Det kommer bli grisigt

Vi låg på kökssoffan under en filt, med huvudena åt var sitt håll på fluffiga kuddar. Nancy låg under filten mellan våra rövar så inget oanständigt skulle hända (hade varit väldigt svårt ändå utan att vricka klockorna i dalen ur led). Jag läste förlossningsberättelser och småfnissade och snyftade om vartannat, P läste ur boken vi fick från barnmorskan.

HNÖÖÖÖÖÖÖÖRK.

Sa han. Lät han. Som när man rullar över en stor gris med skottkärran full i dynga.

– Kolla! Sa han, och visade mig små tecknade bilder i ljusblått på de olika faserna under förlossningen.

– Den ska ut den där vägen!!

Jo, nog är det så.

Just nu har jag inte riktigt kopplat sammanhanget med att vara gravid (är jag verkligen det?!?) och att jag ska klämma ut en bebis med huvud typ 100 gånger större än det där lilla snipphålet, så särskilt skärrad av informationen blev jag inte. Och så var det ju tecknat. Tur var väl det, för annars hade man fått kapa någon frivillig på längden i bandsågen och det hade verkligen sett ugly ut på bild.

Det gick en stund.

MuuöööÖÖÖÖÖÖ!

Denna gång backade traktorn över grisen.

Den här gången var det ingen tecknad bild, utan ett foto på hur barnmorskan höll upp moderkakan. Det såg ut som en trasig, blodig, genomskinlig ballong med ett snöre. Inte alls likt den där jag drömde om.

– Oj, sa jag, tur att du inte måste äta den där.

Nåja. Resan fortsätter. Jag ser fram emot slutmålet och är så himla glad att jag har P med mig vid min sida, även om han kanske kommer visa sig vara grisen i säcken i mitten på augusti.