Tjuvkik

Ursäkta min dåliga uppdatering. Vi har varit så himla nervösa! P tyckte jag var oroväkande sval (jag som varit jättevarm och skön sen insättningen i princip) och trodde det värsta, men efter mycket googlande fick han lugnande besked. Det är heeeeeelt normaaaaalt.

Jag har också tänkt mig små skräckscenarier om hur vi får det hemskaste besked man kan få i en sådan här situation. Undrat hur vi i så fall skulle orka gå vidare. Vi har även pratat om det, vad skulle vi i så fall göra, förutom att dö en liten smula?

Och så: igår fick vi träffa den raraste barnmorska man kan tänka sig, när vi besökte förlossningen för RUL. Allt såg bra ut, Pricken var proportionerlig och alla delar satt där de skulle. Och känslan var... nä. Ord är överflödiga. Här är Pricken III:

Om jag på förra tjuvtitten kände ett litet *PING* i hjärtat som vid en lätt sommarförälskelse, så var värmen som spred sig, och lugnet, pirret, längtan och fascinationen början på något så mycket större. Vi svävade som på moln från sjukhuset och jag tror inte någon av oss landat än.

Och på semifinalen i bandy (SAIK-Bollnäs) vi senare befann oss på, ungefär 2 minuter före första målet då övriga blåorangea åskådare runt omkring oss exploderade av liknande eufori, fick jag en skön puff i höjd med byxlinningen. Jag klämde Ps hand. Den petade på mig! På riktigt!

JAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA!!!!!!!!