Magiskt ögonblick

Två vänner har hälsat på oss i helgen, tillsammans med en kompis (3 veckor gammal) till Pricken. Före frukost, helt ensam i det dunkla ljuset i köket, såg jag P hålla i denna nyanlända skapelse. Den vackraste bild jag sett. Med näsan mot det fjuniga huvudet och med tårar i ögonen tittade han på mig och viskade efter några frysta sekunder: en sån här ska vi också ha.

Jag kysste honom, kramade dem båda två försiktigt och viskade tillbaka: Alldeles snart. När som helst.

Och jag längtar så efter att få se det igen. Igen och igen. Se vår efterlängtade Prick vilande mot sin pappas bröst. Dansa tyst tillsammans.

Alldeles snart. När som helst.

En fågel i himlen

En björktrastunge fick se vårt hus från insidan i helgen. Nancy var guide men jag tror inte turen uppskattades av den tillfälliga besökaren. Särskilt inte efter att den fick närkontakt med rovdjurets matte Nenne och hennes skyffel, blev utburen och bortföst till skogsdungen så alla kunde se det nesliga som hände sen. Det kom dock en stor, stark karl till undsättning, lyfte upp trasten i ett träd men tilltaget uppskattades föga – det är på marken det är som skönast – så den hoppade från tallegren (fast jag tror det var en rönn) och hann inte landa förrän den prickiga besten återigen slagit sina käftar runt dess nacke och det korta livet från i våras passerade i ultrarrapid (ja, det gick väldigt fort). En bedjande blick på mannen med spaden tolkades om en längtan att flyga högt såsom svalorna. Med ett plonk var önskningen uppfylld. Dock grävdes den ned några decimeter under marken, men tanken var fin.

Foglossning är bara inbillning

Jag har skonats från krämpor under hela graviditeten. Ej heller har jag fått några typiska gravvosymptom. Illamående, yrsel, elefantfötter, cravings, halsbränna, bristningar, förstoppning, hemorrojder, you name it – nada. Förutom ett hål i magen av magmuskler som brast, lite gallproblem som nu är borta och den här foglossningen som började i v 7 så har det varit en promenad i parken, om jag hade kunnat promenera vill säga.

I 26 veckor har alla ben i mitt bäcken varit som gjord av maränger som gnagt mot varandra. Jag har inte kunnat vända mig i sängen utan att kvida av smärta. Känt som jag lånat pappas stora cykel och halkat på tramporna och krossat pullan mot stången, eller blivit slagen med ett basebollträ på muttan alternativt svanskotan, gjort spagat fastän jag inte kunnat. Höfterna har suttit löst. Jag har tagit myrsteg på stan, rest mig upp ur soffa/säng i slow-motion, bytt cykel för att ens kunna komma upp på sadeln utan att behöva sära på benen...

Men när en skatjävel kommer in i sovrummet halv 5 på morgonen så studsar jag som en fjäder över på Ps sida, lika fort tillbaka och upp på golvet och några lätta löpsteg ut i vardagsrummet – utan att känna någonting.

Jävla simulant.

En tjuv i sovrummet!

Vaknade i vargatimmen av att P, förmodade jag, pratade i sömnen. Som han kan göra ibland. Eller pratade, han skrek av skräck.

NEJ! FAAAAN Nancy! Nej, nej nejnejnejnejnejnej åååååhhhh Faaaaaan! Nancy har tagit en skata!!!! Jag bökade mig över på hans sida och kikade ned på golvet, trodde han skämtade aprillo. Men där satt vår prickiga vän med en stor skata framför sig. Fullt levande (vilket var bra, eftersom P sett framför sig hur det skulle ligga fågeltarmar över hela golvet, eller att han skulle få stampa ihjäl den – barfota).

