ser så mysigt ut som prickig katt mot hundkiss.

Snälla, låt det bli vår nu! Vi vill inte veta vad hon rullar sig i!

Det kommer bli grisigt

Vi låg på kökssoffan under en filt, med huvudena åt var sitt håll på fluffiga kuddar. Nancy låg under filten mellan våra rövar så inget oanständigt skulle hända (hade varit väldigt svårt ändå utan att vricka klockorna i dalen ur led). Jag läste förlossningsberättelser och småfnissade och snyftade om vartannat, P läste ur boken vi fick från barnmorskan.

HNÖÖÖÖÖÖÖÖRK.

Sa han. Lät han. Som när man rullar över en stor gris med skottkärran full i dynga.

– Kolla! Sa han, och visade mig små tecknade bilder i ljusblått på de olika faserna under förlossningen.

– Den ska ut den där vägen!!

Jo, nog är det så.

Just nu har jag inte riktigt kopplat sammanhanget med att vara gravid (är jag verkligen det?!?) och att jag ska klämma ut en bebis med huvud typ 100 gånger större än det där lilla snipphålet, så särskilt skärrad av informationen blev jag inte. Och så var det ju tecknat. Tur var väl det, för annars hade man fått kapa någon frivillig på längden i bandsågen och det hade verkligen sett ugly ut på bild.

Det gick en stund.

MuuöööÖÖÖÖÖÖ!

Denna gång backade traktorn över grisen.

Den här gången var det ingen tecknad bild, utan ett foto på hur barnmorskan höll upp moderkakan. Det såg ut som en trasig, blodig, genomskinlig ballong med ett snöre. Inte alls likt den där jag drömde om.

– Oj, sa jag, tur att du inte måste äta den där.

Nåja. Resan fortsätter. Jag ser fram emot slutmålet och är så himla glad att jag har P med mig vid min sida, även om han kanske kommer visa sig vara grisen i säcken i mitten på augusti.

Ångest

Åååh det är bara en vecka till – sen är OS slut! HJÄLP! Hur ska vi klara oss utan André Pops?!? nu kommer han bara synas på helgerna i Vinterstudion. Ååh arma värld, varför är du så ond mot mig?

Vilka härliga upplopp och målgångar och nagelbitningar och hjärtklappningar det varit. Och tårar, som vanligt när det handlar om sport. Vi sitter båda tysta med darr på läppen och tänker på vad stolta föräldrarna måste vara. Uhuuuuu!

Men OS mest oväntade överraskning stod Ejenborgh för, hahah! Mera! Mera!

En annan rolig överraskning som OS medfört är att Nancy inte väcker oss vid 5-snåret som hon brukar. Förmodligen eftersom vi inte lägger oss kl 22, som vi brukar göra likt andra pensionärer, utan sitter uppe till efter midnatt och hon ser som sin plikt att hålla oss sällskap och rävsover med öronen på helspänn. Klart hon vill ha sovmorgon då. Yei!

Nenne rasar mot överdriven rubriksättning

Om ni tänkt laga hallonpaj någon gång, använd inte det här receptet.

Blä.

Mammabyxepremiär!

Idag spatserar jag omkring i mina nya, stretchiga mammabyxor med en skön resår som når ända upp till tuttarna. Varför ser inte alla jeans ut så här? Inget som klämmer fettvalken, skär in rätt upp i mumindalen eller stryper blodtillförseln till benen. Och man slipper sätta sig i en bil med iskalla skinnsäten och upptäcka att jackan åkt upp en bit på ryggen och blottat bar hud – nej här värms hela bålen upp i mjuk trikå. Och vips så ser jag smalare ut igen eftersom degen på jäsning inte svämmar över kanten och eftersom det inte finns någon gylf ser inte alla att jag har turkosa trosor idag.

Fantastiskt.

Musigt igen

Surprise!

Jag älskar överraskningar.

JAG ÄLSKAR ÖVERRASKNINGAR!

Jag visste i och för sig att det skulle dyka upp ett litet försenat julkort i brevlådan. Från USA!

Ni vet ju hur det är "over there". Hamburgarna är som brunnslock, skyskraporna flera kilometer höga och den genomsnittlige amerikanen väger ett halvt ton. I Sverige är julkorten i A6, med en Jenny Nyström-tomte tryckt i fyrfärg på oliksidig, 300 g kartong . Ambitiösa människor slår på stort och gör ett, håll i er, 4 sidor A6-kort med stämplar och glitter, änglahår och färgat papper, dock inte så mycket att det går över portogränsen på 5 kronor (helst).

I USA är ett julkort tydligen en stor jiffypåse med ett pyssligt litet rött kort, med stansade stjärnor och värmande text. Så långt rätt lika här hemma. Förutom det består ett julkort av två gigantiska påsar med choklad fylld med jordnötssmör (nu börjar jag dregla bara av tanken på att de ligger och väntar hemma i skafferiet), plåster med din egen nuna tryckt på (jag gör mig bra på plast), gashämmande medicin (vet dock inte om detta är extended version) och, om jag inte glömt något nu eftersom det är så svårt att koncentrera mig på något annat än jordnötssmör, även mycket uppskattade kattleksaker som redan gömts, slitits och bitits i, kastats upp i luften och strukit kärleksfullt mot (Nancy skäms lite för att hon inte skickat något tillbaka...).

Are you impressed? I am impressed!

Så än en gång: TACK! Fina, fina du! Hälsa familjen och önska god jul och gott nytt år tillbaka! :-)