Pricken vaknade i min famn igår vid två. Han har varit lite lättstött ett tag, orken har tagit slut och kramigheten varit hög. Mycket händer nu! Han ålar, roterar och försöker resa sig upp mot soffbordet, men benen orkar inte så han hänger med huvudet vid bordsskivan och ser filurig ut bara. Jag misstänkte en utvecklingsperiod så klart. Men när han vaknade den här gången så började illvrålet! Vilken ledsen Prick, till synes otröstlig! Efter ett tag lugnade han ned sig men efter en stund var det dags igen. Och repeat på det. På kvällen ringde vi 1177 och berättade hur det var. De undrade om han hade ont i magen och vi funderade på det med, han lät som han försökte krysta. Han hade i och för sig gjort stora A dagen innan men... P åkte och köpte microlax. Efter en dos tog det bara några minuter så var hela blöjan full. Så där, nu måste han väl ändå bli glad igen? Det blev han. Ett kvart.
Så vi ringde 1177 igen. P hade upptäckt att han blev ännu ledsnare om man tryckte honom vid örat. Hon tyckte vi skulle ge honom Alvedon och avvakta morgondagen eftersom familjeläkarjouren var stängd. Men så hörde hon hur han skrek i bakgrunden så då skickade hon oss till akuten och sa att hon skulle förvarna dem åt oss.
Vi klädde på honom och packade ihop oss någorlunda. Han blev lugn i babyskyddet och somnade i bilen de få minuterna till sjukhuset. Väl där fick vi snabbt komma till barnavdelningen och träffa en undersköterska och sen en doktor. Vi fick frågan om vi gett honom Alvedon eller något annat smärtstillande, och det hade vi ju inte. Båda höjde på ögonbrynen och vi kände oss som världens sämsta föräldrar. Nu i efterhand kanske vi borde gjort det men om han hade blivit lugn då så hade vi ju inte ringt och därmed inte åkt in och då hade det tagit en dag till innan vi hade upptäckt att han hade öroninflammation.
Klart han hade ont, stackars lille vän. Men efter en Alvedon + Ipren i baken, Kåvepenin och en lugn och skön natt så vaknade han i morse med sitt vanliga jag och solsken i blick. Snabb vändning. Hoppas det håller i sig.
Min tanke är ju att man inte ska ta smärtstillande i onödan, fast man kanske ska tänka annorlunda med barn? Var lade jag nu instruktionsboken...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Å vad bra att han redan mår bättre. Sedan är det knepigt det där med barn och smärta tycker jag. Själv tar jag ofta inte värktabletter "i onödan" men jag har förstått att när det gäller barn vill man helst inte att de ska ha ont alls om det går att undvika. Som vuxen har man väl andra sätt att förhålla sig till smärta gissar jag? Och får man tillräckligt ont TAR man ju en tablett. Men med barn som inte kan prata och berätta hur ont de har är det ju svårt att veta. Så då tror jag rådet är att ge smärtstillande.
SvaraRaderaMen inte är du en dålig mor inte!!!!!!
:-)
Och jag är glad att se att Pricken inte längre är en dålig Prick! :-)
KRAMAR!!
Nä, jag vill ju inte att han ska ha ont! Fast det är ju lurigt med smärta också, för har han ont i magen för att han inte kan bajsa så behövver han ju inte alvedon. och de är ju så dåliga på att säga var de har ont. Sen döljer ju alvedonet symptomen om man sen ska kolla vart han har ont (nu förstod vi att han nog hade ont i öronen och åkte direkt till akuten istället för att ge honom smärtstillande emellan) och då kanske man missar något hos doktorn? Jag vet inte, jag är nog så van att inte höra av mig till sjukvården "i onödan" men får nog lära mig att är han inte sig själv så är det ju något fel som bör kollas upp.
SvaraRaderaÅ, stackars lille Prick! Tur att det upptäcktes så snabbt, på så vis var det väl bra att ni inte hann peta i honom smärtstillande och maskerade symptomen. Om du hittar den där instruktionsboken kan jag gärna låna den nån gång... eller kan du bara kopiera kapitlet "sömn" och skicka till mig? ;-)
SvaraRaderaKrya på sig, Pricken! Kram!