Busted

Igår gjorde jag ett av mina regelbundna inhopp på mitt gamla jobb. M, som vetat om Prickens närvaro sen v 6, har tjatat på mig att jag ska berätta men det är så himla svårt att säga, det kommer liksom aldrig tillfälle! Jaha, apropå taskigt kaffe, jag är med barn! Så det blev inte av den här gången heller. Dock berättade jag för I, som jag känner lite bättre och hon frågade om inte hon fick säga det till de andra och jag såg min chans att slippa undan.

Det var bara det att när hon berättade så var det ingen som blev förvånad (men glada), eftersom de hade sett min mage men inte vågat fråga (tack).

Detta gav mig följande tankar:

1. WOHOOOOOOOOOOOO!! Jag är gravid och det SYNS! YEEEIII!!!

2. Shit, jag måste verkligen ha världens sämst tränade magmuskler.

På corepasset senare på kvällen lät jag hela alltet svälla ut och kände mig höggravid och svängde försiktigt på kroppen och fokuserade på de sneda bukmusklerna helt enligt regelboken. I duschen var det skönt att inte behöva dra in magen som man brukar göra och jag hoppades att ingen skulle fråga om jag inte skulle testa Actimel mot uppblåst mage. Nåja, uppblåst stämde ju i alla fall.

Sen fick jag dåligt samvete...för tänk om någon av de andra i duschen har svårt att få barn, eller precis fått missfall eller något annat otäckt, och så står jag och pösmunkar mig. Förlåt mig!

Idag är dock magen som bortblåst (!) och jag ser återigen ut som en något tunnare version av Jabba the hut. Inte särsklit avslöjande om innehållet (mer än semlor).