Jag vet inte hur det gick till men helt plötsligt står jag på golvet och P skriker åt mig att flytta på mig för den kommer åt mitt håll. Bredvid mina fötter kommer den hoppande och när den är i dörröppningen flyger den iväg med en jävla fart, rätt in i ytterdörren. Nancy efter som ett jehu. Skatan vänder i luften och störtar in i vardagsrummet, Nancy som ett svart streck efter (och vi som två rosa) – hon hoppar efter fågelkräket som krockat med fönstret och river av en stjärtfjäder. P öppnar fönstret och skatan flyger iväg mot friheten. Nancy är i extas. Går runt i cirklar, springer runt i huset och jamar – hela tiden.

04:33 går dammsugaren igång i Casa Nennelainen. Det är fjädrar överallt, och vi ser lättat att fågeljäveln haft omdöme nog att skita på väldigt omtänksamma ställen. 2 cm från fårskinnet i sovrummet och på laminatgolvet i hallen och inte på det mer känsliga furugolvet i vardagsrummet (skulle ju inte matcha med soffan). Dock tog jag det lite personligt att det kom bajs på vårt bröllopsfoto som låg på byrån under fönstret där det tog stopp, men det får man väl ha förståelse för.

Så det jag trodde skulle vara Nancys första byte stämde inte, däremot slaktplatsen. Under Ps sida av sängen. Hur tog den sig in? Vad var den ute efter?? Det enda silverblanka vi har är... Nancys matskål i rostfritt stål... :-o Uh,oh – DEN KOMMER KOMMA TILLBAKA!!! AAAAAAAH!!!

Träning

Jag pluggar på inför förlossningen. Att föda (Gudrun Abascal) har jag läst två gånger, och igår avslutade jag Innan du föder (Anna Wilsby). Den senare innehöll några avslappningsövningar, så i fredags tog jag mig an en av dem.

Okej. 1. Sitt skönt på en stol. 2. Slappna av i rumpan (det är ju inte så svårt när den bara består av bulldeg). 3. Häng med armarna utmed sidor... *gäsp* ..na och fokusera på andn...*zzzz*

Jag tror jag redan är fullärd.

På gång

Semester och förlossning antågande. Änte fint så säg?

Wulffmorgenthaler, förmodligen den roligaste serien för tillfället. Finns på aftonbladet!

vuyyyyghhhhhop900 (Nancys kommentar)

Sommaren soliga dagar

Vi tog en liten tur till Hufvudstaden med hotellövernattning och restaurangbesök igår. Tanken var att P med vår vän H skulle åka utför en slalombacke inuti en gigantisk badboll, men badbollen hade fått punka så de hade nervöskissat bredvid bilen helt i onödan. När vi sen skulle utnyttja relaxen på hotellet så hade de pluggat igen poolen med ett lock och ställt ett löparband ovanpå. Och jag som sett fram emot att flyta omkring, lätt som en fjäder, och kolla på utsikten över stan. Men som kompensation fick jag och fru H titta på när våra mogna karlar åkte arselkana på löparbandet så det rykte av badbyxorna, eller förundras över hur man kan komma på idén att göra en dansk skalle på nödstoppen när man inte orkar springa längre. Nåja, blodet torkade snabbt.

Nu sitter vi på altanen och surfar på varsin dator. Klockan är över 11 på kvällen och det är fortfarande varmt. Vi har grillat rostbiff, tomater och sparris och ätit rostade färskpotatisar och sallad till. Vi tog premiärdoppet i en sjö igår utanför Åkersberga. Underbart skönt, och jag var först i (jag är förvånad själv), repris idag i lortsjön nedanför oss (här var jag mig själv igen och räknade till 3 sex gånger innan jag kastade mig). Det känns som semester men vi har flera veckor kvar att jobba. 3. Tre veckor. Om inget annat händer. Typ att Pricken tittar ut. H*n får gärna vänta ett tag till men samtidigt längtar vi så himla mycket efter att se vem det är som bor härinne. Måtte de här veckorna gå lagom fort, så vi hinner njuta av sommaren och ändå slippa vänta så länge på ankomsten!