Jag befinner mig i en lång korridor i en källare. Det är ljust, jag känner mig trygg. Plötsligt korsas min väg av en massa spindelnät. Fulla med svarta, krulliga könshår!
Jag blir vansinnig. Typiskt P att lämna sitt tokbuskehår överallt! Men precis när jag tänker börja skrika ut mina aggressioner så kilar en spindel nerför väggen på min vänstra sida, ser jag i ögonvrån. Och jag känner starkt att det här blir fåglarna-varning, den är inte ensam... Jag skriker, men nu av skräck.
Samtidigt, i en annan tid. Vi ligger i soffan, hela familjen Nennelainen. P tittar på sporten, jag slumrar bakom honom och Nancy ligger vid fötterna på oss.
hhhuuuuhhhh huuuuuhhhhhh.... gnyr jag.
Nancy sätter sig genast upp. Trevar med sina små tassar när hon går över oss. Stannar och sträcker sig så långt hon kan för att puffa mig först på bröstkorgen, och sen två mjuka puffar på kinden.
Jag vaknar. Räddad från miljontals spindlar i en trång källare strösslad med könshår.
Nancy Fancypants sätter sig nere vid våra fötter igen. My work here is done, säger hon, gäspar och lägger sig som en kringla med ryggen mot oss.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Du har gjort det svåra och fångat en känsla.
SvaraRadera/A